Inledning:
Nedanstående artikel om Mackmyra bruk vet jag att Ingvar med all säkerhet ville att jag skall publicera. Han var alltid mån om att skicka mig material – oavsett om det gällde hans personliga utlandsresor, artiklar publicerade i tidningarna eller när han hade fotat skolungdomar vid skolavslutningar. Många foton skickade han mig tagna vid cruisingar eller från uppträdanden i Gävle under somrarna. Vi var mycket goda vänner med stor kontakt genom åren in i det sista och han lärde mig mycket om Gävles historia. Vår vänskap och första möte startade vid kopian av Briggen Gerdas andra resa som jag själv fotograferade.
Lisse-Lotte Danielson
——————————–
Publ. I Arbetarbladet 21 juni 2015
Nära anhöriga och vänner försäkrar: det var Ingvars vilja att hans text skulle publiceras. Därför kan du i dag läsa Gävleprofilen och forskaren Ingvar Henricsons sista artikel.
Han avled nyligen oväntat. Han tog farväl med att ge oss ännu ett häpnadsväckande avsnitt ur Gävles sjöfarthistoria. Följ med på en sista resa.
När Mackmyra gjorde fartyg och inte whisky
Whiskyn från Mackmyra håller på att bli känd över världen. Det första destilleriet startade 1999 i den gamla stångjärnssmedjan på Mackmyra Bruk och det är ingen vågad gissning att det var namnet som fick grundarna att välja platsen. Det låter onekligen skotskt om namnet. Sen dess har tillverkningen flyttats till en modern anläggning väster om Högskolan, på andra sidan E4:an.
Företaget har haft ekonomiska bekymmer och det beror kanske till en del på att konkurrensen är hård och att det finns många billigare whiskysorter. Det gäller naturligtvis att utveckla dryckernas smak och doft men också att marknadsföra dem energiskt. Strängt taget är det bättre med en dyr whisky än en billig eftersom den dyra borde medföra att man tar det försiktigt och är snällare mot levern och hjärnan. Systembolaget försökte på 1960-talet lansera en svensk whisky, ”Skeppet”. Det gick inte alls bra och tillverkningen lades ner 1970. Konstigt nog fanns inget skepp på etiketten, bara en fartygsratt. Kanske har Systembolaget fortfarande rätten till namnet och en bild av ett segelfartyg.
Kanske vore det inte heller någon bra idé för Mackmyra whisky att ha en fullriggare på etiketten. Sen länge säljs whiskyn ”Cutty Sark” med den kända snabbseglaren på flaskorna. Annars kunde man mycket väl ha försvarat att det fanns ett segelfartyg på whiskyn från Mackmyra och det är om detta jag ska berätta här.
Mackmyra Bruk med omgivande verksamheter var under några år i slutet av 1840-talet Sveriges största rederi! Efter vad jag vet har ingen någonsin skrivit om det här. När Daniel Elfbrink på Mackmyra dog alldeles för ung på våren 1846, inte ens fyrtio fyllda, fick de båda Gävlerederierna Elfbrink & Norman och Elfbrink & Luth gemensamma ägare. Året efter hade de 19 fartyg och under 1848 var det 21 på sammanlagt ca 3.100 svåra läster. Det största var nybyggt 1848, fullriggaren ”Superior”, men flera andra var också stora skepp i världsvid fart. Några var döpta efter medlemmar av släkten, som ”Daniel”, ”Ulrica”, ”Sophie”, ”Olof” och ”Louise”.
En ”svår läst” var ett mått på hur mycket fartyget kunde lasta och motsvarade 2.448 kg. Måttet var strängt taget i underkant, ett fartyg på hundra svåra läster kunde i regel lasta en bra bit mer än 245 ton. Det gamla måttet ”svåra läster” ersattes 1863 av ”nyläster” som motsvarade 4.250 kg.
Briggen ”Gerda” från 1869 mättes till 70 nyläster vilket kunde översättas till 245.000 kg men hon kunde ta mer än 300 ton av tunga laster. Något som kan förvirra är att 1874 ersattes ”nyläster” av ”registerton” och det var i stället ett rymdmått, lite mindre än 3 kubikmeter. Med engelskt sätt att räkna var det jämnt och bra och precis hundra kubikfot. När ”Gerda” första gången mättes i nettoregisterton blev det ca 220 men senare prutades det ner lite. Det gillade skepparna för hamnavgifterna blev då lägre.
Familjen Elfbrink bodde ute på Mackmyra om somrarna men annars inne i stan vid Järntorget, ungefär där Centralstationen ligger idag.
Olof Elfbrinks hus vid Järntorget (nuvarande Centralplan) 1843. Ur Gävle stads historia sid 74.
Daniels far Olof hade gift sig med Ulrica ”Ulla” Elfstrand som var dotter i handelshuset Elfstrand & Co som på 1830-talet varit Gävles och Sveriges största rederi. Det är hennes initialer, U E, med årtalet 1839 som finns på norra gaveln till den vitrappade stångjärnssmedjan. Ullas make Olof hade avlidit 1835 och som änka kunde hon driva rörelsen vidare. Äldste sonen Daniel bildade rederiet Elfbrink & Norman med August Norman som var uppväxt med fartygsaffärer och hade släktband till flera av stadens redare och skeppare.
Daniels lillebror Wilhelm bildade på motsvarande sätt rederiet Elfbrink & Luth med Gustaf Luth som var gift med deras syster Charlotte.
Släktband och kontaktnät var viktiga för finansiering så länge bankväsendet fortfarande var outvecklat. I början på 1850-talet tvingades August Norman i konkurs för att han gått i borgen för sin lillebror Carl Magnus som tagit för stora risker med lånade pengar.
Daniel Elfbrink var en driftig företagare och kanske hängde hans för tidiga död ihop med att han fått tyfus under en resa till Amerika eller möjligen att han ville för mycket. Han representerade Gävle i borgarståndet vid riksdagen 1840-41och valdes in i konstitutionsutskottet. Han var en typisk liberal och stred för att ta bort tullhinder och andra regleringar.
Han var med i den krets i Gävle som 1846, ett halvår efter hans död, bildade Sveriges första frihandelsförening. De flesta av stadens handelsmän tycks ha varit med. Två av de ledande figurerna var Thore Petré och Per Murén. Den senare var drivande bakom Gefle-Dala Järnväg, Gefle-Manufaktur AB och Korsnäs AB och mycket annat. Han står staty vid Länsmuseet idag, bredvid det polishus som byggdes på ruinerna till det som var hans gåva till staden, Murénska badhuset. Per Murén var en lyckosam företagare men även han hade låtit lura sig av den charmige svindlaren Carl Magnus Norman. Daniel och August hade hyllat Thore Petré genom att döpa ett av sina största skepp efter honom. Det såldes till Göteborg 1848 och till Norge 1857 och seglade sen under norsk flagg åtminstone fram till 1895.
I Dartford finns skeppsklockan från rederiets skepp ”Fama” som var byggt 1833. Klockan är gjuten i Stockholm av S C Grönwall. Skeppet hade fått sitt namn efter Ryktets gudinna och det engelska ”famous” kommer av henne.
Famas skeppsklocka
Ett par mil nedströms London flyter en liten å söderifrån ut i Themsen och där ligger Dartford, en stad som var en by på romarnas tid. Henrik VIII rev ett nunnekloster där och byggde sig ett pampigt sommarslott och en mindre del av det finns ännu kvar. Precis som Gustav Vasa bröt Henrik VIII med katolska kyrkan och körde ut munkar och nunnor ur klostren. För många är Henrik mest känd för sina sex hustrur, dubbelt upp mot Gustav Vasa.
Dartford har en sjövärnskår med unga grabbar och tjejer som lär sig segla. Den militära tonen går inte att ta miste på. Vid högtidliga tillfällen klär man sig i svarta kängor och mörkblå marinuniformer med vita skärp och röda små märken av ankare och vinklar. ”T S Anson Sea Cadet Corp” står det på seglarmössorna. Lord Anson var en engelsk sjöamiral och kaparkapten som världsomseglade 1740 -1744 och jagade spanska fartyg med guld i lasten. Han gav sig ut med sex skepp och 2000 man och kom hem med ”Centurion” efter att ha förlorat alla de andra och mer än hälften av sina sailors. En bit av ”Centurions” bogspröt finns i Dartfordkårens samlingar. Gamla sjöpinaler anses ge tur i kappsegling.
Förmodligen förliste ”Fama” under norsk flagg utanför Themsen runt 1857. Kanske drev hon på vid Goodwin Sands med de lömska sandbankarna. Det var där som ”Köpmannen i Venedig” blev ruinerad i Shakespeares drama och juden Shylock fick rätt att skära ett skålpund kött ur honom, fast utan att spilla en droppe blod.
Ett av rederiets fartyg, briggen”Julie”, var 1841 i Chile och lastade kopparmalm som skulle till England. Det var en farlig och lönsam trad runt Kap Horn men också svår att ta sig in på. Jag har inte hört talas om något annat svenskt fartyg som försökte sig på det vid den tiden och jag gissar att engelska redare höll konkurrenterna borta. I Swansea fanns världens största smältverk för koppar och där gjordes också ”Muntz metal”, tunna plåtar av en kopparlegering som spikades på träfartygens skrov för att de inte skulle förstöras av skeppsmasken, ”Teredo navalis”. På denna sin första resa var ”Julie” borta i tre år och resultatet blev kanske mindre gott för rederiet. Hursomhelst fick skeppare Stangenette lämna över fartyget till Eric Jacob Winroth. Stangenette hade kommit in till Plymouth med en ”Julie” som tappat segel och läckte som ett såll.
Winroth hade fört ”Fama” när hon kom till Gävle med salt från Torrevieja i oktoberstormen 1842. Det blåste en ostvind så hård att gatorna i stadsdelen Öster stod under vatten. Skepparen hade kanske is i magen och gudinnan med salt i sin en osannolik tur. Efter en lätt massage vid Gråberget kunde hon dras flott och segla ut igen. Hade hon varit allt annat än gudinnelik kunde hon blivit kaffeved vid Utvalnäs.
Skeppare Winroths grav på Gävle kyrkogård har ett litet svartmålat ankare, ett äkta varpankare. Jag vill gärna tro att det användes när ”Fama” befriades. Det vore en bra historia. Det verkar vara kyrkogårdens enda ankare i original trots att så många sjöfarare lagt sig här för gott.
Efter sin storebror Daniels död övertog Wilhelm Elfbrink Mackmyra bruk och det är i släktens ägo än i dag. Det har gått via Wilhelms dotter Emma som gifte sig med en Fogelmarck och sen föll deras dotter Anna för en Klingberg.
Förra sommaren firade familjen Klingberg att det var 200 år sen förfadern Olof Elfbrink köpte bruket.
Ingvar Henricson
————–
Public. av Lisse-Lotte Danielson 2015-06-21 för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
