Stenebergs sockerbruk – av Ulf Kriström

Publicerat i Gefle Dagblad 5 mars 2009

Godissug skapade detta hus

Ni tänker förmodligen aldrig på det, ni som bor omkring Stenebergsparken, men ni har en riktig sevärdhet alldeles om knuten: Stenebergsladan.

Fast lada…nej, det är fel ord. Det handlar om en av Sveriges äldsta bevarade industribyggnader.

Stenebergs sockerbruk hette den, fabriken som några köpmän i Gävle i slutet av 1730-talet hade börjat fundera på att bygga. De insåg att raffinerat socker, som några av stadens skeppare fört med sig hem från sina seglatser, var en produkt som hela Sverige skulle älska. De hade aldrig smakat något liknande, det var rent himmelskt.

Det gällde bara att starta en fabrik innan någon annan hann före.

De vände sig till den ansedde slottsbyggmästaren Peter Gerdes, som gned sig om hakan och drog sig tillbaka i någon månad. Sedan kallade han på beställarna och presenterade ritningar på inte bara ett stort ändamålsenligt timmerhus med brant tak och takkupor utan också en kontorsbyggnad och några arbetarbostäder.

Köpmännen kunde bara inte vänta på att få komma igång. De hade knappt tid att titta närmare på Gerdes skisser.

Bygget inleddes samtidigt som de förhoppningsfulla köpmännen ordnade med sina importkanaler så att leveranserna skulle börja flyta in när husen stod klara. Och 1739 var produktionen igång i det pampiga fabrikshuset.

Initiativtagarna hade räknat rätt. Sockerprodukterna blev en omedelbar succé, och affärerna rullade på till och med bättre än vad de hade hoppats.

Men 1771 var det slut på framgångarna. Vad som hände är svårt att få grepp om så här långt efteråt, kanske blev maskinutrustningen omodern och produktiviteten för låg. Lönsamheten dök i alla fall, och ingen orkade ta tag i problemen.

Produktionen upphörde, och fabriken låg i träda ända fram till 1784 då de rika och mäktiga köpmännen Peter Brändström, Daniel Elfstrand och Samuel Valley – tre av stadens mäktigaste män genom tiderna – lät rekonstruera företaget och drog igång produktionen igen.

Kanske hade produktutvecklingen nått nya höjder då, kanske hade marknadssituationen förbättrats. I alla fall så lyckades den nya satsningen, och socker raffinerades år efter år ända fram till 1842 då konkurrensen hade skärpts (bland annat hade inhemsk odling av sockerbetor inletts) och Gävlefabriken stängdes.

Därefter var det under några år värdshus i lokalerna innan G.E. Küsel startade en segelduksfabrik där.

G.e. Küsels gravkors

Av någon anledning misslyckades den satsningen, och 1847 togs lokalerna över av Carl Fredrik Lindahl, som behövde en plats att förvara gjutmodellerna till sin nystartade mekaniska verkstad.

1893 behövde Lindahl och hans kompanjon David Runer (Lindahl & Runer är en framgångssaga i sig) inte den gamla sockerfabriken längre, så Gävle stad övertog hela komplexet med byggnader och mark.

Allt har sedan dess rivits utom själva fabriksbyggnaden. Den har fått stå kvar trots att den i omgångar stått tom, och dessutom har den med jämna mellanrum fräschats upp och restaurerats. Fattas bara annat, huset är byggnadsminne sedan 1977.

Detta är dock också ett problem. Byggnadsminnesmärkningen medför att man inte kan göra några ingrepp i huset, och därför är det ointressant för eventuella hyresgäster.

Länsmuseet har under ett antal år använt byggnaden som lagerlokal, men numera står den tom. Tämligen nyrustad, pampig och vacker. Men tom.

Ulf Kriström