Fotograf Evert "J-Berg" Jäderbergs Memoarer

Gävle Museum

Dec 2000

ATT KOMMA HEM

Som fotograf är jag ofta ute och reser. Därför har detta ”att komma hem” ofta varit den brännande frågan, när jag efter en hård arbetsdag börjat med hemresan. En av mina reportageresor fick en tragikomisk avslutning. Av tidningen Expressen fick jag ett bra uppdrag.

Det gällde att fotografera flygbilder över nya E4:n utanför Gävle. Tidningen ställde sitt tvåmotoriga flygplan till förfogande.

Eftersom det såg ut att bli en fin och vacker dag med sol och moln bespetsade jag mig på en trevlig resa. Men när jag kom ut till flygfältet, där flygplanet stod redo med påslagna motorer, hade man på radio utfärdat stormvarning. Visserligen sken solen, men himlen var full av otäcka svarta moln. Det var följaktligen med blandade känslor jag steg ombord på flygplanet. Att det utfärdats stormvarning tycktes inte bekomma piloten det minsta.

Färden efter E4:an gick relativt lugnt. Men när vi närmade oss vårt mål någonstans mellan Gävle och Söderhamn började vinden göra sig kännbar. Flygplanet vinglade och for i kastbyarna. ”Det är inte farligt”, sade piloten,” och titta så fint solen lyser upp landskapet!”

Själv var jag ganska återhållsam med glädjeuttrycken. En journalist, som också var med på flygturen, var kritvit i ansiktet. Han hade fullt arbete med att hålla sig tryckt mot det halvöppna sidofönstret medan jag fotograferade.

Luftdraget fick mig att kippa efter andan. När fotograferingsuppdraget var slutfört lade jag ifrån mig kameran, tog fram en plastpåse och ”använde” den. ”Även vid enkla flygfotouppdrag blir fotograferna illamående”, tröstade piloten. Det hör ihop med att kameran lutar åt ett håll och flygplanet åt ett annat.

Efter en lyckad landning på flygfältet påstod piloten att vi klarat färden ”riktigt hyfsat”. Hemfärden från flygfältet gjordes med taxi. I bilen kände jag mig nöjd och glad över att det gått så bra med flygningen trots stormen. Det var mörkt på gården hemma och i den källargång jag måste passera för att komma till fotolaboratoriet. Med kameran på magen gick jag in genom källardörren.

Då snubblade jag över en cykel, som husets barn slängt på golvet. Jag flög och hasade en lång bit in i källargången. Med värkande leder och sönderslaget knä, tänkte jag: ”Här klarar man hyfsat en så strapatsrik flygfärd, men två meter hemifrån dyker man på öronen.” Så kan det också vara att komma hem.