Gävle drabbat av förbannelse? Av Barbro Widebäck.

Publicerat i Gefle Dagblad 15.2.85

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

Så här såg det ut på Öster förr i världen innan bebyggelsen revs under 1960- och 1970-talen och Öster, enligt Barbro Widebäck, “bebyggdes till kompakt, gråvit tristess.”

-Jag börjar undra om Gävle är drabbat av en förbannelse.

För fyra månader sedan återvände jag till Gävle efter att ha bott i Göteborg i arton år. I den första förtjusningen över att vara hemma igen var jag inte benägen att offentligt kritisera den fortlöpande förändring av Gävle som skett medan jag varit borta. Jag hade tillfälle, jag blev intervjuad i lokalradion, man ville veta vad jag tyckte om dagens Gävle. Då hade fjällen ännu inte fallit från mina av lokalpatriotism förblindade ögon. Artig och lätt förvirrad av all välkomnande välvilja jag mötte sa jag att “Gävle hörde väl inte till de mest förstörda städerna i riket”.

Men fjällen föll, jag gick ut i staden och förskräcktes åt somligt, log igenkännande åt annat. Jag läste Ture Karlströms och Helmer Vilkunds utomordentliga bok “Vinden tände staden“. Det har även förre stadsarkitekten i Gävle Per Olof Lefvert gjort med stor omsorg, erfor jag när jag läste hans artikel i GD den 7 februari, “Så utvecklades Gävles stadsbild”. P O Lefverts referat är föredömligt komprimerat. Hans därefter uttryckta förtjusning över att ha varit med om att forma dagens Gävle är inte helt begriplig.

Aningslöst redogör han för hur Gävle började förändras på 1950-talet. Utan ett uns av självkritik berättar han den föga uppbyggliga sagan om saneringen av Söder, om äldre gatunät om utplånades, om Fisktorget som fått bussar i stället för båtar med fisk.

Per Olof Lefvert och hans medhjälpare Louis Campanello — fastighetschef — skapade ett Gävle som av för mig och många andra obegriplig anledning ansågs som ett utmärkt exempel på stadsförnyelse. Ryktet om Gävles sanering spred sig, den gamla norska staden Trondheim hotades med att saneras à la Gävle. Sedan dess har jag avstått från att besöka Trondheim.

Det räcker så väl med att det Gävle som inte brann upp 1869 bebyggdes med sterila klossar, att Södra Kungsgatan breddades till ödslighet mellan trista betongfasader, att grändidyllen bakom Hamiltongatan helt skövlades, att den del av Söder som ligger öster om Kungsgatan länge stod halvriven, halvbebyggd.

Det skulle bli värre, det anade jag när jag gjorde korta visiter i Gävle och såg hur Öster berövades delar av sitt ursprungliga gatunät och bebyggdes till kompakt, gråvit tristess. Det blev ännu värre sedan Stortorget intagits av en sällsynt klumpig och dominerande Domus-byggnad.

Stora delar av Gävle har blivit deprimerande ödsligt. Mellan storkvarteren på Brynäs gapar tomheten, viner isvindarna. De vackra och en gång välhållna husen vid Brynäsgatans södra sida, mellan första och tredje tvärgatorna är ersatta av surt blängande fasader. De grönskande gårdarna, den lilla vita skolan är borta. Söder om Kaserngatan blir ödsligheten och stumheten fullkomligt bedövande. Och Kaserngatan . . . nej det var inte Gävles vackraste gata, men det var i alla fall en riktig gata och inte en förlängd viadukt genom tomheten.

Lilla vita på Brynäs

Hus för hus, kvarter efter kvarter, skulle man kunna döma ut stora delar av det nya Gävle, men det räcker ju med att konstatera att hela stadsbilden blivit splittrad, orolig och framför allt ödslig.

Jag vet så väl att Gävle, jämte Göteborg och Norrköping, hade landets sämsta bostadsbestånd ända in på femtiotalet. Jag har själv alltid bott i hus med värme, bad och stora utrymmen, jag sörjer inte för andras räkning gistna kåkar i “säckhanddukskvarteren” på Brynäs, men ändå kan jag bli nästan fysiskt illamående av den sorgliga blandning av förtätning och ödslighet som kännetecknar dagens Gävle.

Gårdagens hade stora brister. Bebyggelsen härstammade till stora delar från åren efter den stora branden. Man byggde snabbt i trä, i stället för att som i en annan brunnen stad tänka sig för att skapa ett enhetligt, stadsmässigt centrum. Sundsvall brann som bekant också, och där lyckades man betydligt bättre med återuppbyggnaden i centrum. Sundsvall, som före de stora inkorporeringarnas tid, var mindre än Gävle, fick tidigt en kontinental storstadsprägel, medan Gävle med sina låga trähus behöll sin atmosfär av rysk garnisonsstad (påtalad av DN-journalisten Disa Håstad, länge bosatt i Moskva med omnejd). Därmed intet ont om ryska garnisonsstäder.

Jag börjar undra om Gävle är drabbat av en förbannelse.

Allt är inte fult och avskräckande. Ån flyter fortfarande mellan tämligen oskadda strandgator. Men Slottstorget är en katastrof, även kommersiellt, att döma av de butiksnedläggningar som drabbar denna sluttande öppna plats som gör anspråk på att vara torg.

Jag återvänder till Brynas efter att ha läst arkitektkontorets uttömmande och roande redogörelse för denna stadsdels utveckling. Läsningen blev något av en chock. Nej, jag blev inte häpen över att de sanitära och sociala förhållandena varit så usla på Brynas. Min häpnad och förtrytelse gäller den tidigaste nybebyggelsen efter kriget, bebyggelsen kring Väpnargatan och Hagtornsgatan. Av boken om Brynäs framgår att saneringen från början präglades av att Brynäs alltid varit en eftersatt del av staden, med små lägenheter bebodda av stora familjer.

I stället för att förändra stadsdelens karaktär och upphäva segregeringen, fortsatte man att bygga övervägande smålägenheter, många utan egna badrum (badrum i källaren), fortsatte att prägla Brynäs som en stadsdel för låginkomsttagare. Det är upprörande.

Jag är inte ensam om att sörja förlorade gaturum och rivna hus. Det finns hos många gävlebor, har jag upptäckt, en hunger efter minnen och bilder från en försvunnen stad.

Det finns hos många som bor kvar här och ständigt retar sig på tristessen på Söder, Öster och Brynäs, en sorg över att Gävle kom att bli en av de städer som drabbades hårdast av en okänslig “förnyelse”. Saneringen, rivningen av usla kåkar var av nöden, men nog kunde man väl ha gått varsammare fram?

Pelarna på Stortorget döljer inte Domus-huset i all dess majestätiska dysterhet. Bussarna på Fisktorget skapar sannerligen ingen livfull miljö. Men fiskebåtar mitt i stan — som i Helsingfors — skulle ha varit en turistattraktion.

Gävle i dag är inget för så kallade stadsförnyare att skryta över. Gå bort och gråt en liten skvätt Per Olof Lefvert i stället för att yvas över att du varit med om att lägga grunden till urban vantrivs för decennier framåt!

BARBRO WIDEBÄCK