INSÄNDARE – ang Sofia Öhlanders artikel i GD om Madeleines och Cristopher OŃeills besök i Gävle.
Public i GD 3/2 2015
BESÖK FRÅN DET FÖRFLUTNA
Bravo, Sofia!
Jag skulle bara vilja rikta ett stort tack för en förnämligt skriven krönika av Sofia Öhlander i Gefle Dagblad den 3/2 gällande prinsessan Madeleines besök med rubriken ”Besök från det förflutna”. Träffsäkert!
Christer W.
——–
KRÖNIKA – Rädda journalister blir dåliga journalister
Public i Gefle Dagblad Lördag 14 februari 2015
Varannan vecka levereras ett handskrivet, ofrankerat brev i postlådan utanför Gefle Dagblads redaktion. Det står mitt namn utanpå i snirklig stil. Inuti finns sönderrivna bilder på mig och hatiska tirader om allt som är fel med mig och GD. Personen har satt i system att visa avsky.
Det är imponerande att visa sådan ihärdighet, att sitta och klippa ut bilderna och riva dem i bitar och rita på dem måste ha ta en bra stund – men det är djupt obehagligt att det är anonymt.
Att det lämnas i lådan gör det extra otäckt. Är det någon jag möter på Hattmakargatan i centrala Gävle? Kommer det att rinna över i sinnet på personen en dag och vad händer i så fall då? För att hålla det ifrån mig brukar jag skämta rått om min hemliga beundrare. Skratt driver troll på flykten.
Hot mot journalister ökar ständigt. Möjligheterna till direkt och anonym kontakt är större. Fler vågar. Det vi gör sprids i större kretsar. Mejl och tweets från anonyma konton, meddelanden i inkorgen på Facebook från påhittade profiler. Och så floden av kommentarer på hatsajter och forum som Flashback förstås.
Också människor med fullt igenkänningsbara avsändare tappar greppet.
Tidigare i veckan mejlade en företagare i Gävleborg mig i affekt: “Hur kan du ens få vara chefsredaktör?? Är du verkligen så inkompetent som du skriver eller gör du bara allt du kan för att hålla masken?” (sic)
Hotfullt, nej, bara aggressivt och opassande. Men tonen – samtalstonen som så kapitalt tappat kontakt med normalt hyfs. Gränserna har flyttats.
Tidigare i veckan hölls en hearing i Konstitutionsutskottet om just hot mot journalister.
– Vi ser ett ökat intresse frän regeringen, polisen och Säpo för de här frågorna. Bilden är i alla fall tydlig; vi ska anmäla alla hot mot journalister, sa Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling till tidningen Journalisten.
Vardagshoten och hatet är den stora demokratiska risken för oss som jobbar på mindre tidningar och redaktioner. Hotade journalister riskerar att bli rädda journalister, och rädda journalister är snart dåliga journalister.
Det är Bolibompa och jag sitter i soffan och kramar en febersjuk treåring samtidigt som det plingar i mejlen i min jobbmobil:
– “Din inskränkta uppblåsta självgodhet i kombination med sinnessvagt tänkande får en anständig svensk att må illa. Du är en avskyvärd svenskfientlig folkförrädare.”
– “Hur känns det att bli rövknullad”
– “Gissar att du och dina kollegor snart är arbetslösa och förgör er själva genom detta ruttna sätt.”
– Mamma vad är det? Spelar du ett spel på telefonen?
– Nej, det är inget vännen. Det är bara en gubbe som mejlar om en jobbgrej.
Min son fortsätter titta, och jag tvekar mellan radera– knappen och sparaknappen. Men vet inte, kanske är det bästa att behålla det i alla fall – för säkerhets skull.
Anna Gullberg – Chefredaktör
——
KRÖNIKA – Gick konstpengarna till teve-satsningen?
Ja, den spred sig. Galleridöden i Gävle. I min krönika “Sluta pilla i den kulturella naveln!” i november 2014 förutspådde jag den. I dag, lördag, invigs den sista utställningen på Galleri Rosa Huset i centrala stan, före jul lades Galleri Majoo på is – i lokalen som skapades för att visa konst, högt i tak, rymd och ljus, krängs i dag secondhand – Centralgalleriet stängdes innan jul 2013.
Tre gallerier med tre olika inriktningar. Det borde inte vara omöjligt att driva dem alla i en stad med förhoppningsfull, gryende tillväxt som Gävle. En stad som skyter med sitt kulturliv. Sen hade vi Galleri Lättings som försvann i och med konkursen för kulturhuset och om vi ska bredda frågan: I Sandviken stängdes samma år Konsthallens Galleri Galaxen och Elvy Drougges Konstifik.
– Det är tråkigt att försäljningen av konsten gått dåligt, de som verkligen inte köpt något är kommunen eller landstinget här. Till och med Dalarnas landsting har varit hit och köpt in konst, säger Regina Mucwicki Mabrouk, ansvarig för galleriverksamheten i Rosa Huset.
Det där har jag hört i alla år som konstskribent, att de offentliga institutionerna, som har i uppgift att handla, inte handlar tillräckligt.
Och nån sa att konstföreningarna, i den mån de existerar i dag, lägger ut inköpen på konstkonsulenter i stället för att titta själva. Ett slags konstexperter som väljer från webbsidor där det hippaste i landet finns. En verkligt centraliserad konstspaning!
Kör institutionerna, där de lokala pengarna sinar i takt med centraliseringarna, samma stil? Men det är väl fortfarande deras uppgift att hålla sig uppdaterade på den lokala konsten?
Jo, Region Gävleborg – f d Landstingets Konst Gävleborg, som alltid gjort sig hörda genom sina konstinköp – med både statligt och regionalt uppdrag ska arbeta för att “utveckla ett levande och hållbart konstliv i Gävleborg” och man ska därmed vara de som “köper in och ger gestaltningsuppdrag till konstnärer samt arbetar med konstnärlig miljögestaltning i hela länet”.
Har man glömt Gävle här? Vart tog konstpengarna vägen? Omfördelades de till Region Gävleborgs misslyckade tevesatsning? Man kan undra, inte bara över fördelningen.
Och kommunen, när köpte de ett verk av en lokal konstnär senast? Är man verkligen så ointresserade av ett lokalt konstliv?
Nä, man borde lära av lilla Hofors, med en enda rondellskulptur. Visst har jag hört samma invändningar där och det fanns också en tid med oförsvarlig snedfördelning av det offentligt inköpta på gallerierna, men man fortsätter ändå. Är det hängivenheten? Inte då, för att ens tänka tanken att öppna galleri i dag måste man vara lika mycket affärsman som idealist.
Men det kanske är meningen i Gävle, Det naturliga galleriurvalet, för att spetsa till det. Galleri Larsson och Galleri Svarta Katten och det konstnärsdrivna galleriet i magasinet i hamnen gick också i graven.
Och det dök upp nya, och nya igen.
Ännu har vi Galleri K, Elixir, Kulturkiosken, Brynästorget och Konstra som vuxit ut helt skilda miljöer men med samma lokala drivkraft.
Jag väljer att se det så.
Sanna Wikström
——
Publicerat 2015-02-14 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
