Publicerat i Gefle Dagblad lördag 30 mars 1991
Åke Nyléns tidningsurklipp.
När Folkets hus skulle uppföras 1946 sprängdes 5 000 kubikmeter sandsten bort. En stor del av Övre Bergsgatan försvann och med den min barndoms skarprättargård.
Myten om skarprättargården på Söder har många år på nacken och odlades redan vid seklets början, då jag var en liten grabb.
Jag växte upp söder om ån och hade under många år min skolväg utmed Södra Centralgatan, som då såg helt annorlunda ut än i våra dagar. En trist gata, som gjorde bättre skäl för sitt ursprungliga namn, Qvartersgatan.
Men vid den öppna platsen framför nuvarande Folkets hus ändrade gatan karaktär och blev “fina gatan“. Där dominerades stadsbilden av Waldenströms ståtliga Bethlehemskapell, senare kallat Betlehemskyrkan, med en kopia av Thorvaldsens välkända Kristusstaty på takåsen.
Vid Smedjegatan låg Stora Islandsskolan med en mindre klädsam takprydnad i form av ett telefontorn. En rätt vanlig syn på den tiden. På andra sidan gatan låg den i tidningen avbildade byggnaden. Jag hörde aldrig någon kalla den skarprättargården.
Den allmänna uppfattningen under min uppväxttid var, att skarprättargården låg i hörnet av dåvarande Övre Bergsgatan och Centralgatan. Just där Folkets hus nu är beläget.
Jag minns den från mina tidigaste pojkår som en dyster tvåvånings träkåk på en sluttning alldeles invid Centralgatan. Fasaden mot gatan hade märkligt nog fönster endast i övre våningen.
Insyn från Övre Bergsgatan hindrades av en uthuslanga och ett högt plank. Mot Smedjegatan utbredde sig ett öppet bevuxet område, samt gammal ängsmark.
Gården låg sluten och avskild från kringliggande bebygg och verkade obebodd. En gård som satte en pojkes fantasi rörelse. Det var bödelns hus sa de vuxna, som kunde berätta att där hade skarprättare bott förr i tiden.
När Folkets hus skulle uppföras 1946, sprängdes 5 000 kubikmeter sandsten bort och ännu mer fyllning schaktades undan för att bereda plats för bygget. En stor del av Övre Bergsgatan försvann och med den min barndoms skarprättargård.
När bygget invigdes den 25 mars 1947, uppgavs att i “skarprättargården” på denna plats hade på dagen 50 år tidigare tanken framförts att här uppföra ett Folkets hus. Härifrån, sades det, hade Olle Danielsson verkat, brädgårdsarbetaren och socialdemokraten, som skapade Svenska Sågverksindustriarbetarförbundet.
Gamla tomtböcker och ritningar utvisar emellertid, att något skarprättarboställe dessvärre aldrig legat på tomten fråga. Den äldsta gården, som sannolikt uppfördes 1793, rítales av stadsbyggmästare Raphael Pousette och omfattade in mindre envåningsbygnad samt uthuslänga med fähus och bodar, sammanhållet av ett plank mot Bergsgatan.
Gården ombyggdes sedermera och fick en övervåning men behöll i stora drag den ursprungliga planlösningen. Den bytte ofta ägare och inköptes slutligen 1897 av Gävle Arbetarekommun. Den förste ägaren var tornväktare och hette Lars Stenlund. Gården borde rätteligen ha kallats tornväktargården.
På 50-talet dök myten om skarprättargården på söder upp på nytt förknippad med den i tidningen avbildade byggnaden på Smedjegatan. Det föranleddes, som jag tror, av en artikelserie i Gefle Dagblad 1958-1962 om kåkar och gränder på gamla Söder, skriven av tidningens legendariske medarbetare Erik Wickberg, en gammal polare. Men inget av dessa hus inhyste skarprättaren, enligt Georg Björklund.
Men myten om skarprättargården på Söder sökte sig nya vägar. På 50-talet dök den upp på nytt förknippad med den i tidningen avbildade byggnaden på Smedjegatan. Byggnaden, som fanns på plats 1878, nära Stora Islandsskolan, uppfördes och inrymde när jag som ung lärare kom dit på 30-talet, bostad för skolans vaktmästare och sedermera lokaler för skolläkare och skoltandvård. Att den varit skarprättarboställe, var aldrig tal om.
Fastigheten ifråga, Sämskmakaren 4, tillhörde ursprungligen Gävle stad men såldes 1849 på auktion till änkan efter sjömannen Oskar Lundgren. Den bytte sedan ägare några gånger och återköptes av Gävle stad 1899.
Erik Wickberg hävdade, att på tomten skulle fordom ha legat “mästermannens dystra lilla stuga” som sedan ändrats “både till form och utseende” och blivit den i tidningen avbildade byggnaden. Förvisso en metamorfos av sällan skådat slag.
Man har svårt att förlika sig med tanken, att skarprättarens ringaktade boning skulle ha legat vid Smedjegatan, som väl i äldre tider var något av en huvudgata på Söder, befolkad av sjöfolk och hantverkare. Man hade onekligen väntat sig ett läge utanför den egentliga stadsbebyggelsen.
Hur därmed än må förhålla sig, så hör tanken, att den sista byggnaden på fastigheten Sämskmakaren 4 skulle ha varit en skarprättargård, hemma i myternas värld. Liksom historien om skarprättargården på Övre Bergsgatan.
GEORG BJÖRKLUND
Se även Brynäs vid 1900-talets början.
Folkskolan i Gävle som jag minns den.
Gävles Skarprättargård är ingen myt – av Jan G Ljungström
SKARPRÄTTARGÅRDEN i GEFLE – AV Ulf Kriström
————————–
November 19 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
