Lill Pegrisch - min vän dog 2009.

Det var vid en vanlig mammografi som man upptäckte en mycket liten knöl i ena bröstet. Lill Pegrisch kallades tillbaka till mammografin och där tog man en biopsi. En förfärligt lång spruta, minns Lill som skyggade. Det skulle inte göra ont, försäkrade sköterskan. Och det gjorde det heller inte.

Två veckor senare låg Lill på operationsbordet. Anders Helleberg, kirurgen, kände hon sen tidigare. Han var Vägverkets företagsläkare och där arbetade Lill i många år. Egentligen skulle han åka på semester men på sin första semesterdag opererade han Lill.

– Du åker inte en meter på semester innan du har opererat mig, hade Lill insisterat.
Hon fick välja om han skulle ta hela bröstet eller bara en tårtbit. Båda metoderna skulle vara lika säkra, intygade doktor Helleberg, så Lill valde tårtbiten.
Samma dag fick hon åka hem.

Ett par veckor senare tog man bort några lymfkörtlar i armhålan. De var helt friska. Hon fick också strålbehandling under sex veckor och det enda hon minns från den tiden är promenaderna genom Boulognerskogen, på väg hem från sjukhuset till lägenheten i Albion. Höstfärgerna var så vackra.

Sen var Lill botad och hon tänkte inte vidare på saken.

Operationer har hon varit van vid sen barnsben. Lill är harmynt och har gått igenom minst elva-tolv operationer av den tidens allra främsta plastikkirurg, professor Tord Skoog.

Hon har också haft struma och gick på regelbundna kontroller för den.

Under alla år var hennes prover helt perfekta. Så också när hon i maj i år sökte sin familjeläkare, Kristina Bröms för att hon fått så ofantligt ont i ena höften.

Doktor Bröms föreslog att hon skulle ta sänkan och den visade sig vara alldeles för hög. Då satte man igång att utreda Lill ordentlig. Hon genomgick en skelettscintografi och den visade på förändringar. Den 4 juli fick hon träffa sin onkolog, Johan Ahlgren som bekräftade att hon hade fått ett återfall i cancer, vilket är mycket vanligt.

Hur länge kommer jag att leva, frågade hon doktor Ahlgren, som hon tyckte var en underbar läkare.
– Omöjligt att säga, svarade han. En månad, ett halvår, tio år, vem vet.

Oj då, tänket Lill, har jag städat hemma? Och rusade hem. Hon ville vara förberedd. Samma dag ringde hon en begravningsbyrå och beställde tid. Nu har hon bestämt hur hon vill ha det, kista, blommor och absolut ingen smörgåstårta. Det tänker hon kolla från sin himmel. Nu vet hon också hur mycket det kommer att kosta och fortsätter att spara från sin lilla pension.

Hon började också gå igenom sina tillhörigheter och skänkte bort saker till sina vänner. Eftersom hon är ensamstående och inte har några barn ville hon ha ordning och reda på sina tillhörigheter.

När vi ses säger hon att egentligen mår hon ganska bra.

Hon har gått ner mycket i vikt, från 65 kilo till 52 och det oroar henne mest. Men hon har fått effektiva mediciner, bromsmedicin och morfintabletter morgon och kväll och strålning en gång i axeln och besväras inte längre av smärta.
Det hon däremot märker är att hon inte orkar som tidigare. Hjälp med grovstädning har hon fått av en av sina många väninnor.

Hon riktigt lyser när hon berättar om all hjälp och allt stöd hon får från sina vänner.
– De är fantastiska, säger hon.

Att dö är inget som oroar Lill.
Hon har levt ett rikt liv och hon är jättenöjd.

Början var visserligen tuff. Hon föddes på Östermalm i Stockholm. Pappan var musiker, violinist från Wien som efter sina studier hade åkt till Sverige med några kamrater. Där träffade han Lills mamma och blev kvar.

När Lill var nio år flyttade familjen till Uppsala. Pappan var kapellmästare, spelade på Gillet och Flustret i Uppsala men undervisade även elever i sin egen musikskola.

Lill var harmynt och mobbades rejält i skolan. Men Lill hade en kompis som gav henne styrka, en svart panter som hon kallade Zana. Han fanns bara i hennes fantasi men han var ovärderlig. Han hjälpte Lill att slå tillbaka. Hon slogs som en pojke och hon vann sina slagsmål. När hon var 14 år upptäckte hon en dag att Zana var borta. Då behövde hon inte längre sin panter utan klarade sig själv. Det blev en stark insikt.

Hon har inte haft det lätt i livet. Hon hade en bror som hon älskade men han var epileptiker och dog 30 år gammal. Hennes mamma var sträng.

Lill själv bestämde sig tidigt för att aldrig låta någon sätta sig på henne.

Efter den devisen har hon levt sitt liv. Hon har varit tuff och kanske jobbig för många, tror hon.

Hon fick inte ta studenten, för mamman trodde inte att hon skulle klara det? Istället fick hon gå en praktisk mellanskola i Uppsala och tog realen.

Men studenten tog hon i alla fall, som vuxenstudent i Gävle. Alla 18 ämnen klarade hon med glans.
Hon flyttade till Stockholm, arbetade som laboratoriebiträde på Skogsforskningsinstitutet. Då sällskapade hon med en juriststuderande gosse. En dag ringde en kvinnlig bekant på dörren. Hon sa till Lill att inte kunde hon väl tro att hon skulle passa som hustru till en advokat.

– Då blev jag så ledsen och sårad och bestämde mig för att ta ett år i Amerika. Jag flyttade nog från mamma också.

Hon svarade på en annons, sa att hon inte ville ta hand om barn men kunde tänka sig att göra alla andra sysslor i ett hem. Så kom hon, 20 år gammal, till New York och där blev hon kvar i tolv år. Under den tiden hann hon få pojkvän, hon fick jobb på IBM och var med i datorernas begynnelse. Och hon skaffade flera bilar, bland annat en röd Ford Thunderbird cabriolet med svart läderklädsel som hon älskade.

Lill ville inte ha barn, vilket pojkvännen ville och det ledde till att förhållandet fick ett vänskapligt slut och Lill återvände till Sverige. Det var då hon hamnade i Gävle genom att hon fick jobb på Vägverket och sen dess har hon bott här. Efter att ha gått i pension när Vägverket flyttade fick hon anställning hos sin chef, David Eldrot, för att passa familjens sladdbarn Philip när han föddes.

– Hur vågar du, sa arbetskamraterna till David. Lill äter ju barn till frukost.

Men hon passade Philip tills han började i skolan och nu känner hon att det är hennes lilla familj. Philip är 16 år och de har fortfarande fin kontakt.

– Jag blev vansinnigt förvånad. Jag tror inte att jag fick en chock. Jag hann aldrig bli rädd. Allt gick så fort så jag fattade ingenting.

– Bättre än när allt det här började igen. Jag känner mig frisk men tappar i vikt så nu har jag fått komma till en dietist. När jag fick beskedet nu blev jag snopen. Jag blev nog besviken men jag har inte gråtit en enda gång. Jag är snart 76 och tycker att jag har haft ett härligt liv. Jag har gjort väldigt mycket och provat på allt möjligt. Det räcker bra, det gör ingenting om jag dör nu. Det menar jag faktiskt.

Men om jag inte skulle kunna bo hemma, då skulle jag nog dö på en vecka.

– Ja, men jag har köpt busskort för första gången i mitt liv för jag bör inte cykla längre.

– Min allra bästa vän som är borta i dag dog i cancer. Hon blev nästan som en försökskanin och blev så sjuk att det var hemskt att se henne. Hon fick verkligen lida. Hon bara förlängde sitt lidande och det vill inte jag göra. Det enda jag önskar är att slippa smärta för där kan jag vara feg. Jag vill inte ha cytostatika och bli illamående. Om jag får må så här bra till sista andetaget, då får jag skatta mig lycklig.

– Jag tror att alla människor har samma Gud. Det går inte att förklara hur allt kommer sig. Ingen vet varför vi lever, varför det ser ut som det gör. Ingen kan förklara skapelsen. Ibland kan jag prata med Gud. Jag tror att Jesus har levt men jag tror inte på uppståndelsen, hur än de försöker förklara. Jag tror att jorden måste få vila ibland och nu tror jag att jorden håller på att gå in i en period med träda.

– Ja, det kan jag undra, som inte har några egna barn. En tulpan vissnar men löken finns kvar och nästa år kommer det upp en ny blomma. Men hur ska jag kunna förklara det på ett vettigt sätt?

– Ibland gör jag det. När man tänker på Mozart som skrev färdiga saker när han var fem år. Var kom det ifrån? Då kan jag tänka, han måste ha levt tidigare. Liksom den här koreanen som var matematiker fast han bara var tre år gammal. Jag tror att själen aldrig dör. Men vad är själen?

– Då skulle jag studera på ett annat sätt. Även ekonomiskt skulle jag ha sett till att jag har det bättre än jag har det.

– Att den sista tiden, innan jag går bort, ska bli smärtsam eller att jag inte får ha huvudet kvar. Att jag ska få lida som min vän Cai eller att jag blir ett kolli. Men jag tror inte det i?dag. Jag hoppas ibland att jag ska dö på ett annat sätt och inte bara vissna bort.

Kerstin Monk

———-

Lill Pegrisch

Yrke: Pensionär, assistent och de senaste åtta åren vägdirektörens sekreterare på Vägverket.
Ålder: 75 år, fyller 76 i december
Född: I Stockholm
Familj: Ensamstående
Bor: I lägenhet i Albion, Gävle
Fritidsintressen: Älskar att sitta vid datorn, fotografering, hantverk, att bygga och fixa, konst, musik, tycker om att läsa och lära mig saker.
Starka sidor: Är målmedveten, har klarat allt jag velat göra.
Svaga sidor: Har dåligt tålamod med människor, tål inte dumheter, kan bli irriterad
Laster: Nej, kommer inte på några. Jag tycker om god mat, men det är ingen last.
Önskeresa: Till Island för jag tror att det är ofantligt vackert där. Men nu är det väl för sent.
Om jag vann tio miljoner: Då skulle jag ge fem miljoner till Läkare utan gränser. Sen skulle jag hjälpa alla mina vänner som är så snälla mot mig idag. De skulle nog få en miljon.
Resten, vad gör man?
Jag skulle nog sätta guldkant på min tillvaro. Men jag skulle inte byta våning. Jag älskar min lilla lägenhet.
Jag skulle köpa bil för det saknar jag enormt. Jag har inte haft någon bil på senare år. Jag tyckte om att köra bil.