Nedre Bergsgatan 22, Bergsgränd 1, Övre Bergsgatan 11 – av Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

Tornväktare Sandströms nya hem vid Nedre Bergsgatan 22

 

   

 

Såsom tidigare berättats i kapit­let. “Om två århundradens äga­re till gården Smedjegatan 12, sål­de tornväktaren Michael Sandström denna gård 1748 till kofferdibåtsmannen Peter Biörkman. Sandströms hustru hade avlidit 1744, men som det icke är gott för mannen att vara allena, så träd­de den gamle tornväktaren två år senare i nytt äktenskap med en än­ka vid namn Gölin Persdotter.

 

Vad som 1748 föranledde honom att sälja sin gård vid Smedjega­tan, är icke känt. I varje fall tycks han ha haft planer på att skaffa sig ett nytt eget hem, och 1750 återfinns han åter som gårdsägare, nu i det närliggande kvarteret Mäs­taren och med gatuadressen Nedre Bergsgatan 22, vars förste inneha­vare han synes ha varit.

 

I denna gård förblev Sandström bosatt intill sin död, som inträffa­de 1764, och något eller några år därefter torde hans till namnet okända dotter ha innehaft gården.

 

I fortsättningen är dess närmaste öden dock höljda i dunkel.

 

   

 

1782 namnes som ägare tobaksspinnargesällen Matthias Frö­gren. Denne hade emellertid dåli­ga affärer och var sistnämnda år skuldsatt upp över öronen. 1769 och 1771 hade han sålunda hos firman Fredric Laur. Strömbeck & C:o undfått 366 rdr och som pant för­skrivit en silverbägare om 24 1/2 lod, “märkt med L. L. S. och K. J D.”. Av skulden återstod ännu 1782 att betala 239 riksdaler, var­för tolagskontrollören Jacob Tottie såsom fullmäktig för tobaksfabriken Morians förra delägare begärde hos rådhusrätten, att panten skulle upp­bjudas och försäljas.

 

Rådhusrättens medgivande till denna försäljning skedde i novem­ber det året, men redan i februa­ri hade Frögren ådömts böter på 8:16 rdr av kämnersrätten i sta­den, och då han icke förmådde gäl­da böterna, beslöt rätten i augusti samma år, att hans gård på Söder skulle försäljas exekutivt. “Dock”, heter det i rättens utslag, “anslår med verkställigheten, tills rådhus­rätten sig utlåtit över hustruns emot försäljningen gjorda invändning”.

 

Hustruns “invändning” måtte också ha godkänts av rådhusrät­ten, om helt eller endast delvis är dock icke bekant. Under alla om­ständigheter måste Frögren ha fått behålla halvparten i gården, ty i mars 1784 överlät han denna halv­part “med därå stående 2:ne rum och bodar med vedlider och träd­gård” till slottstimmermannen Pe­ter Östberg mot ett vederlag av 8:16 rdr (alltså ovannämnda bötes­belopp) samt med villkor att få bo i gården till döddagar, såvida han icke skulle träda i annat gifte.

 

Stadens tomtböcker och kyrkans husförhörslängder antyder, att Östberg skulle vara ägare till he­la tomten, men när och hur han förvärvat den andra gårdshalvan har icke kunnat klarläggas. Riktigt klara besked om hans ursprung står för övrigt icke heller att få. Husförhörslängderna anger hans fö­delseår till 1752 och hustruns — Stina Forsgren — till 1755, men ingendera av dem finns nämnd under resp. namn i stadens födel­sebok. I vigselboken kallas han — tydligen felaktigt — Olof i förnamn och makan “Christina Forsgren på Kastet“. När vigseln skedde — den 1 sept. 1780 — står Östberg skri­ven för “slottstimmerman“, och un­der samma titel figurerar han även i fortsättningen, tills han så små­ningom bytte yrke och först blev laxnotdräng samt senare åkare. Vid första barnets födelse, som skedde redan 22 sept. 1780, går han dock under benämningen “torparen på Kastet“, medan hustrun kallas For­sten i efternamn i stället för Forsgren, allt självfallet bidragande till att insvepa makarnas liv i ett svår­genomträngligt töcken.

 

Makarna Östberg blev kvar i går­den till sin död — hustrun avled 1812, mannen 1815 — men sedan upplöstes familjen. Äldste sonen. Johan Peter (f. 1783) gick till sjöss 1803, avancerade med tiden till skeppare och drunknade 1821. Hans bror Carl (f. 1790) blev lantvärnssoldat, och yngsta brodern Anders (f. 1792) gick likaledes till sjöss, medan systern Maja Stina (f. 1780) gick i tjänst hos annat folk. Går­den såldes troligen 1815 till en brand­vakt vid namn Johan Lager (f. 1773), men tycks snart — i var­je fall vad själva tomten beträffar — ha kommit i tobakskungen Rettigs ägo, för att 1818 avyttras av denne till ringaren Erik Forsmans (d. 1802) änka Stina Öström (f. ca 1771). Denne Forsman var av en Hillesläkt och hade tidigare tjä­nat dräng vid Oslättfors bruk, innan han blev ringare i Gävle. Han bortrycktes dock redan som 25- åring av allhärjaren lungsoten.

 

Under senare hälften av 1800-talet följde flera nya ägare, tills går­den 1916 inköptes av stadsvägaren Nils Gottfrid Wigzell, tidi­gare handlande och ägare till firma G. E. Säfström med diversehandel i huset Smedjegatan 17. Äldre och medelålders söderbor bevarar säkert i friskt minne den lilla affären och dess mjölkbutik, som sedermera bedrevs av fru Wigzell och i hen­nes firmanamn, och som först ef­ter hennes bortgång upphörde.

 

   

 

Själv bodde också stadsvägaren och hans familj i affärsfastigheten vid Smedjegatan, medan gården vid Nedre Bergsgatan hyrdes ut. Den befinner sig för övrigt alltjämt i släkten Wigzélls ägo.

 

————————-

 

Gatläggaråldermansgården i hörnet av Bergsgränd och Nedre Bergsgatan 1

 

  

 

I hörnet av Bergsgränd och Ned­re Bergsgatan ligger en gård, vars historia liksom så många andra fastigheters i kvarteret Mästaren går tillbaka till mitten av 1700- talet. Det var dm 28 maj 1746, som baggarkarlen Johan Pers­son Westbom (f. ca. 1713 d. 1760) fick tillstånd att bebygga denna tomt, varvid han bestods fyra frihetsår, så att han först fr.o.m. 1750 skulle till staden er­lägga tomtöresavgift.

 

Varifrån Westbom härstammade är icke bekant — han tycks i var­je fall icke ha varit infödd gävlebo men torde ha varit bosatt i staden åtminstone 1744, då han gifte sig med Anna Larsdotter. Han var vid denna tidpunkt knuten till stadens baggare, men övergick med tiden till timmermannens yrke, och efter hans död innehades gården åtminstone något år av hans ef­terlämnade hustru.

 

   

 

Omkring 1780 nämnes en gatläggare, sedermera gatläggareålderman Eric Pallmén (f, ca 1733) som gårdens innehavare. Vis­sa tecken tyder på, att han inflyttat till staden från Valbo och att han någon tid arbetat även som järn­bärare. Andra uppgifter åter pekar hän mot att han var bördig från Arbrå i Hälsingland. Sanno­likt var han gift, då han slog sig ned i Gävle och tycks ha haft två döttrar. Den äldsta hette Christina (f. ca. 1761) och blev maka till borgaren och fiskaren Eric Lindgren  (f. ca. 1755), vil­ken med hela sin familj, bestående av hustru och fyra barn i åldern 5—16 år, drunknade under fiske vid Åland i oktober 1802.

 

Pallméns yngre dotter Catharina (f. ca 1765, d. 1809) var gift med brädbäraren Anders Bäcklin (f. ca 1755, d. 1806) som efter­lämnade endast dottern Cajsa Gre­ta, vilken kom att ärva halva gården efter sina morföräldrar.

 

Den andra gårdshälften ärvdes av kronolänsman Johan Eric Pallmén i Hille och hans syskon, vilka i december 1810 fickrådhusrättens tillstånd att avyttra sin arvedel, bestående av ”en byggnad till höger om portlidret med kök och kammare, portlidret och visthus samt hälften uti en källare och en gammal fähusbyggnad jämte rättighet att till nödigt behov nyttja bakugnen i den å vänstra sidan om porten varande stuvan”. Nämnda gårdshälft gick alltså på auktion och inropades därvid av kofferditimmermannen Petter Pettersson (f. 1781) för det facila priset av 101 rdr. Den stannade sedan i den Petterssonska släktens ägo ända till 1857, då de två gårdshälfterna återförenades under samma ägare.

 

Den Pallménska gårdshälften hade redan 1835 inköpts av repslagaregesällen  Ljunggrens hustru Ulrika Elisabeth Boije, och det var också hon, som 1857 övertog den Petterssonska fastigheten vars pris nu stigit till 1900 rdr.

 

Först 1893 gick gården ur släkten Ljunggrens händer efter att ha gått i arv på spinnsidan. Nya ägare av andra släkter följde sedermera tills gården 1947 inlöstes av Gävle stad för 24000 kr.

———————————————

 

 

Blodsdramat på ångaren “Prins Carl” och fastigheten Övre Bergsgatan 11

 

   

 

”Nordlundska gården” är ett uttryck som man ibland kan få höra av äldre Söderbor på tal om fastigheten Övre Bergsgatan 11. Detta gårdsnamn är såtillvida oegentligt, som man förgäves får söka efternågon Nordlund i fastighetens ägarelängd. Dess uppkomst sammanhänger nämligen med en av gårdens forna hyresgäster, John Filip Nordlund, vilken naten emot den 17 maj 1900 förövade det fasansfulla morddramat på ångaren ”Prins Carl” under dess resa mellan Arboga och Stockholm. Såväl ångarens och befälhavare som flera av dess passagerare blev offer för vettvillingens raseri under detta hemska morddrama, som med skäl betecknats som ett av de fasansfullaste i svensk kriminalhistoria. Det lär väl numera inte vara många gävlebor, som känner till sambandet mellan dramats huvudperson och den lilla idylliska går­den på Gamla Söder i Gävle. Vid av 1791 års tomtbok innehades den av brandvakten Jo­han (Jan) Johansson Ny­man (f. ca 1748, d. 1791). liksom ovannämnde Nordlund dalkarl till börden, och tydligen också tomtens första bebyggare. ”Extrakt av 20/10 1783 tillägger innehavaren av denna tomt 20 frihetsår”, säger en marginalanteckning i tomtboken, och därav kan man också draga den slutsatsen, att Nyman fick sig tomten upplåten just sist­nämnda år. De beviljade 20 frihets­åren fick han dock aldrig tillfullo uppleva, och det fick inte heller hans efterlämnade maka Anna Eli­sabeth Nordenlöf (f. 1746)

 

   

 

I ett föregående kapitel har be­rättats om tobaksspinnaregesällen och artillerihantlangaren Hans Ja­cob Barth, en av Nymans grannar, som på grund av dåliga affärer fick gå ifrån sin egendom. Ett par år före Nymans frånfälle avled även Barths andra hustru, och 1792 var han redo att påbörja sitt tredje äktenskap. Den andra kontrahen­ten blev då Nymans änka, och på det sättet blev Barth åter gårdsägare.

 

Barths nya tillvaro som gårdsägare slutade emellertid lika ga­let som hans första försök. Han råkade i skuld till handelsmannen Eric Didric Blomgren, tvingades sätta gården i pant för skulden, som uppgick till 14:29 rdr, och eftersom betalningen uteblev så begärde Blomgren exekutiv auk­tion, som förrättades i augusti 1802. Högsta anbudet — 45:16 rdr riks­gälds — för gården, som bestod “av en stuva med kokspis och bakugn samt en kammare med en liten spis uti en byggning”, läm­nades av rådman Johan Schubert i hans egenskap av ombud för skeppstimmerman Johan Sandin, vilken emellertid ett par månader senare transporterade köpet på Johan Nymans dotter Christina Sophia (f. 1779) och hennes fäst­man styrman Lars Nordström (f. 1777). Därmed blev även Barth, som ju var Christina Sophias styvfader, kvar i gården till döddagar. Såväl han själv som hans hustru och styvdotter avled 1808.

 

Ungefär vid samma tidpunkt för­svinner också styrman Nordström ur historien; hans enda eftermäle är en anteckning i husförhörslängden om att han “rymt“. Kvar av familjen var nu endast Nordströms lille som, sexåringen Lars Gustav, om vars vidare öden ej heller nå­gon anteckning stått att finna.