Säkrast öppet när det regnar – Gamla Gefle – av Barbro Sollbe

Publicerat i Gefle Dagblad Fredag 19 januari 2001

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

 

Den 17 september 1962 var en stor dag i Gävle. Jord­bruksminister Eric Holmqvist invigde Böndernas hus, den biblioteksfastighet söder om Gavleån som i dag föreslås bli kulturknuten Gefle Wapen. Landshövding John Lingman höll också tal och det dansa­des folkdans på det då platta Slottstorget. Den imponeran­de byggnaden, ritad av Hen­ning Orlando och Kaj Sucksdorff vid Svenska riksbyggen i Stockholm, hade kostat hela 4,5 miljoner.

 

In flyttade institutioner och organisationer som betjä­nade jordbrukarna i Gästrik­land och Hälsingland och i viss mån också Dalarna och norra Uppland.

 

Nio jordbruksekonomiska föreningar plus RLF hade bil­dat ett nytt bolag för driften. I gatuplanet inrymdes hem­slöjden, en pressbyrå och en herrekiperingsaffär och i en vinkellänga mot ån fick stads­biblioteket nya lokaler.

 

Slottstorgets utsmyckning var bara på diskussionspla­net. Det ska gärna vara något med vatten, ansåg de nyin­flyttade. Med tiden kom Moores tredelade kvinnofigur dit – som vackrast när det regnat och hennes svärta blivit som blankast och djupast.

 

Det var anknytningen till jord- och skogsbruket i Dalar­na som medförde att jag del­tog, som reporter från Falu-Kuriren. Jag hade aldrig förr varit i Gävle. Min kulturhisto­riskt intresserade fotografkol­lega K G Svensson, som hade en fot på tidningen och en i Dalarnas museum, visade mig kvarteren bakom den nyuppförda höga huskroppen:

 

– När vi ändå är i Gävle, kan vi se oss omkring.

 

Det var inte svårt att bli för­tjust i Gamla Gefle. Ett par da­gar senare var jag tillbaka, hemma hos konstnären Sven Olow Olsson på Övre Bergsga­tan, den gata som löper öster­ut i en backe ner från Snus- Majas tomt. Gitarrer, banjo, balalajka och en uppstoppad vadarfågel samsades om ut­rymmet i hans ateljé med explosions- och landskapsmå­leri.

 

– Målar man tillräckligt nervigt, behöver man inte ta nervmediciner, förklarade den tidigare jazzmusikern Olsson för mig.

 

Man kunde nästan se på hans konst att han gillade elektronisk musik. Där fanns rymdstationer och robot­visioner, raketstart- och infer­nofantasier i expressiva kolo­riter. Men tuffheten i motiv­valet var inte den enda di­mensionen. Hans ytdekorativa måleri hade också drag av dalakurbits. Det var litet av Elie himmelsfärd i rymd­åldern.

 

Både svenska kungen och marskalk Tito i Jugoslavien har köpt av mig, berättade han. Och i Sandvikens stads­hotell och Gefle sparbank ha­de han gjort väggmålningar – finns de kvar i dag, månne?

 Han satt i ateljén med ett ulligt, gulligt lamm, stort som en kalv, i knät. Fast egentligen var Chico en vit bedlingtonterrier.

 

Johnny Mattsson i hörnet av Rettigsgatan och Västra Islandsgatan, granne med sta­dens museum, tyckte inte om att tituleras snidare.

 

 

– Det ger associationer till rena allmogeslöjden. Jag kal­lar mig trätäljare, för en täljare kan också skulptera.

 

Fadern P J Mattsson var sågare på Korsnäs och gjorde hemslöjdsföremål i trä som hobby – sybord, brickor och dylikt. Vid en internationell skidutställning i Falun 1907 hade han fått pris för sina välgjorda skidor.

 

Johnny ärvde hans känsla, eller kanske lidelse, för trä och blev en känd konsthant­verkare i staden. Inte minst hans ölgäss och kåsor blev populära och såldes även i Stockholm.

 

Vid entrén till den matts­sonska gården låg några väl­diga träbumlingar i furu.

-Jag brukar passa på vid rivkåkar, sa Johnny.

– Man kan finna mycket an­vändbart där. Och så letar jag drivved i skärgården i min båt. Bitar från gamla skepp kan ge fantastiska effekter. De blir nästan svarta i färgen.

 

Han visade mig knappar av körsbär och av det tvåfärgade gullregnsträt, dörrhandtag i trä som var en vila för handen att hålla i, pappersknivar i två träslag: mörk jakaranda in­lagd som ett mittstreck i ljus lönn – och vice versa.

 

Trekantiga taktpinnar – för bättre grepp i handen än van­liga runda – var en av hans uppfinningar. Flera dirigen­ter hade köpt såna av honom. Hans musikintresse var på­tagligt. Inte bara hade han gett ut några skärgårdsvalser, text och musik Johnny Matts­son. Han hade instrument för en hel orkester: tre dragspel, varav ett magdeburgerspel med handsmidda basar, mandolin, två gitarrer, en gam­mal orgel, två fioler…

 

Ibland, erkände han, kunde han bli besvärad över alla flockar av skolbarn, turister och vanliga gävlebor i den lil­la försäljningslokalen och ateljén i huset.

 

-Visst får de komma på stu­diebesök och eventuellt handla av mig, sa han.

– Men det är inte så lustigt när de fortsätter in över går­den och utan att fråga om lov invaderar min privatbostad…

 

I den lilla trädgården, helt skyddad från insyn från ga­tan, trampade duvor bland krasse, rosor, dahlior och penséer. Under en väggfast smideslykta klämde Johnny, med halmhatt på skulten, i på sitt blommiga magdeburgerspel.

 

-Nästa gång du kommer ska jag bjuda dig på nejonögon. lovade han. Men jag visste inte vad det var för sorts ögon och påminde aldrig om löftet.

 

På nedre Bergsgatan höll Dalerik till. Han hade sin sil­versmedja där Gunnar Cyrén med tiden skulle efterträda honom. Dalerik varnade för journalistik:

–  Det är slitsamt och jäktigt och magsårsbefrämjande. Att vara redaktionssekreterare är inget för den som vill ha ett fritt och obundet arbete.

 

Han talade av erfarenhet. Eric Ericsson, som han egent­ligen hette, hade haft Dalerik som sin signatur på Gefle-Posten och Norrlands-Posten. (Alla journalister hade signa­turer på den tiden. Jag kalla­de mig Dixie, efter min sys­ters hund.) Sen sadlade han om, studerade på Konstfack och började som silversmed på Glasmästargränd i Gamla Gefle 1956. Året därpå flytta­de han till Nedre Bergsgatan 11 där han drev konstsalong­en Svarta Katten parallellt med sitt eget silversmide. Han gjorde smycken, bägare och bruksföremål och ledde även kurser.

–   När mina silversmidesintresserade damer, kursdel­tagarna, kommer, brukar jag sätta på mig en alldeles ren arbetsrock, sa han och skrat­tade utan att släppa tänder­nas grepp om pipan.

–   Men ibland hänger jag en skylt på dörren: “Stängt på grund av det vackra vädret.”

 

Visst, friheten är skön. Men alla är inte konstnärligt begå­vade. Jag framhärdade som journalist och blev aldrig sil­versmed. Däremot hamnade jag, tretton år senare, i sam­ma lilla stadsdel. Härifrån får de bära mig.

 

BARBRO SOLLBE

 ————————————–

Oktober 07 2012

Sammanställt av– lisse-lotte@danielson.be