Debatten här i Sverige har nu varit ganska livlig med både positiva och negativa kommentarer om våra nyinflyttade invånare. Hur var det 1978 – har mycket förändrats i förhållande till dagens situation? /Lisse-Lotte Danielson
ZIGENARFAMILJEN I FORSBACKA.
Jag och min familj vill bli vänner med svenskarna, säger Alinda Lindeman, mamman i den omtalade zigenarfamiljen i Forsbacka
Public. i Arbetarbladet 10/11 1978.
Vi har blivit en märkt familj i Forsbacka. Det säger Alinda Lindeman, mamman i den omtalade zigenarfamiljen i Forsbacka. Det var för ett år sen som familjen Lindeman, en mor och sex barn, flyttade från Finland till Forsbacka.
De hyrde en av Forsbackaverkens tjänstebostäder i andra hand. Men eftersom det inte är tillåtet att hyra tjänstebostad i andra hand blir familjen tvungen att flytta.
Nu ställer kommunen upp med att försöka ordna en annan bostad i Forsbacka åt familjen. Detta har utlöst protester från en del Forsbackabor, men andra ställer sig positiva till familjen och kommunens hjälpinsatser. En områdesgrupp har också bildats för att hjälpa zigenarna.
Vi är inga dåliga människor, säger Alinda Lindeman. Men vi är annorlunda än svenskarna, vi kanske är mer livliga, vi kommer fram med våra känslor. Och sen är traditionerna mycket viktiga för oss.
INGEN KONTAKT MED SVENSKAR
Har ni någon kontakt med Forsbackaborna?
Jag har aldrig varit innanför en svensk dörr, säger Alinda. Men jag har några finska vänner här. Jag skulle gärna vilja ha kontakt med svenskarna, men jag förstår ju inte svenska. En gång fick jag besök av en svensk sjuksköterska. När hon tryckte min hand för att hälsa upplevde jag det som vänskap.
Mina barn trivs väldigt bra i skolan, fortsätter Alinda. Det tycker jag är mycket viktigt. Jag själv har ju aldrig fått någon utbildning, men nu är jag nog för gammal för att lära mig skriva och läsa.
Varför flyttade familjen från Finland?
Det var en släktfejd där som tvingade oss att flytta. Jag vågade inte bo kvar med barnen. Men i Finland var det inte alls så stor uppståndelse kring oss som det varit här. Där accepterade människorna oss på ett annat sätt. Nu känner jag mig nästan som en fånge.
Vi vill ha vår frihet precis som andra mäniskor. En del beraktar oss ju inte ens som människor. Det finns många fördomar om oss zigenare.
Vad tror då Alinda om framtiden i Forsbacka?
Vi kommer att stanna här. Det är lika bra att bo på ett och samma ställe för barnens skull. Vi tillhör inte något nomadsläkte som många tror. I Finland bodde vi 20 år på samma plats.
Men vi är mycket tacksamma mot kommunen här som ställer upp och hjälper oss. Jag hoppas bara att svenskarna vill bli vänner med oss. Men det kommer nog att ta lång tid innan alla fördomar är borta:.
Reportage: VIBEKE BOLINDER, EVA-MARIA FASTH
——
Publ. 2015-04-24 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com.
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
