Fäbodstället i Bomhus blev Ryssarnas nattkvarter – av Barbro Sollbe

 

Publicerat i Gefle Dagblad Torsdag 27 december 2001

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

 

 

Vykort juli 1919. Nyberg i Bomhus, stadsvret från 1500-talet och fäbod från 1600-talet, på fotot en välansad idyll. Gissningsvis är de tre personerna till vänster tjänstefolk – trädgårdskulla, ladugårdsskötare eller jordbruksarbetare, husa – och kvinnan i vitt en stadsfröken på sommarnöje.

 

Ibland på vintern blev det | invasion av dalfolk i Gäv­le, berättar Erik Söder­ström i den svåråtkomliga bo­ken “Mina gävleminen”, ut­given 1940. De kom i vita fårskinnspälsar, med hästdragna skrindor fyllda av laggkärl, spånkorgar, dalahästar och hårarbeten. Varorna sål­des på torget och genom dörr­knackning.

 

Vilken tid som avses är litet oklart. Hans minnen sträckte sig rätt långt bakåt och om­fattade även åren före stads­branden 1869. Invasionerna avtog nog under hans levnad, men det relativt burgna Gäv­le erbjöd länge säsongsarbets­marknad för den fattiga men mångkunniga och driftiga befolkningen i många dalaby­ar. Än i dag finns gävlebor som minns trädgårdskullor­na på landställena utanför Gävle.

 

Det är en sådan kulla som utgör blickfång på ett gam­malt vykort av det slag som man kan köpa i skräpbodar för några kronor och i välord­nade antikvariat för ganska stora pengar. Jag hittade kor­tet och kunde inte motstå det.

 

Texten är vackert skriven men inte helt lättläst. Med reservation för eventuella tolkningsfel står det:

 

“Stugan 29/7 1919. Kära Elsa. Tack för vänligt bref. Hoppas ni alla haft god tur och glada min­nen från Visby. Det är förtju­sande synes mig. Ännu är jag hemma o njuter af en ovan­ligt varm, vacker sommar, men reser antagligen i början af aug o tittar till gamla mor hos min syster i Wärmland. Vore roligt helsa på dig nå ‘n gång, och kärt om du komme till oss. Helsningar. Cissi.”

 

Vykortet är adresserat till fröken Elsa Ulrich, bosatt hos en godsägare S Vennersten i Kallerstad i Linköping. Det är stämplat i “Gäfle” den 30 juli 1919. Frimärket kostade 10 öre.

 

Och på bilden ses vad som tydligen är stugan, en ganska utsträckt envåningslänga i trä, med både bostad och ut­hus under samma tak och med förhöjt mittparti. Ytter­ligare ett uthus skymtar till höger. Det är sommar. Vinds­våningens fönster och den en­kla trädörren står öppna. Vid en låg stenmur i trädgården sitter två unga kvinnor i ljusa kläder. Den ena (kanske Cissi?) bär vit sommarhatt, den andra har ett vitt hängselförkläde; möjligen är det en husa i söndagsstass. En litet hopsjunken farbror i för­skinn står längst bak. Och närmast kameran står en kvinna i folkdräkt.

 

Uppenbarligen är det inte den typ av vykort som fanns i den allmänna handeln. Men den som lämnade in sin film till framkallning kunde låta fotografen göra en eller an­nan bild som vykort, på litet styvare fotopapper.

 

Norrlandet“, tänkte jag. Kustremsan där Gävles borgerskap hade sina sommarbostäder med glasverandor, badhus och ångbåtsbryggor. “Bilden luktar Norrlandet lång väg.” Jag frågade alla jag kände med kunskaper om och gam­la rötter i Norrlandet, inte minst medlemmar av famil­jen Olerud. Ingen kunde lokalisera stugan.

 

En dag råkade jag sitta och bläddra i en av våra regionala kulturskatter, serien av års­böcker från Gästriklands kul­turhistoriska förening. Blick­en föll på ett foto av en gam­mal fäbodstuga i Bomhus. Det var något med takfallet som fick mig att studsa – ett högre mittparti av huset med flackare tak och flankerande husdelar med brantare tak­lutning.

 

Bilden illustrerar en upp­sats av fil lic Gunnar Hobroh i Gävle: “Till landställenas äl­dre historia i Gävle” i 1949 års årsbok och återkommer i års­boken för 1950-51. Där har do­centen Nils Björsjö i Göteborg skrivit om Källmur, Kuppbol och Nyberg. Ett bidrag till Bomhusområdets bebyggel­sehistoria”. Fotograf är Yngve Christiernsson, som var hem­bygdsintresserad forstmästare i Gävle.

 

 

 

 

 

Dagens Bomhuskännare nummer ett heter Åke Holm­gren och är primus motor i Bomhus hembygdsförening.

– Det där är ju Nyberg, sa Åke, när jag visade honom vykortet.

Äldsta huset i Bomhus. Ligger inte långt från Fliskär.

 

I “Bomhus från fäbodbygd till industrisamhälle” (1984) berättar just den fotografe­rande Yngve Christiernsson att gävleborna på 1500-talet skaffade sig stadsvretar och fäbodställen i Bomhus för att säkra sin tillgång på mjölk. Kastet, Holmsund, Kuppbol och Nyberg var sådana stads- eller borgarfäbodar. De bön­der som sålt mark för dessa nyodlingar fick kalla fötter och försökte få marken tillba­ka. De vände sig ända till kungen med sina klagomål. Men Gustav Vasa gav borgar­na rätt att behålla den mark som de röjt och brukat.

 

1569 brann hela Gävle, så när som på kyrkan och präst­gården. De små fäbodställena på Bomhuslandet – och kan­ske också på andra håll – fick därmed större betydelse för invånarna i Gävle. Dessa fort­satte att strida med bönderna om rätten till vretarna och fäbodarna runt stan, ända tills Karl XI åter konfirmerade borgarnas rättigheter att “för evärdliga tider” nyttja och behålla ägorna.

 

Nära sydstranden av inre Gävlefjärden ligger Nyberg, den norra delen av vad som en gång kal­lades Kuppördslandet – intill Källö., Nygårdarna och plat­sen for den tidigare brädgår­den. Borgmästaren i Gävle, Jeremias Elis (av en från Skott­land invandrad Gävlesläkt), köpte – förmodligen billigt -1664 av fem bönder i Järvsta denna “stenbacke långt från byn belägen och dem onyttig, (-) allenast till mulbete tjän­lig”. Rågången mellan Järvsta och Hemlingby gick, enligt en något senare karta, tvärs genom Nybergsområdet.

 

Elis efterträdare var en borgmästare som hette Karl Håkansson Falk. Både Falk och hans hustru uppfattades som bråkiga och intriganta, meddelar Christiernsson. Borgmästarinnan blev osams med kyrkoherde Fontelius maka och anklagade henne för att vara häxa. Detta var under den vidskepliga och hemska tid när “häxor” brän­des på bål. Just denna kvinna räddades dock av läkaren Urban Hjärne, som lyckades få henne frikänd.

 

Karl Håkansson Falk förvär­vade Nybergs fäbodar som han ägde till sin död 1689. Det torde vara han som först byggde hus här. Hans änka Elisabeth bodde sedan kvar i den stuga som ännu står vid Nyberg. Men hennes pengar tog slut och hon hamnade på stadens fattighus.

 

Falks arrendator Lars Ersson Hammar övertog Nyberg med hus, åker, vretar, humle­gårdar, täppor, hagar och fis­kevatten och blev själv med ti­den brukspatron.

 

Och 1704 förvärvades fas­tigheten, med en del angrän­sande mark, av räntmästaren och rådmannen Petter Ström­bäck. Han fick också magis­tratens tillstånd att låta sina djur beta på ön Fliskär, som ju nu är en del av fastlandet. Landhöjningen har möblerat om Bomhuskartan rejält un­der århundradena.

 

Sverige var försvagat sedan Karl XII skjutits i kriget mot Norge. Rys­sarna i sina galärer, krigsfartyg för både rodd och segling, passade då på att härja längs den svenska östersjökusten. Gävle var hotat 1719, men den av landshövding Hugo Hamilton nyanlagda befäst­ningen Hugoskans (senare omdöpt till Fredriksskans) av­skräckte.

 

Ryssarna landsteg i Bom­hus, Harnäs, Furuvik och Hamrånge, och den ryska reträtten från Gävleregionen kantades av brända gårdar. I Bomhusboken svarar Henry Lindstedt för avsnittet om den ryska landstigningens lokala effekter. Främst drab­bades Holmsund, Nyberg och trakten kring nuvarande bo­stadsområdena Nyvall och Orion.

 

En förteckning över Gävle­prosten Johan Henrik Schä­fers förluster i Kastet har be­varats. Han beskriver sin fäbod, en stuga med mjölk­kammare och vind, järnbom­mar för fönsterluckorna, stor köksspis och ugn, stolar, bord och sängar (varav en helt uppbäddad), tennfat och kop­parpannor, redskap för fiske, ett gammalt och ett nytt fähus, en tunna halvfylld med tjära, en sjöbod med ljus­ter, fiskenät, lysved och an­nat, en nyuppförd hölada, gärdsgård… Allt detta brän­des (eller stals), liksom källar­taket, tre kalvar och en oxe.

 

För att vara en fäbod var detta en stor anläggning, med plats för 64 kor eller oxar plus två hästar. De flesta dju­ren tycks ha hunnit föras i säkerhet.

 

En båtsman Erik Järnberg miste vid samma tillfälle sin stuga i Kastet med inventari­er, fähus, lada, badstuga med mera. Han lista ger också an­dra inblickar i livet vid denna tid, i det att han räknar upp sina och hustruns förlorade klädesplagg och textilier: “… sjökläder som brukas på not­båten, 1 st. rya, 1 st. fäll, något gammal, 2 kuddar, gamla, 6 st. fårskinn, bättre, 1 bock­hud, oberedd, 7 st. getskinn, oberedda, 1 st. obarkad ko­hud, 1/2 kohud, barkad, 4 st. gemena vardagskjortlar…”

 

Få gårdar undgick skövling, men Källmur lämnades i fred, liksom en gård i Nyberg. Den tros ha varit förläggning för det ryska befälet. Ström­bäck på Nyberg miste fähus, lider och stall. Två år senare, 1721, slöts fred med Ryssland.

 

På grundval av en serie tidningsartiklar av Efraim Bohlin – folkskollärare och senare överlärare i Bomhus, död 1982 – skildrar Birgitta Elfström i Bomhusboken ”Stadsbornas intresse för Bomhus”.

 

Under senare hälften av 1700-talet började en del av fäbodställena utvecklas till fasta gårdar med eget jord­bruk, i några fall riktiga herr­gårdar. Knappt hundra år senare omvandlades en del fäbodar till sommarnöjen för rika borgare.

 

I böljan av 1800-talet köpte grosshandlaren och skepps­byggmästaren i Gävle Per Elfstrand (1783-1845) flera angränsande ägor – Holmsund, Nyberg och Kastet – och slog ihop dem till en enda lantegendom. Hans tre vretar vid Nyberg omfattade då drygt 13 tunnland. En son, Gustaf Elfstrand, tog över men hade svårt att få jord- bruket lönsamt.

 

En vret på Nyberg var från 1843 sommarnöje åt rektorn vid Gävle läroverk, Jonas Selggren. Även en fil dr R J Ström ägde andelar i denna vret. Efter stadsbranden i juli 1869 blev borgargårdarna på Bomhuslandet räddningen för många i en svår bostadssitua­tion. Klanen Elfstrand klara­de sig bra – den bodde redan härute. Gustaf Elfstrand tvingades dock sälja sin släk­tegendom Holmsund-Kastet för att få ordning på sin eko­nomi, men han behöll Nyberg.

 

I tio år fick Nyberg uppleva en glanstid som herrgård, skriver Birgitta Elfström, “men glansen var betydligt mattare än Holmsunds.” 1883 avled Elfstrand och jord­bruket las ner. Större delen av godset inropades på auktion av Gefleborgs läns sparbank men transporterades på brukspatron Hjalmar Petre och övergick genom honom i Korsnäsbolaget 1899.

 

Hjalmar Petre

 

Vykortet från 1919 visar – den faluröda, knut­timrade byggnad vid Nyberg, som enligt traditio­nen ska ha uppförts som fäbodsstuga under 1600-talet.

Ursprungligen bestod huset av stuga (vilket väl ungefär betyder allrum) och en smal förstuga. Senare gjordes en tillbyggnad i öster.

              

En tjänstemannavilla till­kom med tiden på tomten, där bitar av gamla stenmurar finns kvar. En fallfärdig källa­re, husgrunder och andra bebyggelserester kunde för femtio år sen fortfarande ur­skiljas i hagen söder om boningshuset.

 

Villan i Berg, som en del korsnäsbor kallar den, har byggts om i flera etapper och är i dag en privatbostad.

 

På 1930-talet bodde Korsnäs-Marmas dåvarande dispo­nent Ljungberg där. Nuvaran­de ägare köpte huset 1990, sedan det stått tomt i bra många år. Cissis hus fungerar som förråd och garage.

 

Det är en fascinerande tan­ke att det var i denna fäbodstuga som Peter den stores of­ficerare snarkade och pokulerade och satt och diskuterade om de skulle våga försöka bränna Gävle.

 

BARBRO SOLLBE

————————————–

Oktober 06 2012

Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av lisse-lotte@danielson.be

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scroll to Top