Publicerat i Gefle Dagblad Söndag 17 augusti 2008
Från Åke Nyléns tidningsurklipp
Clins fabrik i Hille omkring 1960.
Det är enkelt att diska. De nya diskmaskinerna är tekniska underverk som sköter hela proceduren utom att ställa disken på plats i köksskåpen.
Annat var det förr. På mormors tid gällde det att diska varenda tallrik och varenda gaffel för hand. Det var ett tufft jobb, och det var kvinnorna som fick göra det. Sådana var tiderna.
Och inte ens hade de diskmedel som det var någonting med. Det bästa som fanns att få på 1940-talet var såpa, soda och aggressiva diskpulver som man hällde i varmvattnet och löste upp genom att röra om en stund. Diskkraften kan i högsta grad ifrågasättas, och många hade problem med att händerna blev torra och nariga.
Men i slutet av 1940-talet kom en förändring. Flytande diskmedel gjorde entré på marknaden, och denna sensationella nyhet spreds ut över landet från Gävle. Som ringar på vattnet, skulle man faktiskt kunna säga.
Mannen bakom nyheten heter Sören Brundin. Han är numera 86 år gammal och bor sedan länge i Helsingborg. Men hans hjärta klappar fortfarande för Gävle.
Sören hade efter att ha utexaminerats vid Teknis i Stockholm direkt fått jobb som forskningsingenjör vid SOAB i Mölndal, och en av hans första arbetsuppgifter blev att försöka få fram ett vätmedel som kunde användas i textilindustrin. Bland annat vid färgning av tyger.
Det lyckades han också med. Det visade sig dock att processen skulle kosta för mycket pengar och hela projektet begravdes efter en tid.
– Men mitt vätmedel hade också förmågan att lösa upp fett, berättar Sören, och det slog mig att det kanske skulle kunna utvecklas till ett flytande diskmedel.
Fabrikschefen Hans Neuman (till höger) och Sören Brundin på laborationshumör i Hillefabriken. Sören har senare vid kontakter med de multinationella företagen i branschen fått veta att inget av dem hade börjat sälja flytande diskmedel förrän en bit in på 50-talet. Med stor sannolikhet var det därför en världsnyhet då Clin lanserades 1947.
Sören var född och uppväxt i Gävle, och här hemma hade hans pappa David Brundin en kolonialvarufirma. Nu berättade Sören för honom om sina experiment och förväntningar, och David blev intresserad. Han ville gärna hjälpa till att få ut diskmedlet på marknaden. Sören Brundin fortsatte med sina laborationer, och det dröjde inte länge förrän han tyckte att hans flytande diskmedel var redo att möta konsumenterna. Han lyckades hitta en lämplig källarlokal på Åkargatan 55, i huset där Wadmans Bryggeri hade legat.
Åkargatan 55 omkring 1949. Clin är ännu inte aktiebolag men börjar ta för sig ändå.
Processen var igång, första steget taget. Men efter andra världskriget var det brist på både kemikalier och emballage, och det ställde till problem. Nya glasflaskor var till exempel omöjliga att få tag på eftersom regeringen bestämt att livsmedelsindustrin skulle prioriteras.
Därför blev tillverkningen ganska primitiv i början. Clin blandades i stora ekfat i brist på rostfri utrustning, och Sören berättar att flaskorna – begagnade spritflaskor – i princip fylldes för hand.
Det hela var naturligtvis långtifrån optimalt. Att distribuera tunga och krossbara glasflaskor var inte särskilt rationellt. På de stora, multinationella företagen i branschen skrattade man också åt uppkomlingen i Gävle, men Sören trodde på sin produkt och blev bara mer inspirerad. Konkurrenterna skulle minsann få se.
Året är 1950 och ett så kallat dollargrin förbereds för S:t Eriksmässan.
Och det gick åt rätt håll för Clin, som 1952 också blev aktiebolag. Företaget växte in i nya lokaler – först mejeriets gamla anläggning på Islandsgatan och sedan också den fabriksbyggnad i Hille där Electrolux under ett antal år hade tillverkat Archimedes utombordsmotorer. Dit kunde tillverkningen nu koncentreras.
Men emballagefrågan var fortfarande ett stort problem som Sören Brundin jobbade hårt med att lösa. PLM hade just börjat tillverka plåtburkar till bryggerier för att fylla med öl, och nu satsade Clin under några år på en speciell burk för sitt diskmedel. Det var en klar förbättring, men plåten hade också sina nackdelar.
Sören hade gjort sitt examensarbete på KTH inom plastområdet och hade länge haft tankar på att just något inom plastområdet skulle kunna vara idealiskt att fylla med diskmedel. Och när det började dyka upp små polyetenflaskor på fem centiliter som man kunde använda i necessärer för exempelvis rakvatten förstod han att han var på rätt spår.
Då Stockholms tunnelbana invigdes 1950 missade Clin AB inte chansen att berätta om sina produkter.
Problemet var att det inte fanns någon leverantör. Ingen av de stora emballagetillverkarna ville engagera sig.
Men Sören Brundin fortsatte odla sina kontakter i branschen, även de mindre företagen, och till slut kunde Ruben Thunberg i Forshaga leverera mindre mängder av en plastflaska som kunde fyllas med en deciliter diskmedel. På Clin koncentrerade man nu en halv liter diskmedel till en deciliter och fyllde dessa små flaskor med. Marknaden bestod av fritidsfolk som campare och seglare.
Aggressiv och innovativ marknadsföring var en del av Clin AB:s strategi.
Men de nya flaskorna hade sina barnsjukdomar. De hade till exempel lätt för att spricka och börja läcka. Dessutom fanns det ännu ingen teknik för att etikettera dem. En prägling i plasten med Clins logotyp fick duga så länge.
Dyrt var det också. Men Clin fortsatte på den inslagna vägen. -Vi ville få erfarenhet och dessutom goodwill genom att vara först med en uppmärksammad förpackning som hörde framtiden till, minns Sören.
Men med tiden förfinades naturligtvis tekniken. Nya innovativa aktörer tog plats på marknaden, och de flesta problemen löstes.
Så småningom kunde Åkerlund & Rausing i Lund leverera cylindriska 4-deciliters plastburkar med insvetsat lock och botten. Ett elegant och hållfast litografiskt tryck kunde brännas in i plasten – och ännu en milstolpe var passerad.
– Det var ett dyrt sätt att emballera diskmedel, men vi nappade och introducerade den nya förpackningen samtidigt med Konsum, berättar Sören Brundin.
Några år senare kom PLM med ännu större plastflaskor med screentryck.
Storförbrukarna hade inte alls fått vara med om denna utveckling. I början fick de sitt Clin-diskmedel i otympliga glasdamejeanner på 30 liter, men senare började man använda plywoodtunnor som var vaxade på insidan. Även aluminiumfat på 50 liter prövades, men de fungerade inte som det var tänkt.
När plasttillverkarna med tiden lärt sig knepen kunde Clin också packa diskmedel i plastdunkar på 10 och 30 liter till storförbrukare, och då var det förstås bara plast som gällde.
Clin hade alltså under ganska många år lett utvecklingen, både av flytande diskmedel och emballage, och fick därmed ett försprång framför konkurrenterna. De kastade sig nu aggressivt ut på marknaden, och den totala försäljningen ökade lavinartat. Av den anledningen förlorade Clin marknadsandelar trots att företaget på två år tredubblade sin omsättning. Ett oroande tecken.
När framgångarna kom för Clin hade många både inom och utom landet försökt köpa företaget, men alla anbud hade avvisats. Nu, när marknadssituationen hade förändrats så radikalt, insåg Sören att en liten nykomling skulle kunna få problem med konkurrensen på sikt.
Till slut vann den tyska Henkelkoncernen, som före kriget hade haft en dominerande ställning i Sverige, dragkampen om det lilla Gävleföretaget. Där ville man snabbt återkomma till den svenska marknaden genom att köpa sig marknadsandelar och ett solitt varumärke.
Men Sören och hans far kunde till sin sorg konstatera att företaget missköttes. Efter fyra år drog sig Henkel tillbaka från den svenska marknaden och Clin förpassades till historien.
Nåja, inte helt och hållet. Varumärket lever faktiskt kvar på en del produkter i andra länder.
Själv flyttade Sören 1968 till Helsingborg och blev konsult i branschen. Numera är han förstås pensionär, men han tänker gärna tillbaka på de spännande pionjäråren i Gävle.
Pionjär och pensionär. Sören Brundin fyller 86 år just i dag. (17 aug 2008). Han bor numera i Helsingborg.
—————————-
maj 20, 2013
Gå till Startsidan. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be