Sop-Åke Andersson – av Christer Carlsson

 

  Åke Andersson alias Sop-Åke.

 

I en stuga på Limön bodde på somrarna också Brynäs IF:s färgstarke och karismatiske ledare Åke Andersson. Kallad Sop-Åke eftersom han via sitt arbete som sopåkare och för visade ledaregenskaper snabbt avancerat till förman på Gävle Stads Renhållningsverk.

 

Åke var en ledare av den gamla typen d.v.s. som helt ideellt och med aldrig sviktande entusiasm i stort sett levde för sin förening. Åke hade aldrig idrottat själv, hade därför inte kvalifikationer för att träna ett lag, men sågs av alla Brynäsare som den naturlige lagledaren både i fotboll och ishockey. Åke hade övertalningsförmåga som få, och när han var på tiggarstråt hos olika företag för att ordna priser till olika träffar så godtog han aldrig ett nej som ett svar. På 50 talet var Sop Åke både stadsdelen Brynäs och idrottsföreningen Brynäs IF:s mest kände person. Åke hade ständigt en cigarettfimp av märket Robin Hood dinglande i ena mungipan. Den togs aldrig ur munnen innan den försvann av sig själv. Han askade sällan utan askan rann ner efter magen på Åke under tiden han pratade.

 

Åke som var ungkarl, bodde med sin mamma på Brynäsgatan 35. Ingen hade sett Åke med ett fruntimmer. Ryktena gick om både det ena och det andra men det var inget vi grabbar tänkte på. Att han ibland kom in i duschen och hjälpte oss killar att tvätta oss på ryggen såg vi som något naturligt och bussigt. Sop Åke var som han var, på samma sätt som man inte heller ifrågasatte Tarzans eller Fantomens läggning..

 

Åke kunde vara långsint och bitter och glömde aldrig en oförrätt.  Hans far hette Martin Henriksson och var kommunalpamp i Gävle. Faktiskt Drätselkammarens ordförande 1947-1959. Denne Martin Henriksson erkände aldrig Åke som sin son och det var en smärta som Åke bar på under hela sitt liv. Eftersom Åke ibland i sitt arbete besökte Stadshuset så mötte han ibland sin far som inte ens hälsade. Naturligtvis tog heller inte Åke kontakt. Åke hade en barsk och korthuggen framtoning, även när han skämtade, därför tyckte många att det var svårt att få en riktigt bra kontakt med honom. Bakom det barska fanns dock ett hjärta av guld och ett slags rättspatos som slog igenom oavsett spörsmål. Han hade klara uppfattningar om att ”man skulle göra rätt för sig”, ett annat uttryck han ofta använde var ”renhårig”. Åke drack inte sprit och skydde därför spontana fester. Kombinationen av att han inte drack, att han var lite barsk och butter, samt att han var ungkarl gjorde ju naturligtvis sitt till för att han skulle betraktas som lite udda och därför inte heller så ofta blev inbjuden. Däremot var han den självskrivne medelpunkten vid Brynäs IF:s olika sammankomster, och där han ofta höll ett inspirerat tal.  Han betraktade spelarna som ”mina grabbar” och var som en ställföreträdande far för många av dem. Speciellt gillade han utmaningen att göra ”folk” av sk. ”frön”. Många av dessa unga spelare gick ju sedan vidare och gjorde karriär och blev berömda. Åkes kommentar om sådana spelare var alltid: ”den där har jag fostrat”. Det var hans ersättning i sammanhanget. Att med stolthet i rösten få uttala dessa ord.

 

På den tiden var det en omöjlighet att en ung Brynäskille skulle börja spela med något annat lag som t.ex. GGIK! Det skulle bära skam över hela stadsdelen. Man spelade där man bodde punkt slut. Dessutom var GGIK en klubb för s.k. ”bättre bemedlade” och överklass. Hellre slutade man med ishockeyn.

 

Åkes betydelse för Brynäs IF kan inte nog överskattas. Jag minns faktiskt glasklart när han en gång tidigt 50 tal, besökte oss i familjen på Styrmansgatan och lät oss (åtminstone Pappa och Mamma) förstå att han var väldigt bekymrad. Han hade just varit på ett styrelsemöte i BIF och där många hade åsikten att man borde lägga ner ishockeyverksamheten inom klubben! Anledningen var att den var för dyr att driva, totalt sett.  Det kostade med material för spelarna, men den största utgiften var att sköta klubbens egen hemmabana vid Islandsplan. Det skulle spolas och skottas, vilket var de största utgiftsposterna. Detta var den åsikt som styrelsen skulle framlägga till medlemmarna vid det kommande årsmötet. Åkes protester som enligt Åke själv uttrycktes som ”vad skall mina grabbar göra på vintern då?” bemöttes med tystnad.

 

 

Åke tog då beslutet att själv anta vaktmästarrollen på ishockeybanan vid Islandsplanen! Hans beryktade övertalningsförmåga resulterade i att flera av hans arbetskamrater på Renhållningen ställde upp och på sin fritid hjälpte Åke att skotta banan. Vid matcherna kunde dessa ”kargubbar” också få en slant samt en varmkorv med  bröd som tack för besväret! Dessutom fick de ju enligt Åke ”se matcherna gratis”..

 

Eftersom sopåkarna började jobba tidigt på morgnarna så var man ofta klar tidigt på eftermiddagarna. Detta innebar att Åke kunde åka till Islandsplanen och spola och skotta. Åke såg också till att krympa utgifterna väsentligt när det gällde skötseln av spelarnas tröjor och damasker, som på den tiden bestod av tjockt ylle, och som ofta gick sönder i kontakt med skridskor och klubbor. Det skulle lappas och lagas och det ordnade Åke så att hans mamma Emmy åtog sig att göra! Brynäs ishockey blev på det viset i mångt och mycket rena familjeangelägenheten. När Brynäs IF på det viset blev av med den ekonomiska belastningen gav man så ishockeyn fortsatt liv i föreningen.

 

Ser man detta i ett tidsperspektiv så räddade ju inte bara Sop Åke Brynäs hockey, han räddade ju därmed utvecklingen totalt i distriktet! Det är bara att se vad Brynäs IF under åren betytt för ishockeyn inte bara i Gästrikland utan i hela landet! Om inte Åke hade åtagit sig vaktmästarsysslan så.. För detta fick inte Åke ens ett tack under tiden han levde. Hans belöning var att han tilldelades ”Expressen statyetten” för Årets Ungdomsledare 1957 samt att ”hans grabbar” hade något att göra på vintern.

 

Åke som var mycket intresserad av ungdomar och dess uppfostran, och såg något gott i alla, fick via paret Helge och Stina Fällman, kontakt med Ungdomsvårdsskolan Lövsta utanför Stockholm. Paret Fällman jobbade som föreståndare där och informerade Åke om sin verksamhet. Helge Fällman var också scoutledare. När så Åke fick höra att man hade en ishockeyrink på Lövstahemmet så föddes en idé. Självklart skulle ju ett gäng Brynäsgrabbar åka ner över en helg och spela ishockey mot dessa ungdomar som ”kommit på glid”!

 

 

 

Åke sammankallade 1955 ett par lag bestående av både pojklagsspelare och juniorer och reste ner. Jag själv var med på denna resa. Många av spelarnas föräldrar var också med och vi blev inkvarterade i olika stugor på området. Det blev en spännande helg då vi fick träffa alla möjliga killar små som stora och som via olika tragiska bakgrunder hade hamnat snett här i livet. Ishockey spelade vi också, jag minns att Håkan Wickberg var med, Anders Hedin sedermera själv Ordförande i BIF var med, även Virus Lindberg, men jag var väldigt ung, 9 år så jag har inte något klart minne av alla som var med.

 

   Virus  

 

Tord Lundström och Håkan Wickberg

 

Åke var i sitt esse. Han satte sig ner, tog sig tid och snackade med killarna om moral och renhårighet, berättade historier och fick en väldigt fin och naturlig kontakt med många av dessa blivande gangsters. Man kan ju hoppas att han omvände någon. Nåväl, Åke ordnade naturligtvis ett returmöte i Gävle. Vi spelade en match på Hemstabanan i Gävle. Grabbarna inkvarterades i olika familjer, företrädesvis hos oss spelare från Gävle. I våran familj bodde en kille som kallades ”Katten”, han var 12 år och storrökare. Öknamnet hade han fått eftersom han kunde ta sig in överallt när de gjorde inbrott! Detta berättade han inte utan viss stolthet. Annars var han lugn o fin och skötte sig hyggligt trots rökningen, även om min bror Stefan saknade en leksaksbil när han hade rest hem igen…

 

Påföljande sommar bjöds många av de skötsammaste eleverna på Lövstahemmet till Gävle och Limön. Där hjälpte de till med snickerier och allmän upprustning av Limöbornas stugor på dagarna. På kvällarna hade man lägereld, gjorde pinnbröd och fikade. Frånsett ett och annat misstänkt inbrott i någon sommarstuga kom dessa killar ifrån vistelsen med godkänt betyg. Åke gick omkring och myste, han hade ordnat så att ungdomar på glid fick umgås med oss vanliga Brynäsare både sommar och vinter. Han levde sin dröm medan Limöborna andades ut efter att ha haft ett kriminellt ungdomsklientel bland sig under en hel vecka.  Dock var det ingen som berättade för Åke vad de innerst inne hade känt under veckan. I Åkes värld fanns inga dåliga eller bra ungdomar, i Åkes värld var alla lika. Man hade bara haft olika förutsättningar i livet. Det betonade han alltid för den som till äventyrs uttryckte tvivel om saken.

 

 

 

Bilden ovan är tagen vårvintern 1956 och killen som står bredvid Sop Åkes moped heter Per Olov och är en av “Lövstakillarna” som beskrivs i berättelsen. En ungdomsbrottsling som Åke tog lite extra hand om och som bodde hos Åke på Brynäsgatan 35 flera jular i rad. Det är jag bredvid Per Olov och jag är 9 år.

 

Åke månade alltid om de svaga bara de försökte och visade intresse. När Åke tjänstgjorde som lagledare/tränare för pojklagen kunde han ställa över någon duktig och låta en mycket sämre spelare hoppa in i hans ställe. Det var ingen ide att protestera, alla var lika värda, alla visste förutsättningarna.. Fick han höra att någon spelare skröt eller ”var stor på sig” fick denne vila ett par matcher. Hörde han en svordom på planen eller i spelarbåset blev det en rejäl utskällning. Ingen spelare som inte dök upp på en träning, eller som inte hjälpte till med snöskottningen inför träningarna fick spela nästa match, oavsett hur duktig spelaren var.

 

Minns en gång när vi skulle åka tåg till Ockelbo och spela en pojklagsmatch. Vi skulle samlas på perrongen kl.9. När vi stod där kl.9 så såg vi två spelare komma gåendes från Brynäshållet i sakta mak. Ove Söderlund och Svante Westberg. När dom kom upp på perrongen 7-8 minuter över 9 gick Åke fram till dom och sa:” var skall ni då grabbar?” dom: ”vi skall åka tåg till Ockelbo och spela”, Åke:” det skall ni inte alls det, dom grabbarna var här klockan 9 dom, vi ses på träningen i morgon”. Tycker jag minns att Åke gick ikapp de ledsna killarna och lät dem följa med oss i alla fall. Förmodligen den sista gången de båda kom för sent till en samling i alla fall.

 

En annan händelse var när vi i pojklaget som tack för att vi vunnit pojk DM, den 6 mars 1963 skulle få åka till Stockholm och spela förmatch på Johanneshovs Isstadion, mellan AIK och Brynäs i SM slutspelet.  En fantastisk upplevelse på många sätt! Bara det att för första gången spela ishockey inomhus! Johanneshovs Isstadion var ju alldels nybyggd och detta var andra säsongen för detta fantastiska ishockeypalats. Nu hade drömmen blivit sann, den dröm jag drömde när jag tittade på bilder i den amerikanska tidningen LIFE på Limön några år tidigare.  Dessutom hade jag fått låna den store idolen Lennart ”Tigern” Johanssons armbågsskydd, eftersom ett av mina gått sönder i omklädningsrummet innan matchen.

 

Tigern

 

Vi skulle spela mot AIK:s pojklag. Jag som spelade center i A kedjan skulle teka när matchen skulle starta. När jag stod där vid mittpunkten råkade jag titta upp på läktarna.  Det var säkert 5-6000 åskådare som alla satt på läktare som pekade rakt upp mot himlen..Jag trodde jag skulle få svindel och svimma! Efter några byten gjorde jag 1-0 till oss. Matchspeakern sade:” 1-0 till Brynäs genom nr 9 Stefan Karlsson”. Va fan tänkte jag, jag har ju nr 13, nu har han förväxlat Lill Prosten o mig. Kändes faktiskt fördjävligt rent ut sagt. När jag kom till spelarbåset gapskrattade alla när de såg hur dåligt jag mådde. Idag, och kanske även på den tiden, med en annan ledare i båset, har man kunnat åka över isen själv till speakern och rätta till misstaget, sånt händer i var och varannan match. Men med Sop Åke i båset visste alla att det var omöjligt. Då hade man säkert inte fått spela mer den matchen. Man skall inte förhäva sig och man skall lära sig att ta motgångar skulle Åke sagt. Jag hade önskat att Åke själv skulle ha korrigerat men sånt låg inte i hans natur..Men lagkompisarna fick roligt! Det enda målet man gjort på Hovet och så får man inte namnet uppläst… Prosten skulle ju få sitt namn uppläst hur många gånger som helst på Johanneshov under de kommande åren..Det var ett beskt smakprov  på den berömda ”Brynäsandan”.

 

Åke blev bryskt omkörd av “den nya världen” inom idrotten. Där pengar styrde. Då man med den nya och framsynta (och skickliga) styrelsen i Brynäs IF såg till att värva duktiga spelare till laget. Då ledare som Thure Wickberg, Breit Hellman, Lennart Jansson och Bosse Hessel såg till att Gävle under 60 och 70-talet fick Sveriges populäraste ishockeylag.

 

Åke försvann i periferin inom föreningen. Det fanns inte plats för den “gamla tiden”, dvs. när ishockeyn bestod i att ungdomarna på Brynäs skulle ha något att göra..Nu kom den professionella eran..

 

När Åke dog 1 december 1998 i en ålder av 77 år var det jag som skrev minnesorden i tidningen. Jag skrev också större delar av Prästen Stefan Nilssons tal vid båren.

 

Gävles bäste sportjournalist genom tiderna och dessutom min vän Ulf Kriström har ju också skrivit flera böcker om Brynäs IF. Bl.a. Jubileumsboken “Brynäs 100 år” som kom 2012. I avsnittet om Sop Åke har jag varit honom behjälplig till stora delar, och det är jag stolt över.

 

Jag är själv nästan lika bitter som “Sop Åke” över att han som med tanke på att han en gång tidigt 50-tal räddade ishockeyn kvar i Brynäs IF inte fått mer respons, och att han idag är totalt bortglömd hos den breda massan som köar för biljetter i det fashionabla ishockeytemplet Gavlerinken Arena. Hur hade det sett ut om inte Åke hade tjatat kvar hockey inom Brynäs IF? Hade vi haft en Gavlerink? Vilka Gävleklubbar hade varit med i Elitserien? Någon?

 

Se även      Sop-Åke räddade Brynäs

och

På 50-talet var det Sop-Åke Andersson i Brynäs som var ansvarig för anläggningen vid Islandsplan.

——

Public. av Lisse-Lotte Danielson 2015-06-29 för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

 

Jeanette Andreasson (Guest): 

Jag är uppvuxen på Limön, i en stuga granne med Åke. Det var även jag och min bror som ringde efter sjukvård , o brandbåten kom ut och hämtade hem honom från ön sista gången. Han bad brandmännen att stanna till utanför caféet, som min bror o jag arrenderade då, när dom bar honom på båren ner mot båten…han skulle heja på mig innan han åkte. Jag gick ut, pratade med honom och sa att han snart skulle komma ut igen, det blev inte så. Han hade varit sjuk en längre tid men vägrade, som på Åkes sätt, att söka läkare.
Han fattas oss ute på ön…fortfarande!
En stark man med fasta åsikter och ett hjärta av guld. Och som tillsammans med b.la Ingemar Ster ner, som också ska nämnas med Brynäs, var delar av stommen av Limöns “inventarier”.
Som liten plockade jag smultron på strå och gick till Åke och vi åt och pratade. Han älskade solmogna smultron.
Jag är alldeles för ung för att veta allt han gjort för- och med Brynäs, har förmodligen bara hört hälften. För mig är han Limö-Åke som jag åt smultron med som liten och fikade med på cafet med som vuxen.
Han har lämnat många avtryck. ❤️