Gävlebon Erik Söderström var 6 år när han upplevde den Stora Gävlebranden 1869.
18 kamrater tog studenten i Gävle 1881 och de samlades sedan 1921 för att fira minnet av sin examen 40 år tillbaka. Erik höll då ett tal om fosterbygden, Gefle stad. Hans ord vann kamraternas bifall och utan Eriks kännedom lämnande de hans tal till Gefle-Posten som publicerade dem i 3 nummer, det första den 14 juni 1921.
1933 fyllde Erik 70 år och en tidningsman ville åter publicera detta tal vilket gav Erik idén att publicera sina minnen i en större skala.
Detta resulterade i en inbunden bok som publicerades i totalt 150 ex varav 90 st är numrerade och beställda av mycket kända Gävlebor med stort inflytande. Själv har jag till min glädje lyckats få tag på nr 29 via en auktion på nätet.
Erik berättar bl.a. om den tidens skvaller (men ingenting nedsättande om det fanns personer kvar i livet vid publiceringen). För barnbarnens skull däremot gjorde han inga justeringar för han ville inte ha någon urvattnad text. Hans bok publicerades år 1940 så idag är texten helt fri. Detta är ett mycket unikt stycke kulturhistoria från 1870-talet./
Lisse-Lotte Danielson.
————
Del 12 Kap 16
SEXTONDE KAPITLET: MAT OCH DRYCK
Matanskaffning
Först är att observera, att vissa födoämnen, som nu för tiden användas i varje hushåll, den tiden fanns ej att få. Antingen därför att de icke funnos alls, eller därför att de icke funnos på platsen, och i varje fall icke kunde där anskaffas. Det första var fallet med margarin, som icke var uppfunnet, det andra med t. ex. färsk västkustfisk och räkor, som icke funno sin väg till Gefle.
Av fiskkonserver för smörgåsbordet funnos ansjovis, som såldes i små träkaggar eller i lös vikt, samt sardiner och s. k. rysk kaviar. Men sardiner var då en ganska dyr läckerhet, och likaså den ryska kaviaren, som var icke grå, utan svart, och salt, och ingen läckerhet för en pojke. Alla nutidens sillbitar, kaviarer, sardeller i olja m. m. m. m. var okända.
Konserverade ärter fanns inte i handeln men väl torkade ryska. Inga fruktaffärer fanns.
Fruktkonserver eller torkad frukt fanns icke alls, icke ens de längre fram kommande s. k. äppleringarna. Den som ville koka äpplesoppa, fick använda matäpplen (guskelov). Vad som fanns, var russin och mandel, korinter samt sviskon, som ibland genom högre kvalitet höjde sig till »katrinplommon». Apelsiner fanns, ty vi hade ju skeppsfart, samt fikon, valnötter och kokosnötter (med hela det yttre basthöljet kvar, så att de voro stora som manshuvuden). Dessutom brukade skeppare ha med sig hem »fikonkakor», stora ungefär som en tekaka, hoppressade av fikon med inpressade mandlar. (Den skars i skivor som en limpa. Mums!) Ja, det var sant, det fanns en konserverad dessert ”efterrätt” hette det, det var syltad ingefära. Den togs hem från Japan i blåvita porslinskrukor med ett bastnät omkring. Det var mycket länge, är kanske ännu den enda dessert, man alltid kunde påräkna på en ångbåt.
Av hårt rågbröd, vad som nu kallas torrt bröd, fanns två sorter: spisbröd (tjockt och grovt) och knäckebröd, båda i runda kakor med hål för spettet, som de torkat på. Dessutom bakade bagarna till julen även vitt knäckebröd (vete). Av mjukt smörgåsbröd fanns inte såsom nu en mångfald limpor med alla möjliga namn, utan endast två sorters råglimpa, nämligen pomeranslimpa och ankarstock (närmast detsamma som svartbröd), samt för kalas en vetelimpa, så vitt jag kan förstå, alldeles detsamma, som nu kallas bergis, ”skräkakor”, franska bröd och smörbröd. Till julen bakades särskild vörtlimpa.
Av kaffebröd fanns tvåöres och ”tvåstyvers” 1 öres vetebullar, gifflar, saffransflätor för ett tre öre, samt ettöres (socker)skorpor och 1-öres hamburgerskorpor (smakade kanel), och den: snäcka, som förekommer bland nutidens Wienerbröd. Men av övriga nutidens läckra Wienerbröd inte en skymt. Fettisdagsbullarna kostade fyra öre. födelse- och namnsdagen beställdes saffranskrans med årssiffran eller namnet inbakat i mitten. Av småbröd fanns icke mycket. Det fanns egentligen en tvåstyvers bruna pepparkakor, tjocka som tre av nutidens, eller långsmala i form av eklöv, i vilken senare form även förekom s. k. vita pepparkakor. Vidare fanns mjuka pepparkakor samt ett par sorter till ess- eller stjärnform. Det var allt.
Något som var gott och köptes mycket, var cakes och pic-nic, ett slags torrt importerat småbröd, enligt dåtida uppgift bakat av majs. Det fördes i marknaden i speceriaffärerna uti de stora kubiska blecklådor, som än i dag komma nåden i speceriaffärerna uti de stora kubiska bli lådor, som än i dag kommer från England med t. ex. Albertkex.
Av ost hade man icke heller det otal sorter, man har nu. Man skilde helt allmänt på sötmjölk och kumminost. Dessutom fanns Edamerosten den äkta Schweizerosten. I synnerhet den senare mycket populär. (I matsäck användes med förkärlek smörgåsar på franskt bröd med salt kött eller i Schweizerost i tjocka, fuktiga skivor. De franska bröden var på den tiden mjuka.
Min far brukade med en bekant sjökapten ta hem stiltonost från Hull. Den förvarades omlindad i konjak indränkta linnelappar.
Låt oss nu övergå till anskaffningen.
Man samlade så mycket som möjligt i vinterförråd i egna visthus och källare.
Om hösten insaltades oxkött, fårkött och fläsk i tinor och kar. Då stoppades också korv: stångkorv, fläskkorv, russinkorv (risgrynskorv med russin), blodkorv och potatiskorv (potatisen såg man inte, den gav blott en frisk smak). Korvstoppningen skedde med ett »korvhorn», d. ä. en bit av ett kohorn, som sättes i ändan på tarmen. Genom den så stadgade tarmöppningen stoppades korvmaten in med tummen. (Proceduren är förevigad i litteraturen, i Firman Åbergson av Erik Fahlman alias advokaten Sigurd Dahlback.) Vanligtvis förrättades stoppningen av två personer sittande en vid vardera ändan av ett tråg, som stod på en stol mellan dem och innehöll korvmaten.
korvhorn
Om hösten gjordes också vissa inköp främst strömming i fjärdingar (i vår familj vissa år även en fjärding salt ål och, av forbönder, som kom med järn, en massa getost). Likaså inköptes tinor med ”finnsmör” för matlagningen, potatis, vitkål, kålrötter, morötter och pepparrot för hela vintern. Samt slutligen på torget, en fjärding granna äpplen, som skulle sparas till jul och av oss barn ad interim betraktades med något av julstämning. Päron inköptes och inkokades på två olika sätt: det blev lingonpäron eller ingefärspäron. Likaså inköptes körsbär, hallon, hjortron, röda krusbär och svarta vinbär, för syltning.
Blåbär till saft och lingon till syltning plockades av oss barn i skogen vid sommarnöjet. Vi skulle enligt order plocka, jag minns inte hur mycket blåbär, men fyrtio kannor ( = 106 liter) lingon. Det fyllde en vattenså. (Vi var då ett hushåll på 9 – 10 personer.)
Någonting som köptes då och då, (men jag minns icke var eller av vem) var levande nejonögon (redan halstrade köptes de aldrig av en husmor med självaktning). De nedsläpptes därefter i en större kruka eller burk, fick ett par nävar salt över sig, och vispades sedan till döds.
Matlagningen.
Den vet jag inte mycket om, mera än att min Mor lagade all mat själv, och att mina tre systrar ibland klagade över, att hon inte lärde dem tillräckligt av sin matlagningskonst. Denna var nämligen av allra första klass. Aldrig någon mat rå eller bränd, aldrig något knussel med ingredienserna, allting lagom kryddat, och färdigt på slaget. Och hon kunde om så behövdes, reda sig med små medel och ”ta reda på allt”. På saltspad kunde hon koka en god tisdagssoppa eller ”bensoppa”, som det hette i Gefle. På benet i en kalvstek, på ett höns- eller gåsskrov gjorde hon den delikataste soppa. Och hennes kåldolmar eller stekta gås har jag aldrig fått maken till.
Och så säger många söner.
Intressantare vore därför att omtala, hur hon ville ha vissa rätter, om vilkas rätta smak olika åsikter råda, men detta skulle väl bli för speciellt. Jag skall nöja mig med att påpeka, att hon aldrig knusslade på smör när hon stekte något, att hon inte slog vatten på halstrad sill, så att den smakade såpa, att hon aldrig avredde nässelkål, så att avredningen syntes, och ändå mindre med havremjöl, som jag sett någon förståsigpåare i pressen uppge vara det riktiga. Nässelkål skall inte smaka havresoppa. Ville mamma ha biffen mindre smörig, så spädde hon med en liten, liten skvätt inte vatten, utan buljong, som i ett dåtida hushåll alltid fanns hemma. Hon ansåg, i motsats till den nutida stockholmaren, att ärter och fläsk var salt mat, men att julskinkan inte fick ligga i saltlake mer än 14 dagar, så att den inuti var grå och mera färsk än salt. Hon hade inte mjölk utan grädde i kalvstekssåsen, och hur hon bar sig åt, så blev det alltid en massa sky och kall sås över för det kött, som skars upp till smörgåsbordet. Hon lagade aldrig dillkött på annat än lamm, och aldrig fricassé på annan än höns; hon serverade aldrig potatis till inkokt lax (det är barbari) och aldrig till kåldolmar. (Kålbladet är ju legym, och potatis är bra och hälsosam, men man bör inte äta potatis till allting. Då får man ingen omväxling).
Matsedeln.
Fisk åts inte mycket som middagsrätt. Salt lax med mjölkstuvad potatis, laxpudding, sillpudding, sillbullar och kabeljo var middagsrätter som stod på repertoaren. Av färsk fisk åts pepparrotsgädda en och annan gång under vintern, samt stuvad lake i fastan. Om våren och försommaren lax, mest i form av gravlax och bräckt lax, någon gång stuvad abborre, oftare stekt gädda. Strömmingen, som kunde förekomma vid alla måltider, var såsom middagsmat färsk och stekt. Såsom frukostmat vintern runt hade man salt strömming eller salt sill, båda halstrade.
Den salta ålen åts såsom frukosträtt under vintern. Man måste vänja sig vid smaken, innan man något så när trivdes med den. Den åts halstrad med kokt potatis.
Den färska ålen åts inkokt till smörgåsbord, liksom oftast den inkokta laxen som kallades syltlax. Strömmingen åts stekt i smör, eller halstrad såsom sötare, eller stekt och inlagd i ättika, eller inkokt, eller gravad.
På grönsaker var heller intet överflöd i vardagslag. Utom de vanliga: potatis, ärtsoppa, vitkål och grönsaker i soppa eller kåldolmar samt bruna bönor till fastlagsfläsket, brynta rötter till salta köttet och litet pressgurka, förekom, praktiskt sett, inga andra grönsaker än hemkonserverade turska bönor (= haricot verts) och ett salladshuvud, till kalvsteken eller kycklingen, spenat med ägg. Blomkål såg man aldrig till. Tomater fanns inte. Släpärter fanns ju endast en kort tid, men åts då i massor. Färsk krusbärskräm fick man på försommaren.
Sparris fanns på finare bjudningar. Likaså ryska ärter, icke konserverade, utan torkade.
Av svamp fanns egentligen endast konserverade champinjoner, ty färsk svamp förstod man icke i nämnvärd mängd tillvarata. Den enda färska svamp jag vet mig ha ätit, förrän jag kom till Uppsala, är stolta fjällskivlingar, som jag ett par gånger plockade själv. Den förekom i esplanaden utanför allmänna läroverket. Potatisen serverades alltid råskalad, utom till frukostsillen.
Soppor:
”Slätvälling” (vetemjöl).
Äggmjölk.
Risgrynsvälling.
Havresoppa.
Ölsupa.
Saftsoppa.
Nyponsoppa.
Äppelsoppa.
Ärter och fläsk (längre tillbaka med mejram).
Ärtpuré.
Bensoppa (tisdagssoppa = sjöfolkets sluring men utan gryn).
Nässelkål.
Vårsoppa.
Vitkål.
Buljong (oskummad med söt god stadig klimp, smakande kanel).
Kejsarsoppa.
Svartsoppa (vid Mårtensgås).
Kötträtter:
Nu är om dessa kötträtter i allmänhet att iakttaga, att mycket som nu är lunchrätt, men icke gärna middagsrätt, såsom t. ex. fläskkorv, kotletter m. m. på denna tid var middagsrätt, ty middagen var då både lunch och middag. Det åts ju ingen lunch. En middagsrätt för oss barn någon gång under sjuttiotalets början och av oss omtyckt, var flottbröd, d. ä. spisbröd kokat i salt fläskspad, ungefär som dopp i grytan på julafton. Under senare delen av decenniet försvann dock denna rätt från matsedeln hemma. Likaså kojuvret.
Rätterna var:
Salt oxkött med brynta rötter eller potatis.
Salt fårkött med rotmos.
Stekt fläsk med potatis, vetemjölsklimp, paltbröd eller bruna bönor. (I mjölksåsen till paltbrödet var blandad mesost.)
Bräckt rökt skinka.
Fläskkorv.
Köttkorv.
Russinkorv.
Stångkorv.
Pölsa.
Blodkorv.
Korvkaka.
Kåldolmar.
Köttfärs.
Köttbullar.
Dillkött på lamm.
Biffar och kotletter (men aldrig biffar av hackat kött).
Hönsfricassé.
Pepparrotskött (med mjölksås: Eric Söderströms fasa).
Oxstek.
Kalvstek (njurstek).
Kalvlever (stekt i gryta).
Stekt oxlever (bitar i panna).
Kojuver (stekt i skorpa och ägg, d. v. s. enl. nutida terminologi griljerat).
Fårstek.
Renstek (färsk).
Surstek (helst av ren).
Kramsfågel.
Tjäder och orre.
Stekt kyckling.
Gås (Mårtens gås).
Skinka (om julen).
Surströmming.
Nu är stångkorven slut, för länge sedan. Vad som nu i Stockholm försäljs som stångkorv, är inte en avlägsen oäkta släkting. Den hemmastopp stångkorven innehöll inga gryn. Och så skulle hänga på brödspett (stänger) i kökstaket i flera veckor (därav dess namn). Därav blev den lindrigt sur: och då var den färdig. Inte ens nutidens »stångryttare», som är vida bättre än den så gott som av endast korngryn bestående s. k. stångkorven, kan ens jämföras med den gamla stångkorven. Stångryttaren innehåller gryn, också den; och syran är åstadkommen med ättika. Och så är den (ibland) något rökt, vilket riktig stångkorv inte får vara. Fastän pigorna låg i köket, hängde stångkorven i taket, det var tidens sed. Korven måste hänga varmt och luftigt att lindrigt surna utan att mögla.
Till den tidens fläskkorv har man ingen motsvarighet nu. Köttkorven var fetare än nutidens fläskkorv.
Rökt skinka utan ben var något okänt.
Fläskpannkaka (i långpanna).
Äppelpannkaka (i långpanna).
Vanlig tjockpannkaka.
Tunn pannkaka.
Plättar.
Efterrätterna
voro få. Vilket icke vållade någon olägenhet, då tre rätter serverades endast om helgdagarna samt vid bjudningar.
De voro:
Giftas (med biscuits eller skorpor).
Strutar (med giftas i).
Stekta äpplen.
Äppelkaka (läckert glänsande av smör).
Brulépudding.
Lingonpäron.
Ingefärspäron.
Smörtårta (om julen).
Glace (på bjudning).
Till efterrätterna kanske får räknas melon, som ju är en s. k. köksfrukt.
Smörgåsbordet
var i vardagslag förbehållet endast familjefadern. Han hade för sig smör, schweizerost och kumminost i en ostkupa (alltid i ostkupa, d. ä. en kupa av glas) och kanske några ansjovisar, uppdragna på en assiett, och en rättika. Och det tog han supen till, i ensam storhet. Var det till middagen stuvad lake, som någon gång hände, fanns lakrommen som granne till brännvinsflaskan, fint upplagd med hackad rödlök i ränder över rommen, och då blev det väl halva efter helan, och kaviaren, som var en raritet, fick även barnen smaka. Brännvinet serverades aldrig i butelj, utan i en gammal fyrkantig brännvinsflaska, såvida det icke var holländsk genever, då den svarta originalflaskan, även den fyrkantig, men kvadratisk i botten, stod på bordet. Rättikan skars med en kniv, med ena ändan fastsittande i huvudet på en skruv, som undan för undan skruvades ned i rättikan.
Men av detta får läsaren ingen uppfattning av ett den tidens smörgåsbord i Gefle på kalas.
Hur är det Olle Montanus i Röda rummet säger, när han och Sillen på natten hamnat i Sillens atelier, och Olle fått upp en gammal kokbok, som han lånat av Ygberg.
-Vad vill du ha för slag? säger han.
Och Sillén svarar: »Slå upp kåldolma; det är det bästa jag vet.
Låtom oss alltså slå upp vår kåldolma.
Smörgåsbordet är kraftigt beskrivet av Ludvig Nordström i hans »Tolv Söndagar», och likaledes med omtänksam fullständighet av Birger Sjöberg i »Kvartetten som sprängdes”. Det har således från materiell och kulinarisk synpunkt gjort sitt inträde i litteraturen. De båda angivna herrarna ha emellertid behandlat smörgåsbordet från en långt senare tid än 1870-talet. Nordströms smörgåsbord är dessutom serverat på ett värdshus, före en festmiddag, och Sjöbergs på en artistlunch i en atelier. Mitt är från supén på ett kalas i en medelklassfamilj i Gefle minst en mansålder förut.
Och ser ut så här:
Ost (Schweizer-ost och Rochefort eller äkta Stilton), rättika, rädisor (om på sommaren), inlagd sill, rysk kaviar, vanligen i verkligheten Elbekaviar och salt, aldrig äkta färsk rysk, sardiner, nejonögon (rökta och bräckta med stjärten instucken genom ögonhålorna, så att det hela bildade en läcker ljusbrun krans), inkokt ål, inkokt lax (en stor karott), uppskuret salt kött, d:o tunga, kalvstek med sky, uppskuren pressylta, rödbetor, ägg i halvor, sillsallat, delikatessill med varm, råskalad potatis, ansjovisomelette, kräftstjärtsd:o, små köttbullar (i smör), små biffar av hackat kött, stekt kalvnjure (icke oxnjure, och ännu mindre svinnjure, som den tiden aldrig användes till mat, stekt portugisisk lök, brynta champignoner (konserverade).
Observera, att varje sorts grönsakssallad samt tomater saknades.
Vanlig ansjovis, strömming, inlagda nejonögon, böckling, kumminost, mesost, getost var icke kalasmat. Sillgratin var icke uppfunnen; halstrad sill var vardagsmat.
Något som ofta fanns hemma hos oss, var bräckt salt laxskinn, en läckerhet som åts med varm råskalad potatis. Efter slakt fanns istersmör med irörd hackad rödlök.
Brödet till detta smörgåsbord var endast knäckebröd samt pomeranslimpa och vit limpa.
Drycker till maten.
Av brännvin fanns endast två svenska sorter: kol- renat med smednamnet »stångjärn» för svärdssidan och pomeransbrännvin för damerna, d. v. s. för några av de äldre gifta damerna. För dessa senare serverades i decenniets början, i st. f. pomerans, »rosenlikör», som icke var annat än brännvin, färgat ljusrött och tillsatt med socker. Efter att inte på tjugo år ha sett den antediluvianska drycken, bjöds jag en gång på sådan i Stockholms skärgård hos en skärgårdsbo i början på 90-talet. Men nu är den väl för alltid försvunnen. Förståsigpåare, och folk som kände skeppare, drucko ibland importerad Holländsk Genever.
Jag tänker mig att brännvinet till maten något längre tillbaka i tiden flödat rikligare än den tid jag minnes, ty ännu i min barndom hände det, att smörgåsbordet av köksdepartementets personal benämndes »brännvinsbord».
På bjudningarna i vårt hem togo alla herrarna »helan». Det var självklart. Det var endast »läsare», som inte tog en sup till maten. Och så sjuk, att man inte tog supen, var man ogärna. Halvan togs av de allra flesta, men på frågan »skall det vara en liten ters?» svarade nog många nej. Kvarten togs aldrig. Allt detta observerade en liten pojke noga, ty ritualen intresserade. Det var nämligen ofta så, att så snart helan stod ifylld och blänkte i glasen, en del farbröder ordnade sig framför eldvattnet, och så tog en farbror fram stämgaffeln och tog ton — och så ett, tu, tre klämdes i med »Helan går, sjung hopp falleralla rallalej”.
—–
Var det främmande, och mycket främmande, så stod ölet dukat på pianot (detta var i allmänhet ännu i familjerna en taffel. Det är ingen vits, ty ingen människa i huset visste att det var en taffel. Det hette »piano» helt enkelt.) Det öl, som fanns, var ursprungligen endast bayerskt öl och, efter branden, ett mycket gott svagdricka på halvbuteljer. Jag minns mycket väl, när den första pilsnern kom. Jag hörde herrarna i umgänget pratade om att de på »Centralen» (= Centralhotellet) hade druckit ett nytt öl, Pilseneröl, som nu var modernt. Det var beskt. Och hade inte precis slagit an. Ett par veckor därefter var det emellertid herrbjudning hemma, och då hade Pappa tagit hem pilsner. Och detta var i senare hälft 1870-talet. Jag minns det, därför att jag minns var vi bodde, när det kalaset hölls.
Porter dracks rätt mycket. Det fanns ofta i familjerna och herrar drucko det om morgnarna: somliga därför att de druckit för mycket av andra drycker kvällen förut, andra därför att de var av läkare ordinerade »ett glas porter varje morgon med eller utan äggula”. På det ovannämnda ölpianot fanns ofta porter. Men aldrig vatten av något slag. Vatten till maten drack ingen ens hemma, än mindre på kalas. Det skulle väckt ett obehagligt uppseende.
Det vin, som dracks vid en festmiddag, var en hel mängd sorter, ju flera, desto finare. Det skulle ovillkorligen vara Rhenskt vin, »rödvin», sherry, portvin och champagne. På sorterna tror jag inte man förstod sig på så värst mycket. Så t. ex. talade man heltmänt om »rödvin», sällan skiljande på Bordeaux och Bourgogne, och aldrig på söt och torr sherry. Den som fanns var mörk och söt. Portvin var mycket populärt, men Madeira så gott som okänd. För övrigt hade modesnobberiet med torra viner ännu inte börjat.
Vin dracks i vårt umgänge i allmänhet endast på middagar, icke på supéerna. D. v. s. av herrarna. Damerna brukade trösta sig med »Muscat-vin», när herrarna efter maten övergingo till konjaken och punschen. Den senare serverades i karaffin. Den mörka konjaken, som njutits i toddyn, ersattes så småning av konjak som var ljusare och titulerades champagnekonjak.
I vårt synnerligen gästfria hus, med mycken abundantia av mat och dryck, serverades aldrig likör. Och jag kan ej heller ofta erinra mig sådan från andra familjer där vi umgingos. Den nästan allenahärskande likören i dessa privathus var konjaken. I luften på bjudningar flög ofta ett påstått yttrande av professor Malmsten: – om folk visste hur hälsosam konjak är, så skulle de supa ihjäl sig.
De kolsyrade vatten, som funnos, voro, förut gamla välkända sockerdrickat, i början av decenniet av sodavatten, som såldes i flaskor runda i botten så att de icke kunde stå. Senare tillkom det nu utdöda bilinervattnet och vichyvatten. Mekaniska proppar funnos icke: kork och ståltråd.
Under terminen hade en skolpojke om förmiddagarna sin egen matordning, men middag och »kväll.» åts tillsammans med den övriga familjen. Här är den för hela familjen gemensamma ordningen.
Middagen åts, när vi kommit hem från skolan, alltså ungefär kl. 2,30. Till middagen åts i regel icke smörgåsbord, annat än av husfadern. I vardagslag serverades aldrig mera än två rätter, om helgdagarna alltid tre. Soppan serverades icke först, utan efter den andra rätten, som också alltid kallades »förrätt». Man åt således om vardagarna 1) förrätt och 2) soppa, och detta alldeles oberoende av vad soppa det var. Och den ordningen bibehölls ända mot slutet av 70-talet, kanske rent av hela min skoltid; jag minns det icke.
Omedelbart på middagen dracks intet kaffe, men under eftermiddagen dracks kaffe med skorpor (med undantag för de barn som icke fyllt femton år, ty före fyllda femton år fingo vi barn icke dricka kaffe).
Innan man börjat i »Storskolan» (Allmänna Läroverket) fick man gå och lägga sig kl. 6, efter att ha ätit »vattgröt» (= rågmjölsgröt, kokt på vatten) eller undantagsvis havregrynsgröt, som den tiden måste koka i flera timmar, då ångrostade gryn ännu icke funnos). Endast någon enda sällsynt gång fick man vara uppe och »äta med Pappa och Mamma», vilket innebar att man kunde få en eller två »mjuka smörgåsar» (pomeranslimpa), det enda tillfälle, då man fick smaka mjukt bröd.
Sedan man växt ifrån detta tidiga sängdags, åt hela familjen gemensam kvällsmat, vilket var ett stadigt mål med smörgåsbord och någon varmrätt. Drycken var det goda buteljerade svagdrickat samt för familjefadern dessutom supen. Överhuvud dukades aldrig mat åt en herre på den tiden, utan att brännvinsflaskan var med, vare sig det var frukost, middag eller kväll. Té dracks aldrig annat än när det »var främmande», d. v. s. då familjen hade gäster, kvinnliga gäster. Samma var förhållandet med choklad, som alltid var mjölkchoklad; kakaopulvret kom långt senare.
Vår nutida kaffefrukost var okänd. Frukosten var ett mål med smörgåsbord och varmrätt, brännvin och öl samt mjölk eller kaffe.
Kokta ägg serverades i allmänhet icke annat än undantagsvis. Man fick det på påsken, och om man hade haft ont i magen. Annars fick man äggen uppskurna på smörgåsbordet både frukost och kväll (hos oss ofta, eftersom vi själva hade höns) samt i soppor t. ex. kejsarsoppa och grönkål, och i äggtoddy (för oss barn utan konjak).
Kokt gryngröt åts aldrig till frukost. Det fanns f. ö. ingen första frukost, såvida man inte skulle vilja för första frukost anse den vatten- eller kaffeskvätt som skolbarnen fingo kl. 6. Lunchen var okänd (ett mellanmål kunde kanske framtvingas någon gång; det kallades lill-middag). Målen voro tre: frukost, middag och kväll.
Till och från varje måltid läste yngsta barnet (jag) bordsbön. I vårt hem lästes före maten:
Gud! med en nödtorftig (eller -t till) spis Du oss styrker här i livet, låt oss njuta vad Du givit måttligt, och Ditt namn till pris. Amen.
Efter maten:
Tack ske Dig,
som mättat mig!
Måtte varje hungrig nästa,
njuta samma nåd av Dig!
Amen.
Snask.
(heter det i föräldramun. Ordet »gotter» fanns icke i Geflebarns ordbok.)
Det fanns ingen choklad. Och mycket litet karameller, framförallt inga fyllda. De enda karameller, som funnos före och strax efter branden, voro ett slags sirapskarameller, samt en sort som väl var ungefär detsamma som nutidens polkagris med pepparmynta. De voro vita, tillverkades som hemslöjd av en gumma »på Söder» genom att, uppgavs det, sockermassan drogs och på något sätt vreds omkring ett dörrlås (!).
När Tahlins (under en period Bäckström & Tahlins) butik öppnades i Engströms hus vid Drottninggatan, började man få litet finare karameller i staden.
Utom, och före, karamellerna hade man »bröstsocker» (brunt i sammangyttrade kristaller) »sockersand» (brunt farinsocker) och lakrits, som förekom i stänger, ungefär som lack, och köptes i båtar och skärvor för så stor kopparslant man hade fått av Pappa. Ville man ha finare lakrits, så fanns på apoteket engelsk lakrits i mycket smala stänger, och där köpte man också ”jungfruskinn”.
Knäck (av sirap med mandel) kokades i hemmen. Först mörkbrun, senare ljusare av sockersirap. I hörnet vid Slottstorget på Söder, där skolpojkarna passerade, när skolan de första åren efter branden låg uppe på Söder, satt en gumma under ett stort blått gammalt paraply och sålde bl. a. knäck. Varulagret låg på ett litet bord framför henne, och, när det blåste, samlade sig damm på varorna, mest på den smetiga knäcken. Det påstods, att gumman då, för att knäcken skulle se fräsch ut, slickade bort dammet.
Ett av barnens njutningsmedel var struvor. De kokades också såsom självförsörjning av gamla fruntimmer. Jag tror inte att de såldes i butik, utan kringburos och utbjödos i hemmen, någon gång i ett hörn.
På höstsidan, sedan lingonen voro syltade, brukade också bakas. Då bakades särskilt för barnen s. k. bärkakor. Det var en tjock rund kaka av rågmjölsdeg, stor som en vanlig brödkaka, men utan hål i mitten Kakans kanter vekos upp kanske en centimeter, så fylldes den med söt lingonsylt, och så gräddades kakan. Sedan skars den i kilar som utdelades till en väntande barnskara.
Se även:
——————
Public. 2015-04-09 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
