Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
Publicerat i GEFLE DAGBLAD FREDAG 26 jANUARI 2001
Hemma hos Anna-Lisa Fällman på Söder i Gävle står ett brunt, blommålat träskrin som hon har använt som syskrin. Det var ursprungligen hennes farfars gröna matsäcksskrin, som han använde i tjänsten. Ofta hade han i uppdrag att hämta stortjuvar från Hälsingland till fängelset i Gävle.
Farfar Erik Waltner var född 1833 i Vendel i Uppland och gick tidigt till sjöss. En gång, när han kom hem därifrån, var föräldrarna hotade av vräkning från sitt lilla torp i Vendel. Erik hade förtjänsten, hundra kronor, med sig hem och gav pengarna till föräldrarna, så att de skulle kunna bo kvar. Sen sökte han sig till Gävle, där väl arbetsmöjligheterna var större för den som inte ville bli bonddräng. Han fick plats som fånggevaldiger, det vill säga fångvakt.
I bruk var vid denna tid dels det 1847 uppförda cellfängelset (som sedan 1986 står tomt i väntan på beslut om framtida användning), dels det gamla länshäktet på själva slottsområdet, vettande mot Hamiltongatan och bara ett stenkast från cellfängelset. (Den senare byggnaden, i sten med putsad fasad, blev med tiden bostad för vaktkonstaplar och fängelsedirektörer och har de senaste åren inrymt ett fangelsemuseum.)
Sofia Stolpe, född 1839, var bonddotter från en stor gård i Rörshyttan, Jonsbo. Som andra unga kullor i trakten av Stjärnsund gav hon sig iväg till stan. Hon fick plats hos fängelsedirektören i Gävle för att valla hans kor. Där träffade hon Erik. De gifte sig 1863 eller 1864 och fick under tjugo år fem pojkar och två flickor.
ERIK OCH SOFIA, Anna-Lisa Fällmans farföräldrar, byggde hus på Norra Centralgatan 21, intill nuvarande Östra skolan. Gatan hette Kvartersgatan på den tiden, och hela stadsdelen hade försvunnit i stadsbranden 1869.
Erik drev åkeri med hästar – det är oklart om det var parallellt med fånggevaldigertjänsten eller i ett senare skede. Sönerna sysselsattes i åkeriet, tillsammans med drängar och skjutskarlar. I den egna fastigheten höll familjen även kor i ett fäjs, som man kallade det, och sålde mjölk. Vid denna tid fanns ännu inga mjölkaffärer.
Sommartid gick korna på Tolvforsvretarna på Näringen. Barnen föste varje dag korna genom stadsdelen Öster. Gustaf Waltner, en av sönerna, har berättat för sin dotter Anna-Lisa att han skickades till Kronbergs på Tolvfors herrgård för att betala arrendet. (Kronbergs hade, förutom Tolvforsvretarna, sina ägor på Norrlandet, medan familjen Söderhjelm ägde Tolvfors. Möjligen hade Kronberg något kontor i Söderhjelms herrgård.)
– En gång skulle Gustaf och brodern Erik till korna och hade sin lillebror Herman med i en vagn, har Anna-Lisa berättat.
– Herman var så liten att han inte kunde tala rent. Pojkarna satt i ladan på Näringen med sin matsäck. Det var pannkaka. När de råkade titta upp, stod en neger i dörren. Då blev de så rädda, att de gav negern pannkakorna…
Det visade sig senare, att den exotiska mannen var med i ett musiksällskap som spelade på Centralhotellet.
En annan gång var barnen sena, när de skulle hämta korna. En ko blev otålig och simmade hemåt längs Lillån. Hon kom upp vid Murénska badhuset. Efteråt mjölkade hon blod.
TILL FÄNGELSET i Gävle körde Erik för samtiden kända brottslingar som Pila-Britta, Spännar-Lars och en som hette Åkerberg. Åkerberg och en eller ett par personer till skulle en gång hämtas vid järnvägsstationen i Gävle. Men i Storvik fick man reda på, att det hade samlats massor av folk vid stationen i Gävle för att se fångarna i sina hand- och fotbojor. Då fick fånggevaldiger Waltner åka till Valbo station med häst och vagn och hämta dem där.
Men det var vinter och fångarna, som ju skulle ha åkt tåg ända till Gävle, hade bara sina fångkläder och inga ytterplagg. För att hålla sig varm fick Åkerberg, och kanske ytterligare någon, springa efter vagnen, och då togs fotblacken (hans fotbojor) av.
1888, när Gustaf Waltner var tolv år, kom hans papp; hem en gång med hål huvudet. Vid en fångtransport hade fången gått av för naturbehov, passat på att ta fram en kniv som han – märkligt nog – lyckats gömma i stolgången och huggit fånggevaldigern i huvudet med den.
Av sin far hörde Anna-Lisa om den sista avrättningen på Gävlefängelset. Det var 1893 när Sveriges sista skarprättare Anders Gustav Dalman kom från Stockholm med sin bila för att innanför fängelsemuren avrätta Per Johan Pettersson.
– En far och två söner i Mossbo i Alfta hade blivit fast för hembränning, och i fyllan och villan sköt de ihjäl länsman och fjärsman. Länsman hette Gavell och var bror till Delsbostintan. Pappa sa att fadern gick med kryckor, när han skulle upp i fångvagnen. Två av hembrännarna fick fängelse och en blev halshuggen. Vi pojkar satt på planket till fängelset och tittade på, berättade pappa.
Både Erik och Sofia Waltner dog 1921. Anna-Lisa Fällman är i dag 91 år. Hennes minnesgodhet och sinne för drastiska poänger har givit stoff till många berättelser om livet i Gävle ett sekel och mer bakåt i tiden.
Det gamla cellfängelset i Gävle, uppfört efter amerikanska förebilder, höll på att riva sig självt – med benäget bistånd av kommunen och Gavlegårdarna. I sista stund bromsades förfallet. “Sällskapet rädda fängelset” med Birger Lindroos och Birgitta Bohlund i spetsen samlade namn på protestlistor, antikvarisk sakkunskap på länsstyrelsen och länsmuseet agerade, landshövdingen ingrep och 1998 blev fängelset byggnadsminne – mot ägarens (Gavlegårdarnas) vilja, vilket är unikt.
Statens fastighetsverk förvaltar byggnaden, som nu är restaurerad utvändigt i samråd med länsmuseets byggnadsantikvarie Elsa Röing. Det invändiga återstår och kan inte göras klart förrän man vet hur det gamla fängelset i framtiden ska användas. Men mögelsanering är på gång, liksom åtgärdande av andra skador efter vårdslös förvaltning, sedan fängelset tömdes.
Under tiden bågnar väggarna i Folkrörelsearkivets lokaler på Brynäs. Det är där hela länets föreningshistoria samlas, ordnas, förtecknas och tillhandahålls för forskning – inte bara för studerande, akademiker och forskarproffs utan för varje intresserad person. Det gamla cellfängelset med tjocka väggar och golv som tål hård belastning, små fönster och stabilt inneklimat skulle kunna bli ett arkivcentrum för hela länet eller för stora delar av det, med statliga, privata och kommunala intressenter.
Inget är ännu beslutat om byggnadens utnyttjande. Den som vill sätta sig in i bakgrunden föreslås läsa Jan G Ljungströms “Skarprättare, bödel och mästerman” (Carlssons 1996) och tidningen Byggnadskultur nr 1/1987 med fängelser som tema och fängelset i Gävle som varnande exempel. I senaste numret av Hembygd Gävle (december 2000), Gävle Gilles medlemsblad, har förre kriminalvårdsinspektören Birger Lindroos skrivit om länshäktet i Gävle, dess tillkomst och användning.
Och alldeles nytillkommet (januari 2001) är gävlebon Katarina Kallings Nilssons examensarbete i museologi vid Uppsala universitet, ur vilken en del uppgifter ovan är hämtade. Uppsatsen heter “Två fängelser och ett museum” och behandlar fangelsemuseet i Gävle och dess framtida möjligheter.
BARBRO SOLLBE
Se även Fångvårdsanstalterna är nu minnen av Folke Löfgren
————————————–
oktober 1 – 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
