Publicerat i Gefle Dagblad 17 augusti 1985
Från Åke Nyléns tidningsurklipp
Den här fastigheten har adressen Norra Fiskargatan 18. Huset vänder framsidan mot Staketgatsleden i Gävle, på denna sida står en skylt med adressen Staketgatan 65. Båda adresserna är riktiga. Den fina sidan med burspråket är vänd mot Staketgatan. Huset är det enda kvarvarande på Norra Fiskargatan som undgått den så kallade stadsdelsförnyelsen. Huset byggdes 1870 som envåningshus. Det ritades av J O Kinstedt. År 1913 byggdes huset på med ytterligare en våning. Arkitekt var Carl Ericsson. Enligt min mening vann huset med sitt nya burspråk genom påbyggnaden. Ägare till huset i dag är före detta förste reparatören vid . SJ, Sigvard Brodén (1985) . Enligt gällande stadsplan ska marken, där huset nu står, ingå i ett industriområde som icke ska bebyggas. Självfallet är ägaren upprörd över den tjugo år gamla stadsplanen och oroar sig för framtiden.
“Det här huset sades vara det första i staden som fick dubbelkopplade fönster. De reste ända från Sandviken för att se på den moderniteten. Det skedde 1918“.
I trädgården har Sigvard Brodén kvar den gamla vattenkastaren som kom till användning för att släcka törsten på åkarnas hästar då de hade körslor till gården. I trädgården har han två vackra tre meter höga gjutjärnspelare tillverkade hos Skoglund och Olson. Mellan pelarna fanns förr en stationsskylt på vilken det stod Knaperåsen. Det var den lilla anhalten vid vilken tågen ibland stannade på vägen mellan Gävle och Furuvik. Blommor och frukt finns det gott om i trädgården. Det hela är en idyll.
Endast tre hus från stadsdelen gamla Öster finns nu kvar. Det är målaren, Hjalmar Westlings före detta hus på Hantverkargatan 59 och lotsen Nils Dahles före detta hus på Hantverkargatan 61. Dessa båda hus, som ligger i kvarteret Dundret inom industriområdet, ska nu bli kontor.
Gamla öster är stadsdelen som försvann. Hur kunde det ske frågar man sig i dag. På Norra Fiskargatan bodde förr lotsarna Nils Dahle, Uno Nordin, Carl Fredrik Alm samt hantverkare som smeden Arvid Portström med flera. En lots bor kvar på Norra Fiskargatan, Fredrik Sundman. Hans gamla hus på Fiskargatan revs och han’ fick flytta in i ett av niovåningshusen som är byggda av Stiftelsen Hyresbostäder på gatans västra sida. Några småhus från Lillån fram till Staketgatan finns inte längre. De som bott på gamla Öster kommer ihåg gemenskapen med sina grannar, trädgårdstäpporna på gårdarna och uthusen. Allt var kanske inte i bästa skick. Ett av staden utfärdat byggnadsförbud gjorde att underhållet av gårdarna blev eftersatt. Området skulle bli säte för “småindustri”. Dessa planer förverkligades som tur var inte. Visst såg det förskräckligt ut då rivningarna började. För att lätta upp det hela har man nu gjort grönområden mellan hyreshusen och planterat träd. Sedan träden vuxit upp och servicelokaler i mindre skala kompletterat stadsdelen, accepterar man bättre bebyggelsen. Att bo i ett niovåningshus är inte barnvä ligt.
Vanans makt är ibland stor.
Jag kom ihåg då jag fick vara med om invigningen av det första pensionärshemmet i Strömsbro på 1950-talet. Jag tyckte det var så fint med samlingssal och moderna bekvämligheter. Huset som fortfarande finns kvar var ett envåningshus. Alla hade egen ingång från gården till sin bostad. På frågan om det överhuvud taget var något som saknades, sa en gammal pensionär: “Jag saknar vedboden”.
Det var för honom en viktig och betydelsefull del. Där hade han fritidssysselsättning och där kunde han motionera och koppla av. Men allt kan inte förbli vid det gamla. Man ska inte gråta över spilld mjölk.
Vad säger man på stadsarkitektkontoret i dag. Jag frågade stadsplanearkitekt Gunnar Lidfeldt och han sa:
“Ja i dag hade man behandlat Öster på ett annat sätt. Man hade säkert sparat en mindre del av stadsplanen och låtit rusta husen samt haft kvar de små fina trädgårdarna.”
———————————————————————-
september 03, 2012
Länkar är ditlagda och materialet är sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
