Publicerat i GEFLE DAGBLAD SÖNDAG 22 SEPTEMBER 2008
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!
Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.
Zeidlitz förädlade Sandvikens stål
Han kom som en vårvind med en affärsidé om halsen.
Emil Zeidlitz från Köping tyckte att det var rena vansinnet att Sandvikens Jernverk skulle exportera järn och stål till Tyskland och USA för att man där skulle förädla materialet och sälja det tillbaka i form av verktyg och husgeråd.
Han tog 1910 sitt pick och pack och flyttade till Sandviken, där han till att börja med öppnade en butik på Storgatan.
Men Zeidlitz hade större planer, och fyra år senare startade han ett företag som fick namnet AB Svensk Rakklinga. Då hade han byggt upp ett kontaktnät på järnverket och visste hur han skulle gå tillväga för att till vettigt pris komma över stålet han behövde.
Det verkar som om ingen i dag riktigt säkert vet vem som först började tillverka supertunna, utbytbara blad att sätta i rakhyvlar eller när tillverkningen startade. Kanske kom idén från USA, för Gillette lär ha börjat med så kallade safety razors redan 1901, men å andra sidan lär ordet: rakblad inte ha börjat användas förrän 1923.
Vid Gävleutstäilningen 1946 skaffade sig Swing Ltd AB en väl synlig plats.
Det kan hända att såväl King C Gillette där borta i Boston som Emil Zeidlitz i Sandviken tillverkade någon sorts rakknivar till att börja med. I så fall var de snabba med att ställa om produktionen när rakbladen väl hade uppfunnits. Och kanske var det lika bra att det dröjde några år, för under senare delen av 1910- talet rasade första världskriget. Då var det inte läge att starta något nytt och kapitalkrävande.
Men när kriget var över tog produktionen fart i Zeidlitz oansenliga fabrik i närheten av Baptistkyrkan. Ett 60-tal flickor tog hand om stålet som levererades från järnverket, slipade för hand och packade ner i små pappkartonger.
Man kan ju undra hur de rakbladen egentligen såg ut och fungerade, men flickorna i fabriken kunde tydligen sina saker. Rakbladen blev nämligen en försäljningssuccé.
Det gick så bra att AB Svensk Rakklinga växte ur fabriken på Hyttgatan, och då det inte fanns någon lokal i hela Sandviken som passade för Zeidlitz och hans verksamhet, flyttade han 1923 tillverkningen till Gävle. I en stor fabrikslokal på Muréngatan 38 (där IT-företaget ANOVO Nordic nu håller till 2008) fortsatte produktionen till en växande marknad. Det fanns ingen inhemsk konkurrens, och eftersom det var trendigt att raka sig med hyvel gjorde Zeidlitz lysande affärer.
Swing exponerades frikostigt i butikerna. Under många år fanns det ingen inhemsk konkurrens.
Han utvecklade också sin produkt. När rostfritt stål började exponeras på 1930-talet såg han genast möjligheterna. Det rostfria rakbladet som han satsade på blev snabbt mycket populärt eftersom det inte alls behövde rengöras lika noga som de gamla kolstålsbladen. Dessutom var det mycket skarpare än många hade trott att det skulle kunna bli.
Kvalitet blev nyckelordet för Swing Ltd AB, som företaget bytte namn till 1945. Swings rakblad hade börjat säljas på export, och inom kort bestod marknaden av inte mindre än 45 länder. Det rostfria materialet blev en världssuccé, och Zeidlitz engagerade ett 90-tal provrakare som kontinuerligt testade hans produkter.
Emil Zeidlitz hade nu nått sitt mål. Han hade blivit en rik man på sina rakblad, men nöjd var han ännu inte. Han satsade på en ny och ännu modernare fabrik med ändamålsenliga maskiner och ett minimum av mänsklig arbetskraft. Bara ett tiotal anställda blev kvar.
Denna fabrik öppnade han på Högbovägen i Sandviken i början av 1950-talet, och eftersom lönekostnaderna hade minskats drastiskt räknade Zeidlitz utan tvivel med ett riktigt efterkrigsuppsving. Men i stället tappade Swing marknadsandelar, och det snabbt.
Förmodligen berodde det på att konkurrenterna, i första hand Gillette, hade satsat hårt på produktutveckling och slog igenom över hela världen. Zeidlitz hade blivit gammal och hängde kanske inte med som på den gamla goda tiden, och sonen som hade övertagit firman hade nog inte pappa Emils näsa för affärer. När motgångarna kom gav far och son upp. Swing gick i konkurs i slutet av 50-talet, och maskinerna såldes till Indien.
Dit följde faktiskt Zeidlitz Jr med för att starta tillverkningen där, men hur den sagan slutade vet vi inte.
—————————-
maj 21, 2013
Gå till Startsidan. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be