Erik Wickberg – Om karska lotsar och skeppare på Söder i Gamla Gefle

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.

 

  

 

 

 

 

 

Någon organisation motsvarande våra dagars lotsverk fanns inte under medeltiden; då kunde lotsyrket utövas av vem som helst mot ersättning enligt överenskommelse. Ifråga om örlogsfartygens lotsning ålade Gustav Wasa allmogen i vissa kusttrakter att avlöna »styrmän», men för den allmänna sjöfartens behov fanns ingen ordnad lotsinrättning förrän under senare hälften av 1600-talet.

 

För Gävles vidkommande tycks någon fast lotsorganisation icke ha existerat förrän 1725, därpå tyder i varje fall ett magistratsprotokoll från 1733, vari det Bl. a. heter:

»Ehuru efter första inrättningen år 1725 lotsarnas antal härstädes till 6 st. blivit utsatt, hava dock de 4 st., som nu allenast därvid be­finnas, så detta som de förra åren varit till tjänstgörandet nog till­räckliga i anseende till den lilla seglation, (som) här på orten fortsättes».

 

Protokollet innehåller också namnuppgift på de sex lotsarna och de förändringar, som skett i »rul­lan», sedan den först upprättades, nämligen:

 

1. Uppsyningsman Erich Zachrisson Siöholm, antagen 1/7 1725. men sedermera död. I hans ställe är 8/8 1727 förordnad som uppsyningsman Daniel Poppelman, 61 år gammal, »haver mest ifrån sin ungdom farit till sjöss och äger om farvattnen här­städes god kunskap.

 

2.             Johan Swedman, an­tagen 1/7 1725, 61 år gammal.

 

3.             Nils Kysell, antagen 1/7 1725» 57 år gammal, »kan ännu pre­stera fullkomlig tjänst härvid».

 

4.             Olof Häggman, antagen 1/7 1725, men sedermera död. I hans ställe antagen Per Måns­son Elfkarl, som »jämväl med döden avgått», och efter honom 12/4 1731 insatt Johan Isberg, 43 år gammal, »äger jämväl om far­vattnet god kunskap och gör nu tjänst vid lotsningarna.

 

5.             Per Michelsson Holm, antagen 1/7 1725, »men sedan begi­vit sig till skeppare på ett fartyg härifrån staden, varmed han blivit förolyckad».

 

6.             Måns Gran, antagen 1/7 1725, »varefter han väl någon tid gjort tjänst, men sedermera alldeles tagit sig därifrån och begivit sig till sjöss».

 

 

“Flygande Swahnen” och “Carolus XIF”

 

Av ovannämnda lotsar är utan tvekan de två uppsyningsmännen de i stadens historia mest kända, Båda var i sin krafts dagar skep­pare på en rad i Gävle hemmahö­rande fartyg, och båda anförtroddes också efter varandra chefskapet över det manskap, som under hela det stora nordiska kriget vakade över stadens väl och ve vid vårdkasen på Limön.

 

Erich Zachrisson Siöholm namnes 1692 som skeppare på »Kattan», en liten skuta på 26 lästers dräktighet» vari han själv var hälftenägare. På­följande år fick han sig anförtrodd 30-lästerskrejaren »Fortuna», byggd i Gävle 1693 och ägd av tre han­delsmän i staden. Efter ett kortare gästspel på krejaren »Flygande Öhrn» (byggd i Gävle 1695), fick Siöholm 1702 kommandot på det samma år i Säljemar i Hille sjösatta skeppet »Flygande Swahnen», som han sedan förde med den äran till dess undergång 1712. Detta skepp, vari tre av stadens handelsmän ägde var sin fjärdedel och Siöholm själv den återstående fjärdeparten, var en ståtlig skapelse på 70 lästers dräktighet, 80 fot lång mellan stam­marna, drygt 20 fot bred, nära 10 fot djup och hade en besättning av nio man. På »Flygande Swahnens» jungfruresa, som gick till Lübeck, medföljde även en passagerare, stu­denten Lars Hotén, som förut legat i Uppsala, men som nu ämnade fortsätta sina studier i utlandet eftersom det »något svårt skall falla sig uti Uppsala, sedan den olyck­liga branden för kort tid sedan sta­den övergick».

 

Även i fortsättningen tycks Lü­beck ha varit den vanliga destina­tionsorten, men i maj 1712 fick Siöholm order att låta förbygga fartyget och avsegla till Karlskrona för att gå KM:ts och Kronans ärenden. Det gällde nämligen att und­sätta de svenska besittningarna i Nordtyskland, som hårt ansattes av rikets fiender.

 

Redan under nedfärden till Karls­krona led fartyget i öppna sjön en del skador på segel och tyg och måste anlöpa Karlshamn för repa­ration. I fortsättningen gick det bättre, och utan äventyr anlände den svenska transportflottan till Rügen, där trupperna landsattes och lasten i övrigt lossades.

 

Medan fartygen ännu låg kvar vid Rügen, kom emellertid under­rättelser om, att danska flottan löpt ut och genast lättade de svenska örlogsfartyg, som hade till uppgift att skydda transporten till Tysk­land, ankar och begav sig på jakt efter danskarna. Utnyttjande ett gammalt krigsknep, lockade danskarna de svenska örlogsmännen allt längre ut till havs, medan en del lättare danska enheter natten mot 18 sept angrep den nu oskyd­dade transportflottan. Därvid stacks bl. a, »Flygande Swahnen» i brand och förstördes.

 

»Ehuruväl med största livsfara» lyckades skepparen Siöholm från vraket rädda ett ankare på 2 skål­pund och 16 lispund med »en stump tåg», ett förmärssegel och en blinda, »av elden skämd», samt något annat smågods till ett sammanlagt värde av något över 96 dal. smt. Det bär­gade godset tvangs han dock av­yttra »till sin och båtsmännens för­nödenhet och livsuppehälle». Själva det förlorade skeppets värde upp­skattades till 9000 dal. kmt.

 

Vid samma tillfälle gick även gävleskeppet »Carolus XII» förlorat. Byggt 1701—02 i Gävle, var detta skepp drygt 33 alnar långt, nära 9 alnar brett och över 4 alnar djupt vid stormasten samt med en dräk­tighet på »50 och några läster». Det hade tidigare under olika skeppare seglat både på Östersjön och Väs­terhavet och kommenderades under undsättningsexpeditionen till Riigen av skepparen Daniel Poppelman, sedan det blivit förbyggt »till ka­valleriets intagande och överföran­de» till Pommern. I likhet med »Flygande Swahnen» blev också »Carolus XII» stucket i brand av fienden, och skeppsfolket lycka­des icke rädda mera än ett ankare om 2 skeppund, värt 53 1/2 dal. smt., »emedan fienden kapat ankaret, när de borttog farkosten».

 

Det synes dock ganska osäkert, huruvida »Carolus XII» på sin sista resa verkligen tjänstgjort som trupptransportfartyg — det tycks snarare ha nyttjats för överförande av proviant, åtminstone under en del av resan. I varje fall uppford­rades skepparen i december 1715 att inför rådhusrätten styrka, att han 1712 riktigt avlevererat sin last av bröd och viktualier härifrån till Karlshamn. Han berättade därvid, att fartyget hade lastat »skeppundtals men måst leverera ifrån sig lispundstals i brist på nödig vikt för de många den tiden ankomna transportfartygen, varför och stenar där blivit brukade i stället för vikter, dem ock skepparen med sig tagit», men sedan förlorat, »när skeppet av fienden förbrändes».

 

Både Siöholm och Poppelman fanns med bland de gävleskeppare, som i april 1714 ansågs lämpliga att tjänstgöra som lotsar vid den till svenska och finska kusternas beva­kande utrustade eskadern. Men båda tycks ha slingrat sig ifrån detta uppdrag, Siöholm såsom »gammal och sjuk», Poppelman under påstående, att han ej kände farvattnen mellan Gävle och Stock­holm. I stället placerades Siöholm i maj s. å. som uppsyningsman vid vårdkasen på Limön.

 

Krongjutaren som såg i syne

 

 

Några större bekymmer beträf­fande stadens bevakning mot havet tycks inte ha tryckt borgerskapet under stora nordiska krigets första del. Östersjön var ju vid denna tid praktiskt taget ett svenskt innan­hav, och några anfall mot Gävle från sjösidan var väl ej heller att frukta, åtminstone så länge bulle­tinerna om de svenska vapnens framgångar på de europeiska slag­fälten strömmade in med jämna mellanrum.

 

Men efter det olyckliga Poltavaslaget 28 juni 1709 blev det annan låt i skällan även bland borgarna i Gävle, och 14 sept. s. å. beordrades rådmännen Johan Gries och Jacob Ödman med fyra man till Limön för att med de där vistandes hjälp upp­sätta en vårdkase. Borgerskapet tillsades att förse sig och sitt man­bara folk med gevär, krut och bly, och åt ballastvaktaren Christopher Ersson anförtroddes, att vid vård­kasen »hava noga vakt mot fient­ligt anfall och inlopp uti sjön, och den itända, då han det skulle förmärka, dock görandes sig dessför­innan väl underkunnig, om det nå­gon fiende är».

 

Hur pass uppjagad stämningen var vid denna tid bland gävleborna, får man ett starkt intryck av i råd­husrättens protokoll för 1710. Nat­ten mot 24 maj s. å. kom ett falskt alarm om ett ryskt anfall på staden. Upphovsmannen härtill var kron­gjutaren Thomas Rexin, som afto­nen förut jämte sin svåger, hatt­makaren Olof Norberg hade gästat Anders Rospigg, där de tillsammans hade förtärt ett stop öl och för »9 öre brännvin».

 

Rexin hade hört skepparen Hans Åhman berätta, att denne, då han en vecka tidigare hade lotsat en stralsundsseglare från Gävle till Öregrund, vid västra landet i Öregrundsgrepen hade sett tre båtar med vita segel och mycket folk om­bord, vilka misstänktes vara ryska galejor. Förmodligen hade Rexin denna berättelse i tankarna, när han ensam på kvällskulan tog sig en promenad upp mot Södertull. Döm om hans förskräckelse, när han där fick se »en hop folk komma mot staden anmarscherande, som strax ställt upp sig vid en lada efter en stor förridande mans kom­mando, pikenerarna främst och musketerarna efterst»,

 

Rexins första åtgärd blev att rusa hem efter sin musköt, varpå han alarmerade sin svåger hattmakaren samt stadstjänaren Påhl Larsson. Vid ett hastigt besök i rådhustornet kunde de emellertid icke iaktta något misstänkt söderut, varför de alla tre skyndade upp till Söder­tull (ungefär nuvarande Söder­malmstorg), där Rexin klättrade upp på stadsstaketet för att spana. Och se, nu märkte han, att den för­modade fienden hade dragit sig när­mare inåt skogen under berget, där han också kunde skymta fyra vita fanor och ett standar.

 

Rexins följeslagare kunde visser­ligen icke upptäcka något misstänkt, men Rexin var stupsäker på sin sak och ansåg sig böra rapportera den, varför han ilade ner mot stadens centrala delar. Påhl Larsson stod däremot villrådig kvar vid staketet, men då han upptäckte borgmästare Warg komma gående på gatan, meddelade han denne, vad Rexin påstod sig ha sett. Borgmästaren sände genast Påhl tillbaka till tul­len med befallning att tullporten omedelbart skulle slås igen.

 

Under tiden hade Rexin sökt kon­takt med stadskapten Schröder, men då denne ej var hemma, drog Rexin igenom gatorna, ropande att »ryssen stod med sina trupper hart utanför staden».

 

Strax före kl. 1 på natten väcktes handelsmannen Hindrich Honnon av larmet» sände sin broder Hans med rapport till politieborgmästaren och begav sig själv till häst ut på rekognoscering mot Järvsta i sällskap med stadslöjtnant Broms.

 

Under tiden började de yrvakna stadsborna »med största skräck och häpenhet» samlas ute på gatorna, sedan borgmästare Warg givit be­fallning om »trummornas rörande», och rådman Anders Östman alar­merade i sin tur tornväktaren Erik Erssons hustru att ringa i rådhus­tornets klocka, som nu gick emot  i/₂ 3 på morgonen. Bud sändes vi­dare till landshövdingen, och själv­fallet samlades också stadskompa­nierna i största hast.

Men så småningom kom handels­man Honnon och stadslöjtnant Bröms tillbaka från sin spanings­utflykt med lugnande underrättel­ser till de skräckslagna stadsborna, att de tryggt kunde återvända hem, ty några ryssar fanns förvisso icke utanför södra tullen.

 

Rexin blev givetvis åtalad såsom upphovsman till det nattliga spek­taklet. Offer för sin alltför livliga fantasi, hade han säkert handlat i god tro, och han beklagade också inför rätta djupt sitt misstag. Då han var känd för ett stilla och nyk­tert leverne, och vittnen dessutom intygade, att han ej heller nu varit onykter, så lät rätten nåd gå före rätt, och han slapp straff. Men där­emot var det åtskilliga av stadskompaniernas folk, som inte infun­nit sig vid sina samlingsplatser, och för dem blev det kännbara böter.

 

Det falska larmet medförde också en ännu mera förstärkt försvarsberedskap, bl. a. vid vårdkasen på Limön. Denna var uppförd på den sida av ön, som vette mot staden, varför vaktmanskapet saknade di­rekt utblick mot havet. Därför be­slöts 16 aug. 1714 att hugga en gata genom skogen från kasen söderut och där jämväl bygga en kase. Till arbetet beordrades i staden inkvar­terade reguljära soldater jämte för- svarskarlarna. Vidare beslöts, att vårdkasarna i fortsättningen skulle vaktas av fyra man, som genom stadsofficerarnas försorg skulle av­lösas vart tredje dygn. Två man av borgerskapet skulle därjämte stän­digt stå på vakt på bråbänken inne i staden för att se, om vårdkasen tändes.

 

 

Ett par äventyr vid vårdkasen

 

Redan på våren 1714 hade, som tidigare nämnts, skepparen Erich Siöholm knutits till vårdkasevakten på Limön, men på grund av sjuk­dom kunde han detta år icke full­göra sin uppgift, varför i hans ställe borgaren Anders Matsson Bäckberg (sedermera stadsskogvaktare) ut­sågs till uppsyningsman vid kasen.

 

Redan följande vår — 1715 — övertog emellertid Siöholm sysslan som uppsyningsman, på vilken post han dock icke blev gammal.

Den 23 aug. 1715 återkom den tidigare omtalade skepparen Daniel Poppelman till staden och kunde därvid berätta, »att han med sitt folk såväl som en lybsk skeppare har sett i sjön över 16 eller 18 st. ryska galejor tre mil ifrån Eggegrund», och följande dag, den 24 augusti, på eftermiddagen upptäck­te också Siöholm »några ovanliga fartyg i sjön ifrån Lövgrund, varav tvenne syntes genom perspective (dvs kikare) tämligen höga med segel, så att han i solens glans inte annat kunnat finna, än att det varit fientliga galejor, helst eme­dan tvenne rodde utan segel med en hop manskap uti sina under­kläder». Farkosterna höll rakt mot Limön, och två av de där liggande soldaterna, som tidigare varit kom­menderade till sjöss, ansåg att det måsta vara ryska galejor. Nu gällde det att hastigt besluta sig, »och som han tyckte intet mera rådrum var igen, än att komma undan», så antände Siöholm vård­kasen.

 

Skenet från den brinnande kasen utlöste givetvis också larm i staden, där klangen från rådhusets stor­klocka och trummornas skrällande kallade borgerskapet man ur huse. Som väl var visade det sig dock snart, att de »fientliga galejorna» tillhörde stadsvakten, som rott ut på en spaningstur på fjärden, utan att Siöholm därom blivit under­rättad. Siöholm var f. ö. inte ensam om att den gången bli lurad. Det be­rättas nämligen också, att »en lybsk skeppare, vilken i samma moment och för den varsla han dragit, lyftat sitt ankare vid Gråberget, där han legat, och seglat undan…» Följden av intermezzot blev emel­lertid, att Siöholm omedelbart er­sattes med Bäckberg, och att hans innestående lön användes till att betala det manskap, som fick ta itu med vårdkasarnas återuppbygg­nad.

 

Våren 1715 utsågs skepparen Poppelman till uppsyningsman vid vårdkasen och fick då uppleva en mystisk visit på ön. Strax före sol­uppgången den 3 juli kom nämligen en stor båt med ett segel på söder­gående förbi Limön, där den i det hårda vädret sökte lä. Poppelman tog ingen närmare notis om båten — det var väl bara någon båt från staden, som i ett eller annat ärende var ute på fjärden, gissade han. Något senare på dagen, då han be­fann sig vid östra kasen, fick han dock bud om, att en främling, »som var väl eskorterad och kallat sig major», kommit i land vid västra kasen, men när Poppelman begav sig dit, hade främlingarna redan gått ut med sin båt igen. Vid 8- tiden mojnade vinden något, och den främmande båten seglade då vidare mot Fågelsundet.

 

De mystiska främlingarnas ären­de och identitet blev aldrig ordent­ligt klarlagda, men Poppelman fick sig en ordentlig skrapa och åtvarnades att hålla noggrann uppsikt över farvattnen och okända far­koster. Det gjorde han tydligen också med besked, eftersom han fick behålla sin uppsyningsmanssyssla även i fortsättningen. Och när de ryska galejorna till slut verkligen visade sig i inloppet till Gävle sommaren 1719, då var det skeppare Poppelman och hans med­hjälpare, borgarna Erich Gåda, Hans Larsson Frisk och Olof Ahlström, som i god tid genom de an­tända vårdkasarna på Limön var­nade såväl artilleristerna på den nyanlagda Fredriksskans och den i Gävle förlagda militären som också stadens eget borgarskap. Efter krigets slut fortsatte såväl Siöholm som Poppelman att segla, den förstnämnde som befälhavare på gävlegalioterna »Ebenetzer» och »Mercurius», Poppelman som skep­pare på gävleskeppet »Imanuel», tills de efter varandra utnämndes till lotsuppsyningsmän.

 

Erik Wickberg

————————-

FÖRORD

Sina mer än 500-åriga privilegier till trots har Gävle numera  endast ett fåtal konkreta minnen att visa upp för den histo­riskt intresserade. Två förhärjande eldsvådor — 1776 och 1869 — ödelade praktiskt taget all bebyggelse norr om Gavleån, men kvar fanns då ännu den del av stadskärnan, som gruppe­rade sig kring slottet och österut på åns södra sida. Men 1950- talets stora saneringsvåg sköljde med våldsamt kraft fram även över Söder, rivande med sig inte bara storparten av dess romantiska gårdsidyller, utan därtill så gott som fullständigt utplånande de återstående resterna av stadens medeltida gatu­nät.

Av det äldsta gatunätet återstår nu endast ett par korta stumpar av Smedje- och Västra Islandsgatorna på den östra samt Trädgårdsgatan på den västra sidan av stadens syd-nord- gående genomfartsled, medan huvuddelen av det s. k. reser­vatet är av betydligt yngre datum.

Det är mot bakgrunden av denna omfattande stadsförnyelse, som denna bok tillkommit efter att tidigare ha publicerats som en artikelserie i Gefle Dagblad. Artiklarna utgör resultatet: av omfattande undersökningar i olika arkiv, huvudsakligen sta­dens kyrko-, rådhus-, stadsingenjörs- och sjömanshusarkiv, i viss utsträckning kompletterade ur andra källor och genom intervjuer med äldre Gävlebor.

—————————-

juni 11, 2013

Gå till Startsida.   Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be