Baby-Boom
Ur ”Hårda bud”, handbok för 60-talister av Carmilla Floyd och Marita Lindqvist.
På 60-talet började fyrtiotalisterna producera barn på allvar och de var naturligtvis lika duktiga på det som på allting annat. Vi blev många… Så det är konstigt att ingen tycktes lägga märke till oss.
När man väl upptäckte oss insåg man att alla dessa nya barnfamiljer måste bo någonstans… Snabbt byggde man upp betongläger runt våra städer. De placerades gärna på leråkrar och kalhyggen och fick namn som ”Rosengården” och ”Skogsgläntan” för att öka trivseln. Fyrtiotalisterna gillade jämlikhet så både mor och far skulle förvärvsarbeta medan barnen fostrades efter senaste pedagogiska rön på daghem.
Någonstans hade man räknat fel. Bara en minoritet fick plats på dagis. Vi andra hamnade hos mer eller mindre pedagogiska dagmammor och släktingar eller så fostrade vi oss själva i hemmet till vilket vi hade tillträde medelst en nyckel vi bar i ett band runt halsen.
Nyckelbarn
När vi alla skulle börja skolan blev det en ny överraskning för samhällsplanerarna. Varken lokaler eller lärare räckte till. Många är de sextiotalister som minns låg- och mellanstadiet som en evig resa mellan dragiga baracker och provisoriska klassrum där ständigt nya, så kallade obehöriga, lärare gjorde sitt bästa för att skapa permanent skolleda hos eleverna.
När vi blev äldre gjordes ett heroiskt försök att lösa lokalproblemen. Istället för klassrum fick vi varsitt plåtskåp som fast punkt i tillvaron. Samtidigt började föregångarna till dagens kampsportsutövare rikta sina första, trevande karatesparkar mot dessa skåp.
Plötsligt var vi synliga en stund. Det talades mycket om hur vi lät (särskilt i grupp) och om hur vi såg ut i håret och hur usla vi var på att skriva och räkna. Det senare kanske förklarar varför det kom som en chock för makthavarna att vi ville ha högre utbildning. Och dessutom jobb och bostäder. En helt oförutsedd efterfrågan, sade man. – Hur ska vi ha råd med detta nu när fyrtiotalisterna stiger i lönegraderna och vi måste lägga undan till deras pensioner?
Varför är vi så svåra att se, räkna med och planera för? Är vi inte osynliga så är enda förklaringen att samhällsplanerarna börjar få nedsatt syn och hörsel eller att de inte alls lärde sig läsa och räkna så bra som de påstår i sin gamla goda skola…
———
Publ. 1916-07-09 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
