Publ. I GD 21/2 2008
Lars Lindh och hans syster Birgitta Lundblad skrev 2008 en mycket imponerande bok med namn ”Stadsarkitekten som byggde halva stan”.
Birgitta Lundblad
Se nedan Björn Widegrens recension om denna.
——————
Boken ”Erik Alfred Hedin. Stadsarkitekten som byggde halva stan”, av Lars Lindh och Birgitta Lundblad med stöd av Gästriklands Kulturhistoriska Förening, är imponerande!
Det måste sägas på en gång. Det här är inte bara en utomordentlig och imponerande bok om en av Gävles stora arkitekter, och den kanske mest flitige. Erik Alfred Hedin satte verkligen sin prägel på vår stad under förra sekelskiftet och glädjande många av hans byggnader kan vi beskåda än i dag. Alla som är intresserade av Gävles stadsbild, av kultur i allmänhet, och arkitektur i synnerhet kommer att ha nytta och glädje av “Stadsarkitekten som byggde halva stan”.
Och därmed är den också en bok om Gävle, eller snarare ett praktverk om Gävle. Med sin historiska dokumentation och noggrant redovisade forskariver är den en av de bästa böcker jag läst om stan. Vacker i sin design, föredömligt disponerad med ett utsökt och spännande bildval. Jag har inte jäktat igenom den utan konsumerat den i många njutningsrika klunkar.
E A Hedin var stadsarkitekt från 1877 – åtta år efter den stora stadsbranden – fram till 1922. Det är hela 45 år! Inte undra på att hann med att “bygga halva stan”. Citatet kommer från honom själv: “Man hinner så lite här i världen. Det är dock klart att jag på 45 år hunnit vara med om åtskilligt i byggnadsväg. Jag tror nog att jag varit med om att bygga halva stan”.
Hur var det möjligt?
Fotot tillhör Stadsarkivet
Tiderna var andra, det är den enkla förklaringen som alla som har ett historiskt perspektiv inser, och våra två författare har förstås det.
Hedin verkade i en tid före demokratins genombrott. En stadsarkitekt fick ta egna uppdrag fastän han själv var tillsatt att utöva byggnadskontroll. Ibland var han också byggledare och han förenade sitt offentliga uppdrag med ett privat ritkontor. Motsatta roller gick att förena på den här tiden.
Ingen tyckte att det här var konstigt på den tiden. På grund av de snabba beslutsgångarna utan “störande” och “onödiga” överklaganden kunde Gävle byggas upp snabbt efter branden. Grosshandlare och “starka män” bestämde, folk i allmänhet visste sin plats och höll tyst. Med detta inte sagt att vi vill ha den gamla tiden tillbaka.
Men Hedin han lät bygga. Han var eklektiker (efterapare) i sin arkitektur; lånade friskt stilar ur historien. Det var inget märkvärdigt med det, inte alls “fult” utan hörde till ordningen för dagen, även nere i Stockholm och ute i Europa. Man ser det i stenstaden i Sundsvall som höll på att byggas den här tiden (också där efter en förödande brand, 1888).
För Hedin kunde det vara nygotik ena dagen Sjömanskyrkan, Södra gosskolan, nyrenässans den andra Tingshuset, Stora Islandsskolan och faktiskt även jugend den tredje (Valhalla i Sandviken, Staketgatan 11 i Gävle). Jugend var ju den moderna, “unga” stil som kom när man började tröttna på alla stilimitationer och historiska lån och ville något nytt.
Södra gosskolan
Sjömanskyrkan
I Gävle introducerades stilen, på ett personligt sätt med medeltida influenser av Ferdinand Boberg med brandstationen i början på 1890-talet.
Brandstationen
Att Boberg fick rita den var ett lyckokast – uppdraget hade först gått till Hedin men hans nygotiskt inspirerade förslag fick tummen ner – och Boberg tillfrågades. Vad det betydde har utretts av flera forskare, bland andra Ulf Sörenson, Anders Stjernberg och Ann Thorson Walton. “Brandstationen innebär inledningen på den moderna arkitekturen i Sverige”, skriver till exempel Sörenson i sin bok om Boberg, “Arkitekten som konstnär”.
Och i sin skrift om Thielskca galleriet anser Ulf Linde att “Ferdinand Boberg, väl (är) den ende arkitekt i Sverige som kunnat göra anspråk på att vara ett geni“.
Det var alltså inte E A Hedin. Och det menar inte heller de två författarna Lars Lindh och Birgitta Lundblad. De ser honom som typisk för sin tid, med den historiserande arkitekturstilen, “ibland något förenklad”.
De påpekar att han ofta valde stil och gestaltning efter vad byggherren önskade. Och man förstår att Hedin måste ha varit en tacksam arkitekt att anlita. Beställarna var många, liksom önskemålen. Hedin syns inte heller ha slösat särskilt mycket prestige på att driva “sin linje”. Mer verkar han ha haft lätt för att anpassa sig. Sånt kan föda framgång men framför allt uppdrag. Man visste nog var man hade Hedin, som inte överraskade i onödan. Bland andra grosshandlare Kronberg på Engeltofta berömde Hedin för hur bra byggnaden blev. Och det blev ju ett ståtligt sommarslott!
Engeltofta
Hans uppdrag var många, hans kontaktnät stort, han var föreningsmänniska och frikyrkoman (Missionsförbundet). Han ritade flera frikyrkor varav Immanuelskyrkan på Brynäs och Sjömanskyrkan står kvar. Han ritade flertalet av Gävles skolor, bland annat Brynässkolan (1903) som sträcker ut sig i hela 93 meters längd uppe på Brynäshöjden. Jag promenerade förbi den häromdagen och såg hur ståtlig den ännu är i sitt murverk och sina förnämliga detaljer. Lyckliga de barn som får gå där!
Han ritade ett par kyrkor och han var med och renoverade åtskilliga andra. Han ritade fabriker, flerbostadshus och villor. Han var med och utarbetade nya stadsplaner (bland annat nuvarande Villastaden). Han var verksam även i övriga Sverige vilket nedtecknats av de outtröttliga författarna. Han hade idéer och planer som aldrig blev genomförda. Han ville till exempel göra ett Miniskansen av Stenebergsparken.
Boken är uppdelad efter uppdragen. Skolor, vårdinrättningar, frikyrkor och så vidare. Läsaren får på så sätt i dessa delar ett uppslagsverk som är en guldgruva att ösa ur för kalenderbitaren eller för den blott och bart nyfikne.
Bildmaterialet är omfattande och intressant. Massor med bilder jag aldrig sett! Ambitionen har varit att visa bilder på byggnaderna i så tidigt skede som möjligt. Perfekt!
Bland det bästa med boken är också att vi kan lita på dess uppgifter. Här är inget i andra hand, uppgifter med fel som förs vidare av mindre noggranna skribenter. Författarna har i stället gått fram som födda forskare, riktiga arkitekturhistoriker, i arkiv och protokoll, de har nagelfarit ritningar, de har sökt upp privatpersoner och läst i tidningslägg.
Stilen är saklig och lidelsefri, inriktad på fakta och dokument. Det tackar jag speciellt för.
Inte ofta, om ens någonsin, höjs rösten. Men det kommer fram, liksom indirekt, i den berömda undertexten, att de två tycker att det är synd – ordet skandal saknas i deras text! – att inte fler av Hedins frikyrkor fått vara kvar. Dessa speglade på ett mycket tydligt sätt att Gävle var frikyrkostaden framför andra vid det förra sekelskiftet. Ja, tänk att Betlehemskyrkan revs så sent som 1975 (jag minns det som i går). I gruset låg repliken av Thorvaldens Kristusstaty.
Kristusstatyn
I texten om Sjömanskyrkan (mycket bra!) röjs också en återhållen glädje över att den trots planer på rivning fått stå kvar.
Till sist utmynnar boken i en exposé över stadsarkitektens status, ställning och yrke. Som bekant finns inte längre detta yrke i Gävle.
Efter att ha läst den utomordentliga boken om Erik Alfred Hedin framstår det som alltmer obegripligt.
Björn Widegren
———————
Public 2015-20/6 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
