Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.
Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar
Sämskmakaren, segelduksvävarnas kvarter
Av det tidigare tämligen stora kvarteret Sämskmakaren mellan nuvarande landstingshuset och Islandets folkskola återstår numera inte mycket. Bortsett från f. d. mästermansgården, som fanns redan före 1758 och alltjämt, ehuru i helt förändrat skick ligger på sin ursprungliga plats, har kvarterets kåkar sköljts bort av saneringsvågorna. Skarprättarens dystra bostad låg från början ett stycke utanför den egentliga stadsbebyggelsen, men under senare delen av 1700- talet började även detta tomrum fyllas med små gårdar, så att även mästermansgården sammanbands med den övriga staden.
Första gången Sämskmakaren 1 med gatuadress Smedjegatan 22 veterligen nämnes i stadens handlingar är 20 oktober 1786, då en inventering företogs rörande de gårdar, som låg på stadens mark och därför borde betala tomtören. Som ägare av gården nämnes då bränneridrängen Jöns Östlund (f. ca 1730, d. 1790), tidigare baggarkarl och segelduksvävare. Efter Östlunds frånfälle gifte emellertid hans änka Greta Sjöström om sig med sjötimmermannen Olof Öström (f. 1754), varigenom denne kom att inskrivas i tomtboken som gårdens ägare. Öström, som var bondpojke från Valbo, torde ha inflyttat till Gävle omkring 1780 och försörjde sig som järnbärare, innan han 1781 gick till sjöss. Han tycks ha seglat med Gävlefartyg till 1800, då han helt plötsligt försvinner ur Gävle sjömanshus rullor, och två år senare såldes också gården på Gamla Söder.
Som säljare anges ovannämnde Jöns Östlunds yngste son Carl Östlund (f. 1779), styrman till professionen, och hans hustru Ingrid Katarina Fornberg (f. ca 1770, d. 1828), och köpare var extra packaren Anders Wahlberg (f. ca 1764, d. 1812), som för fastigheten betalade 125 riksdaler riksgälds.
Det vill synas som om gården sedan skulle ha blivit kvar i den Wahlbergska släkten ända till 1870, då den såldes på auktion och inropades för 1035 riksdaler riksmynt av brädgårdsarbetaren Carl Johan Tallås. Den gick sedermera genom ytterligare ett par ägares händer, innan den 1949 inköptes av Gävle stad för 8500 kr.
Hur vattenpussen vid Smedjegatan omdanades till fast tomtmark
Vid magistratens i Gävle sammanträde 11 nov. 1780 förekom på dagordningen bl. a. en framställning från arbetarna vid segelduksfabriken Johan Wahlqvist och Pehr Westbom om att till fast gårdstomt få “den sumpiga plats eller vattenpuss, som väster om mästermans trädgård uti första kvarteret finnes belägen”. Sedan ärendet debatterats fattade magistraten följande resolution i frågan:
“Alldenstund denna vattupuss, som efter herr häradshövdingen Örners och herr rådmannen Waxboms meddelte synebevis och avmätning i norr och söder innehåller 33 alnar, eller tillsammans 1188 kvadratalnar, således är av tillräcklig storlek för 2:ne sådana hushåll; men magistraten tillika inhämtat, att densamma, innan den kan bebyggas, fordrar en stor myckenhet fyllning, helst denna puss i våta år liknar en sjö, där grannarna plägat byka och klappa kläder, varifrån vattnet allenast till någon del från en sida kan avledas genom trumma över vägen till ett dike uti fiskaren Hardins änkas där nedanom belagna fasta vret; för den skull och emedan ett sådant företagande Westbom och Wahlqvist å ena sidan bringas uti ansenlig kostnad, som närmast kan uppnå, om icke överstiga en sådan tomts värde, och staden däremot å andra sidan vinner mera snygghet och anständighet på detta ställe, enär det nu där varande ruttna och illa stinkande vattnet bliver avlett och tomten vederbörligen fylld och bebyggd; Ty i avseende på alla dessa skäl och omständigheter samt till förtjänt uppmuntran, prövar magistraten skäligt att merberörde puss om 1188 kvadratalnar segelduksvävarna Pehr Westbom och Johan Wahlqvist till fast fri gårdstomt bevilja, tillägga och upplåta, att nu vederbörligen fylla, plana och bebygga och sedan såsom annan lagfången egendom äga, använda och besitta”.
Så berättar magistratsprotokollet om uppkomsten av de två tomter, som i tidens fullbordan skulle få beteckningarna Sämskmakaren 2 och 3 på Gamla Söder, samtidigt som det ger en nog så talande beskrivning över hur terrängen mellan nuvarande landstingshuset och Islandets folkskola tedde sig vid 1700-talets mitt. Bebyggelsen på de två tomterna är nu borta, men det kan trots detta ha sitt intresse att kasta en återblick på deras vidare historia.
SÄMSKMAKAREN 2
Segelduksarbetaren Johan Wahlqvist (f. 1752, d. 1808) torde alltså ha varit den förste bebyggaren av tomten Sämskmakaren 2 med gatuadressen Smedjegatan 24, och grundlade därmed en släktgård, som sedan blev kvar i familjens ägo under 120 år. Själv bodde Wahlqvist där under hela sitt liv, likaså hans hustru Stina Persdotter Hedin (f. 1762, d. 1818), och där växte också hans stora barnskara upp.
Efter föräldrarnas död beslöt arvingarna sälja gården på auktion 1819, varvid den på sonen Olof Wahlqvists (f. 1788, d. 1840) vägnar inropades för 255 rdr. Den nye ägaren, som var sjöman till professionen, hade ett ganska äventyrligt förflutet. Han inskrevs vid Gävle sjömanshus 1806 och gjorde under de närmaste åren sina hund- år till sjöss, varpå han vid krigsutbrottet 1808 gick i örlogsflottans tjänst som “befaren jungman”. Från flottan fick han dock samma år avsked för sjuklighet, mönstrade åter som jungman på en Gävlekofferdist, men “blev av danskarna tillfångatagen vid hemgående från England i Norge” och frigavs först efter krigsslutet 1809. År 1812 hade han avancerat till styrman och blev 1822 borgare och skeppare i hemstaden samt befälhavare på briggen “Wilhelmina” (97 sv. läster). Han förde sedan skonaren “Observation” (38 läster) 1824—1825, briggen “Förtroendet” (84 1.) 1826, briggen “Idogheten” (147 1.) 1836— 1837 och slutligen skonaren “Thilda” (47 3/4 1.) 1838—1840. Han drunknade sistnämnda år i Spanska sjön under resa från Gibraltar till Hamburg.
Olof Wahlqvist behöll emellertid fädernegården endast ett halvt år, varefter han överlät den på sin broder Pehr Wahlqvist (f. 1786, d. 1840), vilken även han seglat med Gävlefartyg alltsedan 1806. Sedan han 1816 lärt styrmanskonsten av sjökapten Jonas Hagström gick han under sin återstående levnad som omväxlande matros, timmerman och styrman.
I sitt äktenskap med Greta Petronella Solander (i. 1796) hade han flera barn, bland dem dottern Johanna Christina (f. 1834), som med tiden gifte sig med sjömannen Johan August Holmström (f. 1832, d. 1889). Makarna Holmström fick gåvobrev på gården, som sedan förblev i deras ägo livet ut.
Efter deras frånfälle såldes den emellertid till Gävle stads församling 1902 för 4.000 kr och transporterades 1947 på Gävle stad, som därefter lät riva den.
SÄMSKMAKAREN 3
Den övriga delen av den forna “vattupussen”, som på ovan beskrivet sätt blev segelduksarbetaren Pehr Westboms egendom, kom att gå helt andra öden tillmötes. Det är ganska osannolikt att Westbom gjorde något arbete på sin tomt, i varje fall köpte han redan 1781 en gård i stadens 2:a kvarter och sålde antagligen i det sammanhanget sin tomt vid Smedjegatan 26. 1791 års tomtbok upptar i stället som dess ägare “segelduksvävaren Eric Wahlgrens änka“, som enligt kyrkböckerna hette Lena Boman (f. 1751).
Men inte heller Lena Boman tycks ha trivts i gården livet ut ty 1816 lät hon försälja den på auktion, varvid den inropades av hustimmermannen, senare tobaksarbetaren Johan Backmark (f. 1789) för 355:04 rdr banco. I den Backmarkska släktens händer förblev den sedan till 1864 och bytte därefter ägare ytterligare ett par gånger, innan den inköptes av Gävle stads församling för 11.000 kr år 1904 och sedermera transporterades på Gävle stad 1947.
Mästermannens lilla dystra stuga
Av den äldre bebyggelsen i kvarteret Sämskmakaren återstår numera endast en gård, belägen på tomten nr 4 med gatuadressen Smedjegatan 28. Där låg i forna dagar en liten rödmålad envåningsbyggnad med svarta knutar och svarta fönsterluckor, skyddad från främmande insyn av ett högt plank. Denna lilla dystra gård tillhörde då som nu Gävle stad och var upplåten som bostad åt skarprättaren eller mästermannen.
Varje län hade i forna dagar sin egen skarprättare, vars främsta uppgift var att verkställa dödsstraff, vilket kunde ske genom såväl halshuggning som hängning. Halshuggningen ansågs mindre vanhedrande och sköttes vanligen av mästerman själv, medan bödelsdrängarna mestadels fick sköta om hängning, rådbråkning, stegling och andra dithörande exekutioner.
Trots detta betraktades skarprättarämbetet som nesligt, och dess innehavare avskyddes och ringaktades av övriga samhällsinnevånare trots lagens uttryckliga förbud däremot.
Följden var också, att rekryteringen av skarprättare försvårades, så att man ibland måste tillgripa den åtgärden att benåda förbrytare mot att dessa åtog sig att bli skarprättare, Ett exempel härpå omtalas i rådhusprotokollen från 1635, där det heter om en för stöld rannsakad tjuv vid namn Jöns Persson “från Västland och Hållnäs socken”:
“Nu tillbuder denne tjuv sig frivilligen att bliva här i staden mästerman, vilken ock väl behöves här i staden såväl som på landet för det otaliga tjuveri och andra synder här bedrives och icke stävlade bliva”.
Någon skarprättare fick dock inte staden den gången, i det att Jöns Persson, som hölls inburad i slottsfängelset tillsammans med en annan tjuv vid namn Elias Persson Brun, en natt rymde, sedan de grävt sig ut under fängelsehålans själva grundfundament.
När staden lät uppföra skarprättaregården vid Smedjegatan, är icke känt. Möjligen bodde där redan skarprättaren Johan Gudmundsson, bosatt i Gävle sedan 1696 och jämte sin hustru utstraffad 1700. I varje fall hyste gården hans efterträdare i ämbetet Anders Persson Trafware (d. troligen omkring 1720) och i tjänst sedan 1704,
I november 1722 ålade nämligen landshövdingen staden att låta reparera skarprättaregården så “att den nuvarande skarprättaren Aron Olsson (Skarberg eller Scharberg) däruti kan inrymmas”. Rådmännen Olof Dufwa och Petter Wahlman utsågs att upprätta kostnadsförslag, vilket slutade på 207 dal. 20 skill. kopparmynt. Magistraten tyckte tydligen att det var dyrt, och tillskrev landshövdingen med förfrågan ‘”om icke landet och de norra städerna med denna saken till detta hus böra contribuera”, och därvid hänvisande till att “denna skarprättare är en betjänt för hela länet”.
Landshövdingens svar kom omgående. Det hette däri, att “alldenstund detta skarprättarehus av staden för detta utan någon tillhjälp av landet och de norra städerna blivit uppbyggt och icke i rättan tid med nödig reparation underhållet, där dock överallt uti provinserna här i riket är brukligt, att residensstäderna underhålla skarprättarehusen, sa anstår icke magistraten att därifrån undandraga denna staden mer än andra, utan har magistraten att utan vidare invändning genast foga all nödig anstalt att skarprättarehuset här i staden sig skyndsammast efter den hållna besiktningen bliver reparerat och i sådant gott stånd bragt, att skarprättaren däri må hava sitt tjänliga inrymme och bärgning”.
Magistraten ansåg sig inte utan vidare kunna anslå den nödvändiga reparationssumman, utan hänsköt frågan till behandling av stadens 24 äldste vid ett sammanträde 1 dec. 1722. De äldste anslog visserligen medel till bygget, men beslöt också att underställa landshövdingens dekret KM:ts prövning och vid ett eventuellt avslag även från det hållet “denna angelägenhet ibland andra stadens enskilda besvär i underdånighet andraga på nu instundande riksdag”.
Skarprättare Skarberg tycks ha efterträtts i ämbetet av sonen Magnus Skarberg (f. 1726) och vid mitten av 1760-talet nämnes på denna post Nils Friedrichsson med öknamnet “Norske Niklas“. Han tjänstgjorde 1766 även som “hästbotare“. I april 1769 fick Friedrichsson landshövdingens befallning att “genast avsides föra och i jord nedgräva självspillingen Lars Christoffersson“, varför skarprättaren hos magistraten begärde bl. a, hantlangare av ett par “politiekarlar”. Hans begäran avslogs emellertid, “varvid Friedrichsson med spotskhet svarade: Han, självspillingen får då ligga där”!
Denna händelse anmäldes omedelbart till landshövdingen, som bums avskedade den spotske mästermannen, och den 23 maj s. å. förrättades av- och tillträdeshusesyn i skarprättaregården. Friedrichsson var gift med Anna Christina Böö, som bidrog till familjens uppehälle genom mångleri i staden.
Skarprättaren Carl Friedrich Strandberg blev “Norske Niklas” efterträdare. Han uppehöll dock sysslan endast ett par år, varefter han rymde sin kos och hans kvarvarande maka Juliana Schärberg blev vräkt från gården
Magistratsprotokollet av 27/1 1773 meddelar, att landshövdingen vid denna tidpunkt införskaffat en ny skarprättare från Falun vid namn Niclas Almin vilken nu skulle flytta in i mästermansgården. Han tycks ha bott där till sin död, som inträffade 1784. och som hans efterträdare nämnes Isac Lindström, vilken enligt en uppgift lär ha avlidit i Ovansjö 1793.
Troligen var Lindström den siste skarprättare, som bodde i gården vid Smedjegatan. I varje fall var den från 1800-talets början upplåten till hyresgäster med andra yrken än skarprättarens, men det gamla gårdsnamnet står dock fortfarande kvar i husförhörslängderna. Slutligen utbjöds den 1849 på auktion och inropades då för 301 rdr banco av sjömannen Oskar Lundgrens änka Hedvig Catharina Wenngren samt ägdes därefter av olika yrkesmän, tills den 1899 återköptes av stader för 13000 kronor.
Den gamla skarprättaregården med sina röda väggar och svarta knutar har för länge sedan ändrats både till form och utseende och inrymmer numera Islandsskolans vaktmästarebostad samt läkare- och sjuksköterskemottagning för samma skola. Försvunnet ur stadsbornas minne är väl också dess gamla namn “Skarprättaregården”, men än i dag kan man få höra någon åldrig Gävlebo nyttja benämningen “Mästermans tä” på tal om området närmast intill denna gård.
Immigrant från Karelen byggde gårdi Lilla Bergsgränd
Någon gång mellan 1758 och 1786 torde fastigheten Sämskmakaren 5 vid Lilla Bergsgränd 1 ha tillkommit. Kanske skedde det redan före 1773, och kanske var tomtens förste bebyggare slottsvaktkarlen Simon Bäckman (f. ca 1739, d 1773). Hans änka Sigrid Renberg (f. 1739) fick i alla händelser magistratens tomtbrev 1786 och anges även som gårdsägare i den 1791 upprättade tomtboken.
Bäckman, som var född i Karelen, tycks ha inflyttat till Gävle omkring 1760, där han först fick anställning som brandvaktskarl, men några år senare blev slottsvaktmästare. Troligen åtföljdes han till Gävle av sin första hustru, Elisabet Henriksdotter Wahlberg (f. ca 1735. d. 1766), vilken avled i barnsäng efter att ha givit livet åt sonen Simon, och tre år senare gifte Bäckman om sig med ovannämnda Sigrid Renberg Dannemansdotter från Norrala i Hälsingland.
I det senare äktenskapet föddes 1771 dottern Brita Christina, och boende som familjen var i vad man skulle kunna kalla segelduksvävarnas kvarter var det ju ganska naturligt att hon med tiden äktade segelduksarbetaren Anders Forsberg (d. 1816), som därigenom också fick gården så att säga på köpet. Där bodde sedan släkten kvar till 1831, då fastigheten gick på auktion och inropades av kronokassör Johan Hemström.
Hemström tycks dock aldrig själv ha bebott gården, som han dock behöll i två decennier och hyrde ut till andra personer, tills den slutligen inköptes 1851 av gjuteriarbetare Per Hedström för 540 rdr riksgälds. Efter att sedan ha bytt ägare ett flertal gånger kom den vid sekelskiftet genom gåvobrev i fru Augusta Österbergs händer, och förvärvades 1904 av Gävle stads församling, som i sin tur överlät dern på Gävle stad 1947.
Ett kort kapitel timmermans- och sjömanshistoria
Vid Lilla Bergsgränd 3 fanns på sin tid en liten gård som i tomtboken benämndes Sämskmakaren 6, och som torde ha tillkommit under 1700-talets senare hälft. Dess veterligen förste ägare var brandvaktskarlen, järnbäraren och timmermannen Eric Frisk (f. ca 1731), vilken vid magistratens sammanträde 20 okt. 1786 ålades att betala tomtören fr.o.m. 1780. Magistratsprotokollet torde väl därför få tolkas så, att Frisk innehaft tomten sedan sistnämnda år.
Sedan Frisks hustru Catharina Hillberg (f ca 1733) avlidit under en rödsotsepidemi i Gävle 1773, gifte han följande år om sig med dannemansdottern Brita Sundberg (f. ca 1741) från Ovansjö, vilken upptas som gårdsägare i 1791 års tomtbok. Protokollen har sedan ingenting att förmäla om denna fastighet förrän 1802, då den köptes av slottstimmermannen Eric Åhrman (f. 1776) för 100 rdr riksgälds. Säljare var sockenskräddaren i Hemlingby Anders Andersson Lundgren (f. ca 1746) och hans hustru Margareta Catharina Frisk (f. 1761), dotter till Eric Frisk i dennes första gifte.
I den Åhrmanska släktens ägo stannade gården sedan ända till 1885. Med sin hustru Catharina Engström (f. 1766) hade Åhrman, som senare arbetade som laxnotdräng, tvenne söner, Anders (f. 1803, d. 1856) och Erik Petter (f. 1807, d. 1885), vilka båda gick till sjöss. Anders Åhrman, inskriven vid Gävle sjömanshus 1820, avancerade med tiden till skeppare och befälhavare på skonerten “Electra” (46 läster) 1843—1844, briggen “Juno” (124 läster) 1844—1848 och briggen “Eclair” (102 läster) 1849— 1853), medan brodern, som började sin sjömansbana 1823, slutade som styrman. Den sistnämnde löste 1834 ut sin äldre broder ur föräldrahemmet, där han sedan bodde kvar till sin bortgång.
Då Åhrmans sterbhus 1885 avyttrade gården till tornväktaren Anders Olsson, uppgick köpesumman till 1500 kr, och när Gävle stad slutligen 1902 inköpte den, hade priset stigit till 4.000 kronor.
ERIK WICKBERG
————————-
september 04, 2013
Gå till Startsidan. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be