Publicerat i GD Söndag 2/11 -2014.
Det har skrivits spaltmil av förundrade analyser om varför Sverigedemokraterna ökade så mycket i valet.
Jag förstår inte förvåningen. Opinionsmätningar visade samstämmigt att SD skulle få runt 10 procent och erfarna politiska bedömare borde veta att SD har ett dolt ytterligare stöd eftersom många väljare skäms över att de tänker rösta på SD och uppger annan partipreferens till opinionsinstituten.
Särskilt patetisk är vänsterns chock. När vanligt folk ute i bruksorterna förr slentrianröstade på Socialdemokraterna så representerade de närmast skapelsens krona; arbetarrörelsens kärntrupper som taktfast ledde marschen in i det socialistiska välfärdssamhället.
När nu samma grupper röstar på SD betraktas de – av den vänster som nu blivit elitistisk och flyttat till Södermalm – som förtappade, obildade, ömkliga varelser som inte begriper bättre och vars röster bara kan förklaras som en oreflekterad protest mot “högerregeringen”.
Verkligheten är betydligt mer okomplicerad än så. SD:s väljare valde SD helt enkelt för att man vill ha mindre invandring.
Däremot behöver det inte vara så att samtliga 12,9 procent SD-väljare vill ha en lika drastiskt neddragen och nationalistiskt motiverad invandringspolitik som det parti de röstat på.
Invandringspolitiken är extremt polariserad i Sverige. Man måste komma ihåg att även den politik som de sju icke-sverigedemokratiska partierna driver är radikal. Mellan SD och övriga partier finns en ocean av möjliga åsikter i frågan.
Dagens migrationspolitik förs dessutom i en liberaliserande kontext. De som röstar på de rödgröna eller Alliansen har att förvänta sig att dörrarna, och hjärtana, steg för steg kommer att öppnas ännu mer.
Det är olyckligt att antisverigedemokratiska opinionsbildare fört debatten så att folk uppfattat det som att allt annat än att hänga med på tåget mot öppnare gränser är liktydigt med rasism. Det får den lätt absurda effekten att det som var höjden av humanitet i går är rasistiskt i morgon.
SD har således en potential att samla alltifrån övertygat rasbiologiska väljare till dem som bara vill ha aningens mindre invandring och dem som bara vill ha en lite mindre ökning av invandringen.
De senare kategorierna kan ha ett minst lika djupt medkännande med flyende människor som icke-SD-väljare kan ha.
Hur man ska stoppa det SD som grundades i rasistiska och nazistiska vit makt-rörelsen på 1980-talet har engagerat många, som på goda grunder inte vill se att även Sverige får ett etablerat högerextremistiskt/populistisk parti.
Före 2010 testade man att tiga ihjäl partiet. Det funkade inte. Efter 2010 försökte man i stället att skrika ihjäl partiet. Det funkade inte heller.
När man i vänsterkretsar nu undrar vad man gjorde för fel blir slutsatsen: Vi skrek för lite. Vi borde haft två vuvuzuelor i mungiporna i stället för en. Större och fetare plakat med “Hata SD”. Vi borde ha kallat partiet för rasist-fascistnazistiska-bajskorvsdumma Sverigedemokraterna i spalterna. Då kanske folk hade fattat att SD “inte är ett parti som andra”.
Vänstern förstår ingen annan verklighet än gatans, plakatens och megafonernas. Tyvärr föll Alliansen in i enfalden och kom i den goda avsikten att inte spela på SD:s planhalva i stället att anta samma vokabulär som vänstern, när det man borde ha gjort vore att utforma en egen argumentation.
Om man ska generalisera så har vänstern en förkärlek för drömmar, utopier och känsloargument, medan borgerliga väljare mer lyssnar på rationella sakargument och siffror.
Risken är att många borgerliga väljare uppfattade Alliansens försvar för sin migrationspolitik som beklämmande ointelligent och floskelartat.
Särskilt ledsamt är att just det liberala partiet förföll till denna intellektuellt torftiga nivå – samma parti som säger sig högakta ett förnuftsmässigt och resonerande sätt att bemöta politiska motståndare och väljare på.
Man kan spekulera i att detta kan ha bidragit till Folkpartiets särdeles dåliga valresultat. FP har sitt starkaste stöd bland akademiskt utbildade. De kan knappast ha imponerats av den typ av förenklade och infantila valbudskap som det liberala partiet producerade i integrations- och migrationsfrågoma, där intrycket gavs att alla som inte stödde FP:s politik var rasister.
Nu gäller det för liberala och andra mitteninriktade partier – S, M, C och KD – att diskutera invandringspolitik sakligt och med mindre övertoner och versaler. Icke för ett ögonblick anpassa sin politik till SD:s av taktiska skäl, givetvis, utan utforma politiken på egen ideologisk grund.
Det som helt skulle rycka undan mattan för SD är en fungerande integrationspolitik. Om nyanlända flyktingar snabbt kommer i arbete och egenförsörjning så kan knappast andra än övertygade rasister rösta på SD.
Frågan är dock hur detta ska åstadkommas när Sverige efter valet gått från en regering med en otillräcklig integrationspolitik till en regering med ingen alls.
Sverige bör ha uthållig kapacitet att ta emot även framtida flyktingar, från i dag okända krishärdar. Mot detta torde väl få invända. Svag integrationspolitik riskerar att hota hållbarheten i flyktingmottagandet på sikt. Faran är då att det folkliga stödet för flyktingmottagande undermineras.
Så länge migration och integration inte går i takt finns skäl att oroas för att SD fortsätter att öka.
David Nyström
————————
Publicerat av Lisse-lotte Danielson 2014-11-02 för Gavledraget.com
