Svängbron som inte svängde – Ulf Ivar Nilsson

Publ. I Arbetarbladet 2009-05-31

För många äldre Gävlebor är nog Svängbron fortfarande ett begrepp. Eller åtminstone Svängbrogänget, som var samlingsnamnet för de lätt tilltufsade existenser som inhandlade sina basvaror på Systembolaget på Östra Islandsgatan och sedan hällde i sig dessa på, eller i omedelbar anslutning till, den vägförbindelse över Gavleån som knyter ihop Brynäs med Hamntorget.

I dag räknas den här överfarten som en del av Fältskärsleden, men den heter Islandsbron enligt ett beslut i stadsfullmäktige 1952. Dessförinnan kallades den under några år – mer eller mindre officiellt – för Hamnbron efter en namntävling i Arbetarbladet. Beteckningen Svängbron har den inte gjort sig förtjänt av på åtminstone hundra år.

Gammelbron och Kungsbron var länge de enda ställena inne i stan där man kunde ta sig över Gavleån. Men efter stadsbranden 1869 dök tanken upp att man borde bygga ytterligare en bro längre nedströms.

Löjtnant Gustaf Nyström fick i uppdrag att komma med ett förslag och eftersom hamnen på den tiden sträckte sig ända upp till Rådhuset ritade han en svängbar järnbro så att åtminstone de mindre fartygen skulle kunna passera.

Frågan diskuterades i drätselkammaren och stadsfullmäktige och i april 1871 beslöt man att bron skulle byggas till sådan styrka att lokomotiv och järnvägståg kunde däröver passera.

Nu var det där med tågen kanske inte så nödvändigt när allt kom omkring eftersom järnvägen redan 1875 fick en egen bro strax intill.

På hösten 1873 och manövrerades med hjälp av ett maskineri som drogs för hand. Den första brovakten man känner namnet på hette P J Westrin, men kallades aldrig för annat en Svängarn. Han slutade efter några år och från 1898 verkar det inte ha funnits någon anställd vid bron.

Det kanske var då Svängbron slutade svänga. Definitivt stopp sattes annars 1909 då spårvagnarna kom till Gävle och Röda linjens räls lades rakt över bron för att sedan fortsätta upp till Femte tvärgatan.

Hur det gick till när den tunga bron sattes i rörelse berättade en av Arbetarbladets läsare, B Sjödin, i april 1944:

För att bron skulle kunna svängas på 1890-talet var det tre eller fyra gubbar som kom med en stor skruvnyckel och med långa schänglar, som stacks ned i ett hål mitt på bron, varefter rundvandringen började tills bron svängt.

Avstängandet av bron skedde med kraftiga trossar som spändes ett stycke från brons landfästen. Det var för oss pojkar ett nöje att se gubbarna gå i en ganska snäv cirkel. Det var nog mest vedskutor som ville förbi Svängbron och ett stycke upp i ån. På den tiden var järnvägsbron enspårig och även svängbar och släppte fram en och annan skutskeppare. Då hade biltrafiken blivit så omfattande att man planerade att bygga om och bredda den smala bron.

Men andra världskriget kom emellan och inte förrän i början av 1950-talet stod den nya Islandsbron färdig på samma plats. Nu var alla rester av den gamla Svängbron utplånade – till och med namnet. Men i många Gävlebors minne lever den kvar ännu i våra dagar.

www.ulfivar.se