Om man inte höll sig undan fick man gå och handla
Det har hänt något med shoppingen, eller handla som det hette förr. På den tiden när man gick och handlade det man behövde när man behövde det. Gick och handlade.
Vår gata var inte lång. Är fortfarande inte lång. Södra Fiskargatan sträcker sig tre kvarter från Islandstorget (som inte heller riktigt är vad det en gång var) och uppåt nästan ända till Stenebergsparken och bara kring vår stump av gatan fanns tre – eller kanske var det fyra – affärer.
Stenebergsparken
Mycket fanns redan i huset. Potatisen. Den hade vi själva plockat hos nån bonde på hösten och den låg i en luftig potatislår i källaren, säkert hundra kilo eller kanske ännu mer. Mycket var insaltat och konserverat.
Rödbetorna var egeninlagda och låg i ättikslag liksom gurkorna, i skafferiet (se där ett ord att tävla med om man vill vara smartare än en femteklassare) stod rader av konservburkar, sylt och inkokta päron.
Men var inte såpan på upphällningen när mormor skulle skura golven så var det bakpulver som behövdes.
Det behövdes en stump korv till middag, kaffegrädde eller Falu ättika till pressgurkan. Alltid var det nåt.
Därför gällde det att hålla sig undan, inte leka alltför nära huset för om man visade sig kunde man ge sig den på att en tant med portmonnä i handen stack ut huvudet genom fönstret och ropade. Just när man hade kommit till åtta med bollarna och inte hade tappat en enda gång måste man springa och handla.
Speceriaffären låg inom kila-iväg-avstånd, tvärs över gatan. En brunmurrig historia med klen belysning. Bruna hyllor på väggarna, en brun disk i vinkel och bakom den en farbror i vit rock. Självbetjäning var inte uppfunnen. I speceriaffären fanns det mesta från mjöl och salt till såpa och Persil tvättmedel, falukorvar i ring, prickig korv och , liksom kaffe och socker som det var kupong på länge.
På utsidan av disken stod en stor tunna som luktade fränt och unket av sill, vita kristaller av salt kantade varje bräda i tunnan. Den ville man inte komma åt, men sill var en viktig sak och varje husmor ville se och välja de finaste filéerna. På sommaren hade speceriaffären en hygienisk nymodighet: ett vattenfall som rann på insidan av skyltfönstret. Spyflugor som satt i solskenet och putsade fasettögonen var omodernt och dåligt för affärerna.
Silltunna
I hörnet av Boothgatan låg mjölkaffären. Så mycket kakel som fanns där såg man annars bara på badhuset, Murre. Stengolv och kakel från golv till tak, disken i skinande rostfritt. Bastanta damer i vita rockar (hygienens symbol på 50-talet) skopade mjölk ur väldiga krukor, för mjölkaffären var vad den hette. Mjölk, grädde (ur lite mindre krukor) och smör var vad som såldes där. Inget annat.
Kakel på Murenska badhuset
Längre ner på gatan fanns fiskaffären där det såldes – just det – och en grönsaksaffär med morötter, kålrötter, vitkål och blomkål. Och några ängsliga konservburkar med ärtor.
Var sak hade sin affär och då har vi inte ens nämnt vad som fanns i Dalapalatset.
Dalapalatset
Tina Westerlund – journalist och författare
——————————————-
maj 28, 2013
Sammanställt och kompletterat med foton av – lisse-lotte@danielson.be