Arbetarbladets krönikör Mohamed Touzari berättar om uppväxten som homosexuell i Gävle – en stad han anser är expert på att placera människor i fack.
Public. i Arbetarbladet 2016-08-12.
Det började i grundskolan. Jag placerades i ett fack som den ”svenska blatten”. Inte tillräckligt ”svensk” för att vara svensk och inte tillräckligt ”blatte” för att vara blatte. Jag var den lugna blatten som ingen – jag själv inkluderat – riktigt kunde placera någonstans. Den som ”inte var som alla andra blattar” men som ändå släpptes in i finrummet. Eller ja, det de refererade till som finrummet. Mitt egna finrum har jag kommit att hitta på senare år.
Det var väldigt mycket vi och dem när jag växte upp. När vi ”hängde på stan” och mitt dåvarande umgänge såg ett gäng med något annat än en etnisk svensk bakgrund vara lite för högljudda suckade de högt, klappade mig på axeln och sa ”men du är inte som dem, Mohamed”. Jag instämde osäkert. De accepterade ju mig, nästan. Såg vi några med etnisk svensk bakgrund göra samma var de bara ”töntar som gled runt på stan”. Intressant det där. Hur samma beteende mottas olika baserat på din ögonfärg. Det gjorde det 2006 och det gör fortfarande det 2016.
Det gick så pass långt att jag till och med kunde hänga med på min omgivnings homofobiska skämt fastän jag väldigt tidigt märkte att det inte fanns en del av kvinnokroppen som attraherade mig.
Under hela min uppväxt gick jag i vita klasser i ännu vitare skolor. Ingenting jag reflekterade över där och då men när jag ser tillbaka på det ser jag hur det format mig. Hur osäker jag var på den tiden och hur jag gjorde allt för att passa in någonstans.
I högstadiet började jag köpa märkeskläder som jag egentligen inte ville ha för att passa in bland den övre medelklassen. När det inte fungerade gjorde jag jack i ögonbrynet, tog hål i örat och försökte (med betoning på försökte) tala med brytning för att passa in hos de blattarna jag såg utanför skolan. De genomskådade mitt acting game rätt fort och det blev ingen Oscar-statyett för mig det året heller. Det gick så pass långt att jag till och med kunde hänga med på min omgivnings homofobiska skämt fastän jag väldigt tidigt märkte att det inte fanns en del av kvinnokroppen som attraherade mig.
De vuxna förebilderna under min uppväxt var väldigt snabba med att placera in mig och de andra barnen i heteronormativa fack. Frågor som: ”var inte den där tjejen söt?” eller ”har du flickvän?” ekar fortfarande i mitt huvud och det tar några år innan dina egna tankar och känslor börjar rulla. Därefter tar det ytterligare ett X antal år innan du faktiskt erkänner det för dig själv. Varför? För att ingen har OK:at dina känslor för samma kön.
Vart jag än vände mig: de vuxna i min omgivning, rösterna på radion eller ansiktena på TV:n var det alltid samma typ av människor. Heterosexuella vita människor i övre medelklassen. Aldrig fanns det någon jag kunde relatera till och aldrig talade vi om det.
När jag har dejtat killar i min ålder i Stockholm och frågat hur deras uppväxt varit och sedan berättat om min tappar de nästan hakan.
Öppna HBTQ-personer fanns det inte skymten av i Gävle när jag växte upp – det var ingen som vågade komma ut där då det var nolltolerans på att vara annat än straight och ett pris sattes på ditt huvud om du visade det minsta lilla tecken på att attraheras av något annat än motsatt kön. Det här beteendemönstret har jag inte sett skymten av i storstäder och förmodligen beror det på blandningen av människotyper i de större städerna. Självfallet att det förekommer men inte i samma utsträckning. När jag har dejtat killar i min ålder i Stockholm och frågat hur deras uppväxt varit och sedan berättat om min tappar de nästan hakan.
Ur min synvinkel har Gävle alltid varit “sneaky like that”. Sticker du ut för mycket ogillar folk dig och syns du inte alls är du en tönt. Det är roligt att hångla med polaren av samma kön på klubben men skulle det ske utanför Slick Citys dörrar i kärlekssyfte är det äckligt. Kommer någon gaykille nära dig ute är du rädd att han ska tafsa på dig medan det är exakt vad du och dina grabbar gör på tjejerna. Ingen som är gay har något intresse av att ragga på någon heterosexuell då vi vet att heterosexuella inte tänder på samma kön och varför skulle vi då försöka? Enkel matematik för de flesta men uppenbarligen raketforskning för resten.
Jag vill säga att jag förstår grejen men det gör jag inte. Jag kan förstå att det är en mindre stad och att samhällsförändringarna inte är lika omvälvande där som i större städer men det är inte stenåldern. Så vitt jag vet styr inte Vladimir Putin Gävleborgs län heller.
Nu anordnar Gävle en Pride-festival i helgen och det är väl fint. Stockholm har haft det sedan 1998, Göteborg och Sundsvall sen 2007 men bättre sent än aldrig – antar jag. När jag bodde i Gävle hade Mingel & Bar en ”gaykväll” varannan månad för folk i 40-årsåldern. Stödet för HBTQ-personer fanns inte där under min och många andras uppväxt – något jag hoppas att se en förändring på framöver.
När jag växte upp fanns inte sociala medier som det gör i dag och representationen var näst intill obefintlig. Något som gjorde min och många andras uppväxt till ett levande helvete. Visserligen har det gjort mig till en betydligt starkare människa men jag kan inte låta bli att undra hur det hade varit om jag vågat vara mig själv redan där och då. I dag kan nästan alla göra sina röster hörda via sina egna plattformar, vilket gör det enklare att hitta människor som liknar en själv utanför staden och det var det som räddade mig under gymnasieåren.
Bet ihop gjorde jag tills studenten då jag packade mina väskor och flyttade ifrån Gävle. Kom ut som bög gjorde jag inte förrän ålder 21 då det tog mig lite mer än ett år att landa i mig själv. Även fast jag kan tycka att hela den här ”komma ut”-grejen är rätt paradoxal men jag antar att det fortfarande behövs för att visa att vi faktiskt finns. Under min uppväxt fanns vi inte alls. Jonas Gardell fanns.
Min uppmaning till er är rätt simpel: öppnar era sinnen. Er vardag är inte allas vardag. Det finns en värld utanför er bubbla och vet ni vad? Livet är mycket roligare när man blir mottaglig. HBTQ-folket är de roligaste personerna jag vet. Finns inga som är roligare och mer säkra i sin egen karaktär än my fag navy. Finns ingen anledning till att springa runt och leka något du inte är. Skiter i om du spelar hockey, är en bitter medelåldersman som insett att man kanske skulle ha gjort vissa val annorlunda i livet eller har några nollor fler på kontot.
Se och lär, Gävle. I grund och botten är vi alla människor oavsett läggning eller etnicitet. Jag lovar att det inte är svårare än så.
Mohamed Touzari
PRIDE-GUIDEN: Här är åtta händelser du inte får missa under festivalen
Publ. 2016-08-13 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
