Gävlebon Lars Biörck, född 1939 berättar. Del 3

 

Lärdomsskolorna

Det är litet si och så med kronologin, som jag tidigare nämnt. Vissa redan relaterade minnesbilder kan höra till kapitlet som nu kommer, andra som dyker upp här kanske borde ha kommit tidigare – eller senare.

 

Höstterminen 1950 börjar jag i realskolans klass 1⁵ på Gävle Högre Allmänna Läroverk och kan fortfarande inte klaga på skolvägens längd. Men det pirrade i magen inför mötet med denna nya miljö där de äldsta eleverna i gymnasiet närmast var gamla farbröder. Första klassföreståndaren var Elsa Holm och det är nog många som kommer ihåg hennes inledningsfras vid varje lektion ”Så slår vi igen bänklocket och det lilla locket för pennor och sitter alldeles tysta.”  Jag hade fått en portfölj inför denna viktiga förändring i mitt liv. Tack vare den lyckades jag få en hemanmärkning för mordförsök redan en av de första skoldagarna, då jag från den översta avsatsen i trapphuset släppte väskan som en bomb i utrymmet mellan trapporna. I samma ögonblick lyckades fröken Holm passera på nedre plan och hon var inte glad över mig, när jag kom ner. Säkert inte heller pappa som fick kvittera mottagandet av anmärkningen, men han vande väl sig under de sex år jag tillbringade i denna femåriga utbildning. Med andra ord, jag hade plötsligt det svårt för mig och fick, utöver det år jag gick om, läsa in diverse BC i betyget under sommarloven. Jag tyckte själv det var ganska märkvärdigt, i folkskolan gick ju allt så bra.

 

Klass 1⁵ i Läroverket. Klassföreståndaren Elsa Holm i basker. Namn efterlyses!

Själv är jag den välkammade gossen fyra steg till vänster om fröken Holm.

 

En ny skola betyder också nytt umgänge, nya kamrater. Men de gamla på Staketgatan fanns kvar och vad som skilde den här tiden mot den gamla var att upptågen blev allt äventyrligare. Mats Linde, Bosse Jansson och jag hade en faiblesse för vandringar på tak i Gävle. Nu på hög höjd. Husen var ganska sammanbyggda och vi lärde oss snart att kom man bara upp på ett tak så gick det alltid att krångla sig vidare till nästa. Ibland uppstod en återvändsgränd och då fick vi söka upp en brandlucka och ta oss ner i en trappuppgång. Ibland slutade brandluckan i en privat tambur, jag minns en gång på Gevaliapalatset att vi förstod att då gällde det att smyga sig ut genom familjens ytterdörr innan vi blev tagna som tjuvar. En bra vandring på Nygatan 33 slutade i Norrlandspostens sätteri. Inte visste jag tidigare att istället för dyrt bly går lika bra att göra tennsoldater av den legering som blir resultatet från sättmaskinerna, men vi fick sådant som present vid besöket och det visade sig hemma vid gasspisen att resultatet blev utmärkt. Sedan dess hängde jag ofta på Norrlandsposten och vågade mig några år senare in på redaktionen för att insupa alla hemligheter hos en tidning.  Vid ett tillfälle var jag där hela natten, först hos nattredaktören, sedan på sätteriet för att fortsätta vid tryckpressen och se de första färdiga exemplaren komma fram.

 

Något år före den slutliga nedläggningen var jag provisionsanställd för att sälja prenumerationer, men mina insatser räckte tydligen inte till för att rädda tidningen.  Andra tidningsäventyr var att som sommarjobb bära ut Arbetarbladet, då eftermiddagstidning, alltså litet bekvämare arbetstider. Mycket för mig kretsade kring tidningar. Ett populärt extraknäck var att sälja lösnummer på söndagar. Vid ett kontor nära Islandsplan fick vi kolportörer kvittera ut en bunt blandade Stockholmstidningen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, rusa ut på staden med dessa och knacka dörr. Det gav alltid några kronor i förtjänst liksom försäljning av Arbetarbladet många eftermiddagar. Bästa försäljningsställena var på ölschappen Ettan och Tvåan där gubbarna släckte törsten vid tretiden. Ettan låg vid Norra Slottsgatan, tvåan vid Norra Kansligatan. Men här härskade en sträng hierarki., bara de grabbar som varit länge i tjänst och kunde bevaka sina revir med starka muskelmassor fick dessa guldgruvor.

 

Ölschappet ettan (eller möjligen tvåan)

 

Några av oss tidningsintresserade gav även ut skoltidningar. Norrlandsposten gjorde ett reportage när Lars Göran Skyttner, Margareta Söderlind, Gunnel Eklöf och jag knåpade med ett nummer. Huvudartikeln handlade om yrkesval och vi hade intervjuat en travtränare, namnet har jag glömt. Vår lärare menade att det var nog ett udda yrke för oss som gick i en lärdomsskola.

 

Hela redaktionen samlad. Från vänster Lars Göran, Margareta, Gunnel och jag (som fotografen satt en löjlig hatt på)

 

Riktigt lönsam blev tidningsutgivning först när Arne Nauclér, Swante Formgren och jag startade Travtidningen Stalltips och sålde denna utanför Gävletravets portar. För att ge alstret en smula respektabilitet lät vi till och med trycka upp den istället för att hektografera som vi gjorde i början av vår sejour som förläggare. Arnes far hade egna hästar så vi fick insidertips från hans tränare varje lördagmorgon och Nya Tryckeriet på Norra Slottsgatan 4 ordnade snabb leverans. Eftersom vi nu var tidningsutgivare tyckte Arne att vi behövde presskort, vilka vi tryckte med förkortningen ”TT” som utfärdare.  Närmare upplysning att detta var en förkortning för Travtidningen Toto ansågs obehövligt och det är märkligt att under kommande år så många arrangörer (Folkpark, Furuvik, Skoldanser m.fl.) släppte in oss gratis på sina tillställningar. Travtidningen gjorde också ett försök att etablera sig på Solvalla, men därifrån blev vi bortkörda.

 

 

Andra affärsupplägg som denne Arne engagerade sig i var försäljningen av raketer och smällare inför sista april. Den skedde på Läroverkets skolgård och det blev svart med kunder när kommersen startade. Förmodligen väckte denna ansamling rastvakternas misstänksamhet, men när de kom fram fanns inget annat än oskyldiga pojkar som putsade sina glorior. I rastvakternas uppdrag ingick också att kontrollera att ingen rökte på toaletten som låg en halvtrappa ned i skolhuset. Också ett ganska svårt uppdrag för när varningssignalen gick, försvann brinnande fimpar som ett skott. Bättre lycka med infångande av rackarungar hade polisen. Den enda gång jag suttit i häkte var när Gävle Stad installerade parkeringsautomater bredvid Rådhuset. Arne och jag parkerade våra cyklar och betalade helt korrekt tio öre.  En uppmärksam polis påstod att de här rutorna var enbart avsedda för bilar och drog in oss på polisstationen (då på Köpmangatan, Stadshusets baksida). Där blev vi faktiskt inlåsta i en cell en halvtimme eller så, innan en kommissarie förbarmade sig över oss.

 

Arne hade också god kontakt med de nasare som sålde klockor på Centralstationen. Han var faktiskt deras grossist av ur med ”24 stenar”, vilket nog betydde att urverkens axlar var lagrade i rubiner. Nasarna var säkert inte Guds bästa barn och kanske olämplig sällskap för oss ungdomar, men de var duktiga försäljare till en kundkrets som de själva betecknade som ”bönder”. Väntrummet på Centralen var en livligt frekventerad plats, som jag redan då hade nostalgiska minnen av sedan tidigare besök som parvel för att med en tioöring sätta fart på det underbara modelloket som fanns i en glasmonter. Då fanns fortfarande loket kvar, nu har det försvunnit, men vi är nog en hel generation som kommer ihåg det.

 

Andra verksamheter var att knacka dörr och sälja ”Golden Age”, en sax som kunde klippa tvärsigenom mynt utan att eggen skadades. Jag har ett klart minne av en äldre dam i ett hus på Staketgatan som skrek och ryggade tillbaka när hon i dörröppningen fann en ligist som pekade mot henne med en guldglänsande sax. Den gången blev det ingen affär, men försäljningen gick ganska hyfsat ändå. En kollega i den här branschen var Swante Formgren (bror till Leif och med släktingar i dagens Gävle).  Vid en knalleresa på Ingebovägen lyckades han sälja en Golden Age till en närmast jämnårig flicka. ”Hon gav mig dricks”, sade han något besviket. Han hade nog sett andra mer romantiska relationer framför sig.

 

En egen ganska unik affärsidé var utgivandet av ”Leverantörskatalogen”.  På Handelskammaren, då belägen på Drottninggatan, hade jag skrivit av uppemot 500 adresser på exporterande företag, framförallt från Japan. Jag beställde radannonser i Dagens nyheter och fick ganska många svar till box 39 i Posthuset .

 

Figur Tidig annons innan katalogen utökats med japanska företag.

 

Hugade spekulanter fick ett tjusigt reklamblad och kunde mot postförskott beställa min hektograferade katalog med namn, adresser och verksamheter på dessa företag. Tyvärr var tryckkvaliteten ganska dålig. Under skoltidningseran tryckte vi med gott resultat på Carl Lamm AB i hörnet av Norra Slottsgatan och Kyrkogatan, nu hade jag för 25 kronor köpt en egen helt undermålig maskin som producerade knappt läsbara sidor. En kund tyckte detta närmast liknade bedrägeri och gjorde en polisanmälan. Något direkt brottsligt var det inte fråga om, men jag blev tillsammans med mamma kallad till ett förhör och uppmanad att sluta med den gryende förläggarrörelsen. Så blev också resultatet, men jag hade en ändå lyckats tjäna ihop tillräckligt med pengar för att köpa en egen moped! En Zündapp, köpt i källaren på Gamla Grand. Nu blev jag oberoende av allmänna transportmedel och susade med 30 kilometer i timmen (efter uppborrning, 40) runt om i hela Gästrikland. Inte bara det, ända till Stockholm och skolungdomsspelen på Stadion kom jag. Resan var helt finansierad av Golden Age försäljning i Uppsala och Märsta. Mindre framgångsrikt blev försöket att exportera djupfryst Bönaböckling till USA, men det gav ändå bra träning i att skriva affärsbrev. Då smärre brott nu säkert är preskriberade kan jag också erkänna smuggling i mindre omfattning. Fortfarande var det stor trafik med ångare från världens alla hörn in i Gavleån. Inte bara för att träna främmande språk, utan också för att köpa cigaretter à tio kronor per limpa, besökte jag ibland dessa fartyg. Cigaretterna såldes sedan för två kronor paketet och den bästa langningslokalen var caféet i Sjömanskyrkans källarvåning. Det var för övrigt ett trevligt ställe som frekventerades av många intressanta typer och sortimentet i deras jukebox var bäst i staden. Flipper spelades vi däremot helst i ett café på Nygatan, för där gick det skaka spelet på ett speciellt sätt utan att det tiltade. Varje högpoängare gav ett nytt gratisspel. Av någon orsak kallades stället för Horcaféet”, men några tecken på prostitution såg inte jag.

 

Inre hamnen 1956 (foto Carl Larsson, från Ulla Sundins Gävleminnen 50-talet)

 

Självklart tillbringade jag inte hela skoltiden i sus och dus och bedrivande tveksamma affärer. Men det var uppenbart att min håg stod mot att någon gång bli egen företagare. Då var det ganska ändamålsenligt att jag efter realexamen fortsatte på Borgarskolan. Det här var emot föräldrarnas egentliga vilja, men efter att ha gått ett halvår i gymnasiets reallinje och insett att jag bara inte klarade av allt det teoretiska så hoppade jag tillbaka till realskolans 5^5, klarade examen och fortsatte i Borgis. Mer om det senare.  Bidragande orsak till avhoppet kanske också var att vid höstterminens upprop i första ring så utbrast engelsklärarinnan Signild Jennische ”Åh, säg inte att jag har fått Björk på halsen igen”. Hon kom ihåg mig från en tidigare klass och jag måste väl redan där ha visat mina okunskaper. Nej, nu var jag litet elak, hennes yttrande var säkert inte illa menat.

 

Kollegiet på Läroverket. Kanske några år efter min tid där? Uppmaning till läsare: Vem är vem? Rektor i mitten är ändå Nils Beltzén.

 

Även kultur stod på programmet. Jag läste kopiöst och i början av den här perioden låg barnbiblioteket i Folkets Hus på Södra Centralgatan. Senare, som mer mogen yngling, gällde Stadsbiblioteket, då beläget i Sjömanskyrkan. All slags litteratur slank med, favoritböckerna var ändå mer lättsamma, t.ex. en hel radda skälmromaner av Frank Heller. Storhertigens finanser m.fl. I läsrummet på Stadsbiblioteket var jag ofta en kort period och studerade icke utlåningsbar referenslitteratur. Detta när jag gick i klass 3⁵ och orsaken var en ursinnig tävling med Lars Göran Skyttner om vem som kunde skriva bästa uppsatsen om Karl XII. Vi fick bägge litet a i höstbetyget av vår mycket stimulerande historielärare, namn bortglömt. Skall modern sällskapsdans också räknas till kulturområdet så deltog jag i en dansskola med fröken Schultz som lärarinna. Polonäs hade jag väl inte så stor nytta av, men vals, tango och polkett kanske dök upp på tidiga skoldanser. Enklast var ändå foxtrot och med tiden använde jag den dansens steg till allt det andra också. Miljön för lektionerna var helt underbar, vi höll till i Stadshusets spegelsal.

 

Det som gav mest var Uppsala-Gävle stadsteater där jag år efter år hade säsongskort. Merparten av den tiden spelade man på Folket Hus, eftersom Gävle teater stod under en långvarig renovering. När jag idag ser på teaterprogrammen, så undrar jag vart har alla klassiker tagit vägen? På den här tiden var så gott som alla föreställningar av den gamla tidens författare, den mest moderna jag kommer ihåg var Tolvskillingsoperan av Brecht/Weil. Ensemblen de här åren var av absolut högsta klass, min favorit var Ernst-Hugo Järegård, då fortfarande relativt okänd och med ett manér så man trodde han drev med sitt yrke.

 

Teatern i Rådhusesplanaden. Numera förstörd med en märklig utbyggnad på  baksidan. Men framsidan är underbar!

 

En ny trevlig bekantskap dök upp i realskolan. Leif Eklöf med rötter i Gävle, men på grund av föräldrarnas jobb deporterad någonstans i hela sin barndom. Denne Leif, Lars Göran Skyttner, Gunnel Eriksson, sedermera Eklöf (två gånger gift med Leif!), jag och några till umgicks intensivt en period och tappade heller inte kontakten senare i livet.  En av dessa ”några till” som senare lyckades mycket bra i livet var Inga-Britt Grigholm, senare gift Ahlenius. Gunnel bodde på Linnévägen 8, Leif i Bomhus och Lars Göran på Åkargatan 52. Vi gjorde skoltidningar, spelade teaterstycken skrivna av Leif och filosoferade i största allmänhet. Vi åt även bakelser. Mitt emot skolan, på Ruddammsgatsidan, låg bakingången till Diethelms konditori. Där såldes kasserade bakelser för tio öre styck. Det gällde att vara tidigt ute, efterfrågan översteg alltid tillgången. De här åren betydde mycket för mig, men jag skall inte belamra den här uppsatsen med den typen av personliga hågkomster. Undantag kanske för episoden när Gymnastikdirektören Holger Lidén bad mig försöka få litet ordning på klasskamraterna Arne och Lars Göran. Jag blev närmast besviken över att han valde ut mig, skulle jag på något sätt vara mindre bråkig än kompisarna?

 

Varje hösttermin blev vi utlejda till bönderna för att plocka potatis

 

Värt att nämna är några livsfarliga försök att tillverka nitroglycerin, olagliga motorcykelturer (det här är före Zündapp) men framförallt Gamla Grand-Perioden.  Leif som hade lång skolväg tyckte han behövde en övernattningslya i centrum och hyrde då ett rum. Grand den här tiden var så gott som obebott och redan innan hade Arne Nauclér och jag hittat en skrubb som vi helt enkelt ockuperade under ett par år. Så vi blev grannar med gemensam altan. Vi hade nycklar till i stort sett alla oanvända rum i hela huset, vilket vi närmast betraktade som vår privata stadsvilla och kände utan och innan, allt från vindsvåningen till ett virrvarr av källarlokaler. I en källarskrubb upptäckte vi för övrigt en gång mängder av kvarglömda konserver från krigsåren inklusive surrogatkaffe. Bäst att här nämna, vi stal eller förstörde ingenting och att ockupera ett rum som stod tomt är väl ändå inte så farligt. Litet här och där i den stora byggnaden fanns andra hyresgäster, bland annat NTO som jag var medlem i något år. Eller var det IOGT? Alldeles i början av vår sejour höll Arbetsförmedlingen till i längan mot Hattmakargatan. De flyttade i slutet av en vecka och den kommande helgen fungerade deras telefoner alldeles perfekt. Tyvärr så stängdes abonnemanget, annars hade vi med litet enkel kabeldragning fått telefon till vår egen lya. Arne och jag var ju i affärsbranschen så vi behövde rummet som kontor. Därtill kunde vi där ostört spela kort och pyssla med sådant som hör tonåren till (vi är i den åldern när det börjar dyka upp kvinnliga bekantskaper). Andra deltagare i ockupantligan var Swante Formgren och Bengt Granat.

 

Ödet är inte alltid helt gynnsamt och för mig kom den stora omvälvningen 1954, alltså några år innan merparten av beskrivningen ovan inträffade. Som sagt, kronologin är inte helt perfekt.  Året började dåligt med den stora nyårsstormen, när jag nästan blev halshuggen då plåttaket på Norra skolans gymnastikhus singlade ned i min omedelbara närhet. Det var nästan omöjligt att ta sig fram i motvind, vad som beskrivs i den här artikeln stämmer bra med verkligheten. http://www.gavledraget.com/20000-kultur/stormen-i-gavle-1954/

 

Värre var att familjen bröts samman och vi fick lämna Staketgatan 43. Nu kommer ett par år där jag blir inkvarterad hos släktingar i avvaktan på att mamma får en ny lägenhet. En första tid i Bomhus, därefter på Brandstationen innan diasporan avslutades hos morfar och mormor på Drottninggatan.

 

Det var inte så dumt att bo på Sandåkersvägen i morbrors stora villa och nära till kompisen Leif. Spårvägshållplats Källö några hundra meter bort, bekväm skolväg. Kanske litet för lantligt för ett asfaltbarn, så nästa etapp kändes bättre. En brandstation har ju ett magiskt skimmer över sig för unga pojkar, här finns modiga män och äventyr. Helt fascinerande var att se morbrors utryckningsutrustning, overallbyxor instoppade i stövlarna, det var ett ögonblicks verk att hoppa i kläderna.  Ny kompis blir Per Rohlén, brandchefens son, och vi utforskar tillsammans hamnkvarteren. Gick brandlarmet så cyklade jag snabbt efter bilarna, det var spännande att se eldsvådor, helst att försöka hjälpa till, vilket man naturligtvis inte fick. Den värsta eldsvådan jag upplevde var nog när ett hus med en möbelbutik på Norra Kungsgatan (mellan Hantverkar- och Valbogatan) totalförstördes. Morbror Lorentz hade i all tid varit en flitig smalfilmare. Det finns filmer från 1930-talet och något jag tyckte var helt märkligt var filmerna från krigsåren. Framkallning fanns inte i Sverige, han fick skicka 9-mms rullen till Kodaks laboratorium i USA och några veckor/månader senare kom den färdiga filmen tillbaka. Postgången fungerade tydligen ändå. Några filmer har överlevt. Inte bara familjefilmer utan även motiv från Gävle, framförallt från Brandstationen med Gunder Hägg och de andra långdistanslöparna. Den filmen donerade jag långt senare till Brandkåren, hoppas den finns kvar hos dem, då den är ett stycke Gävlehistoria.

 

Längsta perioden blev på Drottninggatan hos de oerhört snälla morföräldrarna. Nu bodde jag ju verkligen mitt i staden och hade ånyo en kort promenad till Läroverket. Torget levde fortfarande och busstrafiken var intensiv. Många av de händelser och personer jag tidigare beskrivit dyker upp vid den här tiden, i ärlighetens namn var kanske inte tillvaron helt harmonisk, vilket speglas av de inte alltför bra skolbetygen. Skräp samma, det intensiva livet var ändå roligt.

 

1956 börjar jag på Borgis och före Handelsgymnasiet i en förberedande handelsklass, EHK. Lärarinnan då var Ann-Mari Ferner, en dam med skinn på näsan, bättre lärare har jag aldrig haft! Hon var, vad man brukar säga, hård men rättvis och med en knastertorr humor. Dessutom passade den praktiska typen av utbildning mig bättre. Samtidigt så fick mamma och jag äntligen en egen lägenhet på Jägargatan 17 vid Kristinaplan. Mamma arbetade nu på Gävlebagaren som kamrer och i stort sett levde jag på bröd hon kunde ta hem. Bäst var fastlagstiden, då en 6-7 semlor blev den dagliga kosten. Jag har sedan dess semelmani och kan inte förstå varför säsongen är så kort. Det är ungefär nu som mopeden kommer in i bilden, praktiskt då skolvägen via Parkvägen blev något längre.

 

Jag trivdes verkligen på Borgis och deltog i det skolsociala livet. Rektor när jag kom var Sven Karsberg, senare blev det Hartwig Hermansson. Bytet vållade ett litet problem för oss som deltog i skolspexet, den inledande kampsången på melodin Stars and Stripes började med ”Välkomna till Karsbergs adepter” vilket vi av musikaliska skäl fick byta ut till den nye rektorns smeknamn.

 

Här är första versen efter rektorsbytet

 

Spexet framfördes varje år vid julfesten, en stor tillställning som även innefattade middag och dans. Ett år var jag spexgeneral, vilket var ett ganska nervpirrande uppdrag, skulle vi klara det lika bra som tidigare år? Jag var också med när vi bildade det första elevrådet och satt ordförande. Skoldanser skulle också arrangeras av oss som gick i HG I för att med överskottet kunna göra en skolresa.

 

Klassfoto 1958 från HG II i Borgis. Jag längst till vänster.

 

Ännu en aktivitet som tog tid från läxläsning blev ”tonclub”. På den här tiden fanns inga kommunala ungdomsgårdar, med några kompisar startade jag denna förening som blev en stor succé. Egentligen började det i Bredenbergs källare på Drottninggatan. Som pausunderhållning vid skoldanserna ledde jag mannekänguppvisningar och kläderna kom från denna butik. Det ena gav det andra, deras källare var oanvänd så den fick vi använda för dans och jazzkonserter. Men dessutom hade vi ett studieprogram av stora dimensioner. Allt drevs av de något äldre eleverna med kurser i alla möjliga ämnen.  Vissa praktiskt inriktade, t.ex. maskinskrivning. Det ämnet var ju A och o för oss på Handelsgymnasiet, men vi hade deltagare från stadens alla skolor. Det blev litet stökigt och trångt på Bredenbergs, året därpå flyttade vi verksamheten till Vandrarhemmets matsal på Övre Bergsgatan 5. Vi behövde stolar och bord och jag visse från mina utforskningar på Gamla Grand att där fanns hur mycket som helst av den varan förvarade i den gamla matsalen. Inga problem, Zedren på Centralhotellet och även ägare till Grandhuset lånade ut tjeckiska pinnstolar i päronträ och cafébord i marmor. Ganska elegant för en ungdomsgård. Vår mest prominenta medlem var Rock-Olga som började sin karriär på tonclub och sedan blev rikskändis. Men hon kom alltid till oss och sjöng bland annat Oh, oh what You´ve done to me https://www.youtube.com/watch?v=UgSIURKhJrE

 

 

Ett stort arrangemang var när vi samlade in pengar till CP-barn. Initiativtagare till detta var ”Timmen Tumba”, ett populärt ungdomsprogram som gick i radio varje lördagkväll. Hela tonclub mobiliserades, vi hade ju kontakt med alla amatörorkestrar som fanns i Gävle på den tiden. Dessa fick sitta i olika skyltfönster och underhålla samtidigt som andra medlemmar stod med tiggarbössor på gatan utanför. Bössorna hade vi lånat av Röda Korset och vi var alla klädda i arméns vinterpälsar som lånats från Helsinge Regemente. Det här utspelar sig på en skylsöndag i december 1958, en av de kallaste dagarna i Gävles mannaminne. En åkeriägande förälder till en av medlemmarna ställde upp med lastbilar (Gösta Anderssons åkeri), tanken var att vi skulle musicera på gatorna också, vilket på grund av kylan blev helt omöjligt. Resultatet blev ändå bra och tonclubs rykte flög genom Sverige.

 

Tonclub dog ut på grund av sin popularitet. Diverse mindre välkomna och äldre gäster från Gävles under värld fick för sig att de kunde sitta här och supa. Det gick inte att mota bort dem så vi var tvungna att lägga ner verksamheten. Mycket tråkigt.

 

 

Det fanns märkligt nog även tid till annat. Flickor var en del av intresset och sedan blev jag god vän med Bengt Sandberg ägare till Södergrillen, en helt ny sorts korvbar i Gävle.  Den låg på Timmermansgatan och blev otroligt populär, här kunde man äta korv och dricka läsk inomhus. Bengt och jag startade ett pyramidspel, ett av den där typen där nya deltagare skall skicka en slant till de första på en lista. Samt naturligvis en avgift till arrangörerna, dvs. Bengt och jag. Utan datorer var det här ett mycket tidskrävande administrativt arbete, och återigen var det läxläsningen som kom i andra eller tredje rummet. Där Södergrillen låg finns idag en av Gävles gourmetrestauranter, Matildas, men om jag har rätt så finns den gamla skylten kvar på en korvbar på Kungsgatan med just namnet Södergrillen. Min verklige kompis de här åren var Bodo Masuch och vi tillbringade en hel del tid tillsammans. Bland annat många besök på Folkparken, skoldanserna börjad kännas litet barnsliga.  Allteftersom skulle det blir krogar med alkoholservering. Min debut skedde på Antons Vinrestaurant på Norra Köpmangatan 12. Där kostade en flaska turkisk Beyaz 3.50. Kamelpiss kallade vi drycken för. Tvärsöver gatan låg restaurant Godthem där jag åt lunch en period. Tidigare, även under gymnasieperioden, åt jag i skolmatsalen på Norra Skolan. Lockade dans så gällde Gefle Vapen eller CH, som med tiden öppnade en nattklubb på Hattmakargatan. Fenix vid Kungsgrillen på Södra Kungsgatan var ett annat populärt ställe. För dagliga fika gällde numera Pigalle.

 

Hur det var gick jag ur Handelsgymnasiet med ganska hyfsade betyg.

 

De fyra sista sommarloven, 1954-57 bestod av att först arbeta för att få kapital till resor. Först året var jag springpojke på Fahlströms Kol och Koks, Centralplan 5. Stora minnet från den sejouren var solförmörkelsen den 30 juni 1954 då jag liksom många andra hade sotade glasbitar och beskådade denna unika händelse. Året därpå var jag sjåare i hamnen, långt ut på Södra Skeppsbron. Jobbet var att rycka ut vrakat virke i högar med pitprops som skulle lastas. De defekta stolparna var märkta med en röd ring i kortänden och när dessa kom inom räckhåll skulle de dras ut och föras bort. Stuvarna arbetade raskt, det blev många vrakbitar att ta hand om, fler än jag klarade av. Jag blev utsparkad efter ett par dagar, men hamnade senare på Korsnäs sågverk tillsammans med andra sommarjobbare. Korsnäs hade då köpt alla gjutformar av Skoglund och Ohlson, de låg nu osorterade i en lagerlokal. Vårt jobb var att försöka sortera upp dem, ett sisyfosarbete. Ett annat år biträdde jag på hålkortsavdelningen, ytterligare ett annat för att städa rökgångarna i cellulosafabriken från aska. Jag och några till skyfflad från ena sidan och när vi i mitten mötte laget som arbetade från den andra upptäckte jag Leif Eklöf, som jag då inte sett på något år eftersom han studerat i Tyskland. Det blev ett trevligt möte mellan två helt nedsotade vänner som knappt kunde prata då också mun och hals var angripna. Fanns det inget arbetarskydd och regler för ungdomsarbete på den tiden?

 

Syftet med att tjäna pengar var att finansiera storartade resor som liftare. På egen hand tog jag mig igenom alla västeuropeiska länder utom den Iberiska halvön. Första året rymde jag i princip hemifrån till mammas stora förtvivlan. Men hon blev nog glad för vykortet från Paris. Dit kom jag varje år och bodde alltid på Hôtel de l´Academie. Lägsta priset betingade ett korridorbadrum på fjärde våningen, där badkaret täckts av en plywoodskiva med sängkläder på. Det går att skriva hur mycket som helst om alla dessa äventyr, men det ligger utanför syftet med den här berättelsen om mitt liv i staden Gävle.

 

Någon gång vid den här tiden tog jag familjebibeln med mig till pastorsexpeditionen för att få tillbaka släktens gamla stavning av efternamnet. Det gick bra, Björk blev Biörck, precis som på 1700-talet.

 

 

Sikvik    http://kartor.eniro.se/m/yecun

Gränsen mellan Gävle och Valbo låg då vid bussens ändhållplats i Sikvik. Därifrån var det en kort promenad till de domäner som behärskades dels av bonden August Söderman och fiskaren Albin Söderman. Alla mina tidigare sommarlov tillbringades här, så Sikvik och Vårvik ligger mitt hjärta nära. I krokarna fanns också morfars och morbror Ingvar Östbloms sommarställen samt grannen Allgulander från Staketgatan. Det fanns gott om jämnåriga lekkamrater, mest kanske jag var tillsamman med Lars Rothpfeffer och krigspojken Bobbie från Finland. Där fanns flera Gävlefamiljer, t.ex. Grohmans (specerihandel på Nygatan 31) med barnen Hans och Gun. Löhman med den stora båten ”MInetta” G. Pettersson, ägare till matsalen Måa på S. Kungsgatan 28 och familjen Rahm med sonen Olof, jämnårig med mig. Men Sikvik hade en hel annan karaktär än det utpräglade sommarställeområdet Norrlandet, här fanns som sagt en bonde och kanske närmare ett tiotal aktiva yrkesfiskare, vi levde blandat.

 

Vid senare besök har jag observerat att här syns verkligen landhöjningen, ungefär en halvmeter på den tid jag kan minnas. Viken var grund och full med grynnor redan på 40-talet, nu har några skär växt ihop med fastlandet och blivit del av privat tomtmark, små kanaler det då gick att ro igenom finns inte mer.  Sikvik börjar i väster vid Karskär och slutar i öster i Skorvhällsundet mot Vårvik. Långt tidigt klagade fiskarna över nedsmutsning, fabriken släppte ut mängder av någon sörja som fastnade i skötarna. Det gjorde säkert också Skutskär på den tiden, idag håller vattenkvaliteten sakta men säkert på att repa sig. Mot norr ligger några småöar, sedan kommer Orarna. Med morfars roddbåt har jag utforskat alla dessa vatten och landstigit på varenda landplätt (tror jag). På Orarna fanns rikligt med blåbär och lingon och morfar var specialist på att hitta. Där fanns också ett nedlagt jordbruk, huset var kvar och användes som jaktstuga. Numera nedbrunnen, det har jag själv konstaterat vid en mygginfekterad ”stadspromenad” år 2016. Det fanns sommarstugor också på småöarna, Toharen är den största. De boende kom till sina ställen med roddbåtar som låg parkerade nära Albin Södermans gistvall. Där fanns ett böcklingrökeri och tre sjöbodar, onödigt här påpeka att det var fantastiska lekplatser.  Ibland fick vi även följa med på nattliga fisketurer.

 

Märkligt nog går det att med båt ta sig igenom Kralsund till Gävles yttre fjärd, Korsnäsbolaget ålades att muddra när man byggde till på Långharen och täppte igen en gammal farled in emot staden. Från muddringsarbetena har jag en klar minnesbild. De lämnade kvar en olåst grävskopa som jag på en söndag lyckades få igång och nästan slog ihjäl kusinen Anders med den svängande skopan.  Svårare var att stänga av motorerna, det gick först sedan jag rivit av en tändkabel. På måndag morgon svors det väldeligen på Långharen har man sagt mig.

 

Vid Vårvik var varje år en simskola som för övrigt leddes av min morbror Göte Lundström. Det var säkert bra att få lära sig simma vid tidiga år, sådana påhitt som att använda flytväst vid båtturer är en betydligt senare idé. När ytsim behärskades drog Göte över oss till hopptornet på den östra sidan, hopp från 5-meters trampolinen krävdes för att få kandidatmärket. Där fanns också militäranläggningar och en massa stridvagnshinder, återigen perfekta lekplatser. Mest populärt var paviljongen med ett café av den enkla orsaken att det gick att krypa under golvet och vid kiosken fanns det nästan alltid några småslantar som gästerna tappat genom springorna.

 

I skogen, på andra sidan av gamla Furuviksvägen fanns något märkligt. Rävstenarna är en ansamling av flyttblock, vissa av enorma dimensioner. Jag skulle nog kunna hitta dit än idag, de borde ligga mellan Römyran och Graneberg, förslagsvis 60°40’0.3″N 17°16’22.8″E. Det gick att hoppa från sten till sten och krypa i gångar. I den här skogen drog Korsnäs fram sin ledning med sötvatten från Bodaån via sjön Trösken. Ett projekt som pågick kring år 1950 och var en källa till lek under byggnadstiden. Tuben är av tunnbindarmetoden, dvs. brädor som hålls ihop av spända stålringar. Innerdiameter är ungefär en meter och så länge som bygget pågick tog vi oss in i den öppna änden och gick så långt in vi kunde och tordes. På jämna mellanrum restes trycktorn av betong och den som kunde hasa sig runt hela öppningen på väggens 20 cm breda överkant ansågs vara mycket modig. Utåt och inåt var fallhöjden 10-15 meter, värst var när vattnet i sinom tid sattes på, då skulle ett fall in i tornet inte få lyckliga följder.

 

I Graneberg fanns närmaste lanthandel, så dit blev det många promenader. I närheten fanns den yttersta spårvagnshållplatsen, den frekventerade vi ofta, då inte bussen gick. Där bredvid störtade en gång ett flygplan. Piloten klarade sig men vraket låg kvar en tid och kunde beskådas. Eftersom vi varje år kom tidigt och lämnade sent betyder spårvagnen ganska mycket för att ta oss till och från skolan.

 

Furuvik ligger på bekvämt cykelavstånd från Sikvik, så där var vi naturligtvis så ofta som kassan tillät. Dit kunde man komma via Knaperåsvägen eller gammel-gamla Furuviksvägen som slingar sig fram genom skogen från Vårvik. Det här är under familjen Nygrens storhetstid, så det finns hur mycket material som helst i Gävledraget för den intresserade.

(Även under Furuviksveteranerna.com/Lisse-Lotte Danielson)

 

 

Kungliga Helsinge Regemente – en simulant berättar.

Jag slutar den här utflykten i Valbo och går tillbaka till Gävle igen.
Den Sikvikstid det handlat om är från 1940 till pass 1955(?). I berättelsens röda tråd har jag klarat av skolgången, nu är dags att göra lumpen.

 

Det var en klar fördel att bo i Gävle, för vi hade ett eget regemente och de flesta av oss gävlegrabbar blev placerade där. För egen del var jag något slags halvpacifist kring 1959, dock inte tillräckligt modig att hellre sitta i fängelse än att lära mig skjuta på ungdomar, kanske sådan jag umgåtts med på de tidigare liftarresorna i Europa. Det blev ingen resa detta år, inryckning skedde dagen efter studentexamen på Borgis. Jag blev placerad i en sjukvårdspluton, ganska humant val av mönstringsförrättaren med hänsyn till mina dubier. Från första dagen vantrivdes jag. Att marschera hit och dit och göra honnörer var rent intelligensbefriande och jag började omgående sabotera utbildningen. Första steget var att med åberopande av hösnuva få ständig nattpermis, så nu kunde jag bo hemma hos mamma på Jägargatan och ta mig till och från jobbet på cykel (Zündappen hade då redan gått till mopedernas sista vila). Och kunna umgås civilklädd med de gamla vanliga vännerna i Gävle på kvällarna. Men jag var ännu inte riktigt nöjd utan såg till att sjukskriva mig så ofta det gick. För att bli inlagd på sjukan fordrades att kunna uppvisa feber, vilket jag ofta lyckades med. I sjuksalen var vi ett glatt gäng simulanter som fick dagarna att gå med kortspel, samtal och läsning. Vid utskrivning rekommenderades oftast inre tjänst och med min bakgrund från Borgis blev jag en uppskattad medarbetare till Fanjunkare Julander på kompanikansliet. Så nära önskeplaceringen malaj jag någonsin kunde komma.

 

Till slut gav ledningen upp, sjukvårdsplutonen skulle under vinterhalvåret placeras i Sollefteå, nära Arktis, vilket naturligtvis inte var en bra plats för en hösnuvig sjukling.  Jag blev officiellt omplacerad till traktorplutonen och fick vid de tillfällen jag inte var indisponerad lära mig backa ett tvåvagnigt släp. Mot hösten blev det kyligare och placeringen hos Julander blev mer permanent innan hela kompaniet som avslutning på de tio månaderna skulle placeras i tält vid Kungsberget. Där behövdes ingen kontorspersonal, jag fick istället tillsammans med en annan klen yngling bli passopp åt befälen i ett varmbonat hus nedanför skidbacken. Trots det här egentligen okamratliga beteendet umgicks jag ändå på vänskaplig fot med flera av rekryterna, vi bildade till och med en bil pool och köpte tillsammans en gammal Citroën för 125 kronor. Bilen rasade snart ihop, men innan dess hann vi ändå med några resor till Sandviken för att flukta in dess kvinnliga fägring.

 

Förmodligen var jag värd att sitta i buren många gånger och vid ett tillfälle var det ruskigt nära. Det var på tidig höst, jag var kompanivakt, en sådan där som har en metallbricka kring halsen och ensam med totalt utegångsförbud skall försvara Sverige en helg. Samma helg som Paul Anka uppträdde i Furuvik! Jag smet och när jag sent på kvällen kom tillbaka var hela kaserngården upplyst av starka strålkastare. Det hade inte blivit krig men däremot en stor skogsbrand i Lingbo. Nu var det kompanivakternas uppgift att ringa runt till alla kamrater och kalla in dem omedelbart. Så resten av den natten satt jag i telefon och uppmanade mina kamrater att infinna sig. Så långt allt väl, men jag hade litet svårt att för tjänstgörande officer förklara hur det kom sig att de inte hittat mig på flera timmar. En nödlögn inkluderande litet kram och smek med kvinnlig vän i området räckte. Vi fick då vistas också i regementsparken, ända ner till ån och till soldathemmet, ganska ostörda områden med många buskar och snår.

 

Retrospektivt kan jag inte klaga på militärtjänsten. Till och med marscherande gick för sig de gånger som Kungliga Helsinge Regementes militärorkester stod uppställd på den dammiga kaserngården och ingöt en känsla av nationalism hos oss höger om – vänster om promenerande unga män. Långt senare när jag satt i Riksdagen var jag inte alls stolt över att behöva rösta för att lägga ned I14.

 

Långt upp till vänster hittar man mig bland de kamrater jag lämnade

 

De sista ljuva åren

Det blev ingen semester det här året heller (1960). Dagarna efter Muck ryckte jag in som reklamman på Sandvikens Jernverk och blev där ungefär ett år. Varje dag resa med rälsbuss från spår 5, det närmast Esplanadgatan. Ibland när jag var sent ute och tåget redan satt igång kunde ivrigt viftande beveka föraren som saktade farten och släppte på mig i höjd med Ruddammsgatan. Det var ett underbart och kreativt arbete, dessutom med regelbunden lön. Närmsta chef var John-Arne Neldemo och över honom fanns reklamchefen Åke Sidén.  Mamma och jag kunde med våra gemensamma inkomster köpa en lägenhet på Norra Köpmangatan 18A, nu blev jag granne med bland andra Jan Granbom, bror till den Christina som också skrivit en uppsats här i Gavledraget. Huset var helt nybyggt och hade utraderat äldre byggnader som jag kände till från takklättringstiden. Borta var också den hyrmangel som funnits i hörnet vid Staketgatan, där jag många gånger som barn varit med min mamma. Överlag har jag under 50-talet sett många hus rivas och nya byggas, speciellt på Söder hade ett helt nytt Gävle byggts upp. Tyvärr under en tid med kommunalt storhetsvansinne där Södra Kungsgatan gjordes dubbelt så bred än vad som var nödvändigt, eftersom man ungefär samtidigt började fundera på en kringfart. I och med det rök Auktionshallen, Rettigska Palatset och några kåkar till som gärna hade fått vara kvar. Att vi fick behålla ”Gamla Gefle” kan vi tacka Antikvariatämbetet för, de kommunala politikerna hade nog helst sett rivningsvågen gå fram här också.

 

I viss mån dyker det upp nytt umgänge, då jag går med i Högerns Ungdomsförbund och lär känna medlemmarna där. Ledande krafter var Rolf Dahlberg och Erik Thollin, vilka bägge senare placerat sig på den politiska kartan. Min närmaste vän blev Bo Sundberg, en person som jag kommer att ha mycket att göra med, långt efter Gävletiden. Jan Granbom var också en av de mest aktiva medlemmarna.Vi höll till i en källarlokal på Åkargatan 56,där det också fanns ett kansli med tre ombudsmän och en sekreterare.

 

Jag återkommer till HUF, men först en avvikelse till sjöss. Gamle vännen Bodo Masuch hade året innan gjort ett skolavbrott och seglat på M/S Gripsholm som kabinuppassare.

 

Bodo Masuch. Lika vacker uniform fick jag året därpå

 

Kanske beroende på mina två år utan semester och med minnen från liftartiden ville också jag lämna den trygga tillvaron som tjänsteman på Sandvikens Jernverk. Helt orimligt egentligen, här var tanken att de anställda skulle stanna resten av sina liv och sakta kunna bli befordrade, men jag var så entusiasmerad av Bodos berättelser att jag helt enkelt sade upp mig på våren 1961 och tog anställning på Svenska Amerikalinjen för att komma ut i världen. Kanske sentensen i källarnedgången till Skeppet ” navigare necesse est – vivere non est” också påverkade mig?  Sandviken klarade sig bra ändå, jag rekommenderade dem att ersätta mig med Bo Sundberg. Han tillträdde dagen efter det att jag slutat. Tanken var att segla ett år eller mer, men nu blev det inte så eftersom jag precis i den här vevan träffar Brigitte Theens som senare blir min fru. Kärleken och insikten att skall det framöver bli en familjebildning fick mig att inse att då var det inte en sjöman som Brigitte önskade sig.

 

Perioden kortades av och mot hösten var jag tillbaka i Gävle igen för att söka mig ett borgerligt arbete. Det gick litet trögt, en person som mer eller minde avvikit från Sandvikens Jernverk är halvt om halvt paria hos arbetsgivare. Men så slutade ombudsmannen Mats Myren på HUF och jag fick efterträda honom. Ett intressant år med resor kors och tvärs i hela länet. Huvudpunkten var ändå Gävle där den mest livaktiga föreningen fanns. Kulmen blev kommunalvalet 1962 då vi ungdomar kuppade mot moderpartiet. Vid nomineringsmötet var vi fler än de äldre och för att undvika bortröstning gav de med sig så att vi fick ställa upp med en egen ungdomslista. Vi kampanjade energiskt med det segerrika resultatet att Rolf Dahlberg blev invald i stadsfullmäktige!

 

Verksamhet i Gävle HUF hösten 1962

 

Ett trevligt ombudsmannajobb i all ära, men det var inte direkt ett framtidsjobb för en blivande familjefar. Brigitte och jag hade under tiden gift oss och fått en lägenhet på Fleminggatan. Där bodde vi inte så länge, jag fick ett jobb som organisationsman på Scania-Vabis i Södertälje. Så börjar en nästan 50-årig exil innan jag som pensionär kom tillbaka till Gävle igen.

 

LARS BIÖRCK

 

Detta är sista delen av Lars Biörcks spännande berättelse som totalt består av 3 delar.

Jag har lagt in mängder av sökord som ni kan testa i sökaren “Search” t höger på Startsidan.

 

Läs även tidningens artikel om Annie Åkerhielm här!

Gå till Startsidan!

————

Public. 2016-07-21 av Lisse-otte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!