En fläkt från “Solkonungens” dagar
Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.
Huruvida hustru Sophia Andersdotter Kiällberg i början av 1700-talet kom i besittning av fastigheten Lilla Brunnsgatan 6 genom köp, arv eller på annat sätt är ickc bekant, och lika ovisst är det, om det vid tidpunkt på tomten.
Däremot ger tomtböcker och andra handlingar klart belägg för att hon 1724 avyttrade denna sin egendom och i betalning för det 72×31 alnar stora området betingade sig 360 dal. kopparmynt.
Köparen hette Christopher Valentin Ortlob och var handelsman i sjö- och stapelstaden vid Gavleån, där han bl.a. var invecklad i en del affärer i början av 1720-talet. När han 1722 stod i beredskap att gifta sig med “sin käresta madame Anna Marta Krafft“, var kontrahenterna förståndiga nog att upprätta äktenskapsförord, vilket snart kom att få stor praktisk betydelse, ty redan 1726 hade Ortlob kommit på obestånd, så att han måste ställa sin lösegendom till förfogande, och 1732 slog han ordentligt vantarna i bordet.
Då hade han av allt att döma också redan hunnit förvandla fastigheten vid Lilla Brunnsgatan i kontanter genom att sälja den till Arbrå-komministern Olof Schalins änka, Elisabeth (Lisa) Gawed, (d, 1730), dock utan enda dalers förtjänst på affären. Tillsammans med sin dotter Greta bodde komministeränkan där i gården, där de båda damerna försörjde sig på en del hemarbeten. Båda tycks ha varit hyggliga människor, som ej gjorde andra något förnär, vilket dock ej hindrade att dottern Greta flera gånger under 1720-talet kom att skylta i rådhusrättens protokoll. Dels råkade hon, ehuru alldeles oskyldigt, bli inblandad i en omfattande stöldaffär, dels hade hon blivit bötfälld för otillbörligt förhållande med den gifte mätaren Micael Bergström Hur fattigt det var i hemmet framgår av, att modern för att Greta skulle kunna gälda böterna och undgå den offentliga risslitning, som de annars skulle förvandlas i, måste låna upp de erforderliga 40 dal. silvermynt och sätta gården i pant härför.
Sedan Lisa Gawel avlidit, begav sig dottern Greta till Stockholm, och 1738 sålde arvingarna gården för 300 dal, till visitören Petter Östberg. Denne tycks så små- ningom ha övergått till annat yrke samt tituleras i handlingarna först jaktbåtsman och senare styrman och borgare i staden.
Gården blev sedermera kvar i den Östbergska släktens ägo åtskilliga decennier framåt. Äldste sonen Olof Östberg (f. 1738, d. 1796) övertog den efter fadern efter att 1764 ha gift sig med Anna Lundberg (f. ca, 1733, d. 1795). Han hade som 18-åring gått till sjöss 1756, blev jämnt tio år senare styrman och så småningom borgare och skeppare. Som sådan förde han 1772—1792 gävlegaleasen “Sanct Giörgen” (34 svåra läster) och 1793—17P4 galeasen “Christina Magdalena” (36 svåra läster), båda hemmahörande i Gävle. Sjöman blev även hans yngste bror, Petter (f. 1743) och likaså Olof Östbergs son Olof (f. 1768), vilken som styrman bl.a. gick med “transporten på Helsingfors” under kriget 1790.
Det var sannolikt strax efter skepparen Östbergs bortgång, som gården kom i fiskaren Christopher Jerfgrens (t 1745, d. 1821) ägo. Jerfgren dog “i Norrland” under en fiskesommar, och några år senare blev det ny gårdsägare igen. Den nye köparen var tobaksarbetaren Lars Åström (f. 1786, d. I860), som i sin tur avyttrade en tredjedel av fastigheten till kyrkvaktaren Johan Hök.
Men ödet ville att gårdshalvorna åter skulle förenas. Genom två olika köp blev den i slutet av 1860-talet styrmannen, senare ångbåtsbefälhavaren Nils Mauritz Dahlbergs (f. 1833, & 1911) egendom.
Kapten Dahlberg var gift med Anna Margareta Charlotta Forsberg (f. 1832, d. 1926), som enligt familjetraditionen skulle leda sina anor från själva “solkungen” Ludvig XIV av Frankrike. Senare forskningar har visserligen ådagalagt, att denna tradition icke är historiskt helt oantastbar, men den innehåller dock så många intressanta detaljer, att en rekapitulation i detta sammanhang kan försvaras.
Framlidna fröken Märta Lindeberg behandlade på sin tid denna “sägen” i en tidningsartikel (Gefle Dagblad (22/12 1936), vari hon bl.a. skriver,
“Vid jordfästningen av den nu i avlidna fröken Clara (sjökapten Dahlbergs dotter) mormorsmor, fru Elsa Sophia Sundius … i Kisa kyrka 1842 yttrade prosten och kyrkoherden A. G. Loenbom i sitt skriftetal,…, att “det torde icke behöva fördöljas, att denna av alla älskade och så sällsynt älskvärda person var av den franska bourbonska konungafamiljen”.
I fortsättningen av talet gjordes för denna härstamning och meddelades, att konung Ludvig XIV hade tre barn med hertiginnan Louise de la Valliere, nämligen en dotter och två söner. Dottern blev förmäld med prinsen av Conti och äldre sonen blev greve av Vermandois och storamiral av Frankrike. Av någon anledning ville icke hertiginnan att det skulle bli bekant att hon hade även det tredje barnet med konungen, utan förmådde Ludvig att giva denne enskild uppfostran i den reformerta läran. Vid Nantesiska ediktets upphävande och de därpå följande hugenottförföljelserna måste tusentals fly ur Frankrike och dem även den tredje sonen till hertiginnan de la Valliere. Under namnet de Maltzy begav han sig till Sverige. Han medförde en ansenlig förmögenhet och köpte ett järnbruk i Roslagen, där han gifte sig och fick flera barn.
Ur denna stamtavla anföra vi följande: Ludvig XIV och Louise de la Valliere — De Maltzy — En dotter, gift med prosten Hilleström — En dotter till Hilleström gift med övertullinspektören Schylander — Dennes son, krigsrådet Johan Elias Schylander — Hans dotter Elsa Sophia, gift med sin fars kusin tullförvaltaren Nils Schylander — Deras dotter Kristina Sophia, gift med handlanden P. Forsberg —- Deras dotter Anna Margareta Charlotta, gift med sjökapten Nils Mauritz Dahlberg — Deras dotter Clara Dahlberg, ogift.
Enligt denna stamtavla skulle således fröken Dahlberg vara en sondotters dottersons dotterdotters dotterdotter till Ludvig XIV.
Men ack, då de historiska forskarna med oömma händer ta itu med kärleksfullt bevarade släkttraditioner, så kan det hända, att av glansen och härligheten blir intet kvar. Så blev fallet med bourbonättlingarna i Sverige.
Den kände släktforskaren August Gynther framlägger i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 31 mars 1934 i en artikel det faktum, att av de fyra barn (således icke tre, som traditionen förmäler), som Ludvig XIV hade med Louise de la Valliere, en dotter och tre söner, två söner avledo i späd ålder och den tredje, betitlad greve av Vermandois, avled i Frankrike år 1863, blott 16 år gammal.
Att denne son, den ende som kan komma ifråga, då de andra dött som spädbarn, skulle varit hugenott och nödgats fly till Sverige, är fullkomligt omöjligt ur historisk synpunkt, och hela historien är säkert en konstruktion, uppgjord av någon släktmedlem med livlig fantasi.
Att denne fantast dock haft något underlag för sina drömmar om franska anor, är helt visst. Namnet de Maltzy gömde visserliggen icke under sin skyddande förklädnad någon son av solkungen, men är heller icke någon ren myt. Visserligen har man icke funnit någon släkt med namnet stavat på angivet sätt, men en släkt de Malsy har funnits redan på 1640-talet i Sverige. Släkten med detta namn har i oavbruten följd fortlevat i nära 100 år för att sedermera övergå i Hilleströmska och Schylanderska släkterna.
Den förste av släkten de Malsy hette Pierre och var “kapten i Frankrike”. I Norrköping, där han bosatte sig, var han trädgårdsmästare, förmodligen var han vallon. Hans äldste son, Mårten de Malsy, var borgare i Stockholm, och det var han, som efter att ha varit bysatt för skuld så småningom kom på grön kvist igen och blev “brukspatron” i Roslagen, som släkttraditionen meddelar.
Det var dock icke genom Mårten, som de Malsys släktlinje leddes in i Hilleströmska släkten, utan genom hans broder Petter, vilkens sondotter Magdalena den 22/12 1721 ingick äktenskap med Elias Hilleström.
Som vi se av den förestående utredningen förekommer det två helt motsägande uppgifter rörande fröken Dahlbergs genealogi, den ena börjande med Ludvig XIV och den andra med trädgårdsmästaren Pierre de Malsy i Norrköping. Det torde ur alla synpunkter vara den senare, som äger sin historiska riktighet.
Men för det behöver icke allt vara helt uppdiktat. Där kan finnas en liten kärna av sanning, fastän den senare förvanskats genom åren. Nog kan man tänka sig, att Pierre de Malsy varit en naturlig son av någon bourbon, dock äldre än Ludvig XIV; de voro ju ökända för sina kärlekshistorier, vilka voro legio. Och så småningom vävdes en underbar väv av “fakta” som icke voro fakta men bra nära och med inslag av drömmar och fantasier, tills släkttraditionen var fullföljd och vederbörligen nedskriven såsom omutlig sanning”.
ERIK WICKBERG
——————————————–
juni 14, 2013
Gå till Startsidan. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be