Bränneriet gav Gävle välstånd

Publicerat i Gefle Dagblad SÖNDAG 7 september 2008

Från Åke Nyléns tidningsurklipp

Kronobränneriet i Strömsbro byggdes 1776 och står kvar än i dag.

Det har mer än 230 år på nacken, det vackra vita stenhuset strax intill Testeboån mitt i Strömsbro. Kronobränneriet kallas det och kronobränneri var det i 73 år innan samhällsutvecklingen förstörde lönsamheten och destillationsutrustningen skrotades.

Huset har fått stå kvar, och det ska vi vara tacksamma för. Det är nämligen ett monument över det relativa välstånd som trots allt rått i Gävle genom seklerna sedan det byggdes. Under mer än 60 år arrenderades fabriken av stadens societeter – Fiskaresocieteten, Handelssocieteten, Hantverkssocieteten, Skepparsocieteten och Ståndspersonssocieteten – och förtjänsterna, som under den perioden var mycket goda, användes till välgörande ändamål inom stadens gränser. Bland annat byggdes Bränneriskolan, den norra byggnaden vid nuvarande Strömsbro skola, för barnen i området.

Kronobränneriet byggdes alltså 1776 under ledning av stadsbyggmästaren Raphael Pousette och stadsmurmästaren Daniel Lundqvist. Som byggarbetare kommenderades soldater från Hälsinge regemente i Mohed, och de byggde inte bara själva fabrikshuset utan också ett antal bostäder efter bruksgatan. 1784 tillkom även ett brännerimagasin som också finns kvar än i dag. Fyra av bostadshusen har dessutom bevarats och är numera enfamiljshus.

Förste arrendator blev Johan af Nordin på Forsbacka bruk, men det viskades på tiden om att han i själva verket var bulvan för den rike grosshandlaren Nils Amberg. Det finns också uppgifter som tyder på att detta kan ha varit sant, men varför Amberg skulle behöva en bulvan är svårare att ha någon uppfattning om.

Man kan kanske tro att det alltid varit en god affär att sälja brännvin, men af Nordin och Amberg fick det inte att gå ihop. Försäljningen gav inte tillräckligt med intäkter för att täcka kostnaderna, och 1779 var det till och med så illa att herrarna fick rätt att betala arrendeavgiften med brännvin i stället för reda pengar. Staten lät bygga lagerställen i bland annat Söderhamn och Hudiksvall för att kunna ta hand om alla buteljer.

Brännvinsmonopolet var vid den här tiden en ganska ny företeelse, och populärt var det inte. Man kan väl tro att det bakom stängda dörrar fortfarande destillerades en hel del ute i byarna, och missnöjet tog sig så starka uttryck att staten år 1787 helt gav upp monopolet och helt stängde ett antal brännerier ute i landet. Dock inte det relativt nybyggda i Strömsbro.

Som tur var för af Nordin och Amberg gick deras arrendekontrakt ut just det året. I och med att monopolet avskaffats hade de inget intresse av att fortsätta verksamheten. Det var alldeles för riskfyllt.

Det så kallade Gubbhuset på Öster invigdes 1884 sedan grosshandlaren C.N. Stenbeck bidragit med en stor donation. Intäkterna från Kronobränneriet bidrog till en hel del av resten av byggnadskostnaderna. Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg

Kronan letade nu febrilt efter en ny arrendator och erbjöd Gävle Stad ett tioårskontrakt mot ett arrende på 1 000 riksdaler om året.

Anbudet ledde till en häftig politisk strid, men till slut antogs det. Ansvaret för bränneriet överläts med varm hand till de fem societeterna, som året därpå köpte bränneriet med inventarier för närmare 10 000 riksdaler utan att arrendeförhållandet i grunden ändrades.

Detta skulle komma att innebära en vändpunkt. Nu började bränneriet plötsligt bära sig, och med åren utvecklades det till och med till en riktigt god affär.

Det förefaller som om äran för det främst ska tillfalla polisrådmannen Samuel Valley, som 1794 utsågs till societeternas ombudsman vid fabriken. Verkställande direktör, skulle vi säga i dag.

1798, då den första arrendeperioden avslutades, kunde den avgående direktionen redovisa en helt skuldfri verksamhet och dessutom en vinst på 5 500 riksdaler.

Det svenska samhället i början av 1800-talet präglades av krig och politisk oro, och många av de industrier som byggts upp under senare delen av 1700-talet utraderades. Kronobränneriet i Strömsbro var dock ett undantag, där blomstrade affärerna. Inte ens Samuel Valleys död 1805 hämmade utvecklingen eftersom hans efterträdare Martin Stenfelt också klarade uppgiften med glans.

Strömsbro växte också, och under en period tycks området kring bränneriet ha utvecklats till en sorts marknadsplats dit folk kom långväga ifrån för att köpa brännvin och samtidigt försöka sälja ved och spannmål och hantverk.

Men allt varar inte för evigt. 1830-talet kom att bli början till slutet för brännvinsfabriken i Strömsbro, och den första riktiga motgången var en brand som 1834 förstörde delar av byggnaden.

Det tog sin tid att bygga upp den igen, och under tiden hade konkurrenssituationen förändrats. I Skåne hade de börjat framställa brännvin av potatis, och även om man i Gävle fnös åt kvaliteten på den sydländska spriten så gick det inte att stå emot utvecklingen.

Till slut försökte man sig även i Strömsbro på att göra brännvin av potatis, men de var för sent ute. Och samtidigt hade nykterhetsrörelsen kommit igång på allvar, vilket också naturligtvis hämmade försäljningen.

Bränneriepoken i Strömsbro fick ett hastigt slut 1849 då Per Murén erbjöd sig att köpa byggnaderna för 100 000 riksdaler. Han ville ha dem eftersom Gefle Manufaktur AB, som han just startat tillsammans med E.D. Engelmark från Stockholm, gick mycket bra och behövde nya lokaler.

De ansvariga på societeterna kunde gratulera varandra till en sällsynt lyckad affär. Då man slog ihop räkenskaperna visade det sig att inte mindre än 160 771 kronor hade utbetalats. En del hade direkt gått till humanitära ändamål, en del sparades i fonder och skulle exempelvis komma att bekosta det så kallade Gubbhuset på Öster som byggdes 1884 – och utbildningsväsendet.

Man kan naturligtvis tycka att det hade varit mycket bättre om det aldrig hade byggts någon brännvinsfabrik eftersom vinsterna som genererades delvis gick till att reparera elände som spriten ställt till med. Men historien har också visat att folket alltid sett till att skaffa alkohol, vad samhället än fattat för beslut.

Ulf Kriström