Ölgubbarna fick motionera - Ulf Kriström

Public. i GD 2008-10-19

Ölgubbar hör till stadsbilden överallt, och inte finns det väl någon anledning att tro att de genom åren skulle ha varit mer förargelseväckande här i Gävle än på andra ställen. Ändå tog de under 1920-talet så mycket plats att de som styrde bestämde sig för att något måste göras. Vid ett stadsfullmäktigesammanträde den 13 augusti 1928 beslutade man att omedelbart stänga de sex privata ölstugor som fanns runt om i staden och i stället öppna fyra kommunala.

Till ändamålet bildades Gefle Kafé AB, helägt av staden och fullständigt kontrollerat av stadsfullmäktige. Stadgarna gav klara besked om hur företaget skulle drivas, och efter vederbörlig aktieutdelning skulle vinsten användas till välgörande ändamål inom staden.De fyra nya kaféerna fanns på Norra Slottsgatan 7 där Winnhuset nu ligger, Norra Kansligatan 7 (Flanör), Södra Skeppsbron 4 (Dalapalatset) och Södra Kungsgatan 24 vid Södermalmstorg. De kallades i tur och ordning för Ettan, Tvåan, Trean och Fyran, och alla fyra utrustades med nya möbler och ny servisuppsättning.

Allt var snyggt och rent och fräscht, och för att kunderna skulle trivas fanns det också lättare maträtter som smörgåsar att beställa.

Men ölgubbarna knorrade ändå. Stadsfullmäktige hade nämligen intentionen att så att säga hålla snyggt i lokalerna, och därför fanns det ett antal ordningsregler.

Den minst populära fastslog att högst 67 centiliter pilsnerdricka fick serveras till en och samma person vid ett besökstillfälle, och det lönade sig inte heller att gå ut och promenera runt kvarteret och sedan gå in igen och beställa mer. Minst två timmar skulle förflyta innan en gäst åter var välkommen i samma lokal.

Detta medförde i alla fall att de ölsugna herrarna fick lite motion, för naturligtvis ambulerade de mellan de fyra kaféerna. Den som tvingats lämna Ettan fortsatte till Tvåan och därifrån till Trean och Fyran. Och när de sista dropparna var urdruckna där hade det nog gått ett par timmar, så då kunde han återvända till Ettan och börja om.

Vem vet, det kanske var där som uttrycket krogrunda föddes.

Hela proceduren kan väl i dag framstå som lite löjeväckande, men det rapporterades om att ordningen i stan blev bättre med Geflesystemet, som det kallades. Och dessutom tjänade kafébolaget så stora pengar att det räckte till att 1934 utvidga och modernisera Selggrenska sjukhuset i Strömsbro.

Heder till stadens ölgubbar för den gärningen.

Geflesystemet levde faktiskt vidare länge. Trean stängdes först, år 1945, och 1957 slog Fyran igen i samband med att baren Ankaretöppnades för matservering i bolagets nybyggda hus i hörnet Ruddammsgatan/Hattmakargatan. Tvärs över gatan från Gefle Dagblad sett.

Där finns fortfarande en restaurang, men den heter inte Ankaret längre utan Don Peppino. Ett tidens tecken, sannerligen.

Ettan blev kvar till 1958, Tvåan till 1960. Och så småningom såldes också Ankaret till en privatperson, och då sattes en slutpunkt för detta något märkliga kapitel i Gävles utskänkningshistoria.

Eller finns det fortfarande någon bartender som vinkar med kalla handen när en gäst fått i sig 67 centiliter?