Publicerat i Gefle Dagblad 2 februari 1980.
Detta materiel kommer från Åke Nyléns privata Tidningsurklipp
Två gamla handlare blickar tillbaka
□ □ Det var en gång två handlare på Brynas. Den ene hette Widlund och var färghandlare på Femte Tvärgatan. Den andre hette Holmström och drev sin speceriaffär mitt emot.
De betjänade folket från Korsnäsgårdarna, Kålhagen och Finnhagen.
På 1940- och 1930-talen kände de Brynas och Brynäsborna utan och innan, visste vilka de kunde lita på och vilka som inte klarade krediterna.
— Man var glad när de rev trärucklen på 60-talet, säger Åke Holmström. Det skulle bygga högre och bättre hus och vi skulle få mera kunder.
När Nils Widlund och Holmström promenerar på tvärgatorna i dag verkar de mera tveksamma.
——————————–
Åke Holmströms speceriaffär fick ge vika för snabbköpen i slutet av 50-talet. Widlunds färgaffär finns kvar än i dag; nu står sonen bakom disken.
Åke Holmström är fast rotad i trakterna kring Femte Tvär. I hela sitt liv har han bott i området. Alla arbetsplatser han gått till i sitt liv har legat på Brynäs.
— Jag har levt öster om Lilla järnvägen, säger han.
— “Lilla järnvägen” — det är det lilla spåret som korsar Brynäsgatan.
— Många skäller på Brynäs och menar att det är en bråkig stadsdel.
Åke Holmström tror att han vet varför.
— Många som bode här var stuveriarbetare. De hade dåligt betalt, lång arbetsdag och ett smutsigt jobb. Därför fick Brynäs dåligt rykte. Visst söps det en del. Skepparn bjöd ofta på sprit när båten var färdiglossad. Men inte var det värre än på andra ställen.
Åke Holmström viftar irriterat med handen.
— Det är bara gamla fördomar hos folk som gör att de ser ner på Brynäs. Här bodde mycket ordentligt folk också, såna som förstod att hålla skiten ifrån sig!
Handlarna fick lära sig att skilja på mer eller mindre “ordentligt” folk, på vilka som kunde handla på kredit och vilka som inte gick att lita på.
— Väldigt många handlade på krita. De betalade när lönen kom, efter fjorton dagar eller efter en månad. Vissa var jag tvungen att neka, annars hade jag aldrig överlevt. Men det är klart, visst blev jag ändå snuvad många gånger.
Minnesbilderna flödar när de båda affärsföreståndarna går omkring i kvarteren kring Mejseln.
— När jag växte upp på 10- och 20-talen var inte Brynäsgatan mer än hälften så bred som i dag. På båda sidor växte stora träd. Längs husen från Brynäs- skolan ner till Lilla järnvägen fanns det små jordlotter som folk odlade på, berättar Åke Holmström.
De kommer ihåg hur de åkte kälke i Källgrens backe på vintrarna. Ibland åkte de skridskor på ån, utanför Grand Hotel. De hände att de strök utmed hotellets väggar för att få höra litet av musiken som spelades upp för de punchdrickande herrarna innanför.
Än i dag säger de Storån i stället för Gavleån.
— Här, på Femte Tvärgatan, kom Ettans spårvagn. Ettans linje gick från Brynäs till Stadsträdgården. Vid Agöplan vände spårvagnen.
Han måste skrika och peka för att göra sig förstådd i Brynäsgatans trafik.
AjAJ, FINNHAGEN …
– Minns du när man fått tag på en fjälla från Finnhagen? När man skulle följa henne hem och hon berättade att hon bodde i Finnhagen blev man livrädd.
Finnhagen låg där de små gökursliknande radhusen i dag ligger. Platsen fick sitt namn efter de finska arbeare som bodde där. Finnhagen var känt för sin fattigdom och för sina slagsmål.
– När Finnhagsgänget såg att man kom med en flicka därifrån fick man genast stryk.
Varje Tvärgata hade ett eget gäng som noga bevakade kvarterets flickor.
BJÖRK OCH EK
De berättar om Helsans Vattenfabrik som låg på Sjätte Tvär.
Dryckerna kördes ut av två gubbar, Björk och Ek. Var man med och bar dricka en hel dag kunde det hända att man fick en läsk som belöning. Var Björk och Ek på gott humör fick man rida på “Putte”, deras häst.
Nere vid Lilla Järnvägen, ungefär där byggforskningen finns, låg en arbetsstuga.
— De hade god mat där, säger Nils Widlund. Dit kunde man gå och jobba på kvällarna för att få lite mat. Vid ingången stod en vakt som kände igen de flesta besökarna. Bara de som hade det riktigt svårt släpptes in.
Nils Widlund etablerade sig på Brynäs 1941. Dessförinnan hade han drivit en butik på Söder. När han kom till Femte Tvär fanns redan Holmström där.
— Jag tog över efter min morbror, berättar Åke Holmström. Han hade startat Holmströms Specerier redan 1918. Många varor fick bara säljas i särskilda butiker. Mjölk fick vi inte föra förrän på 1950-talet. Pilsner sålde vi ännu senare.
Till sist avslöjar Åke:
– Jag trivdes aldrig bakom disken. Trots att jag stod där i 25 år.
Han gav upp 1958 för att börja med skrivbordsjobb i stället Idag är hans butik riven och ersatt av bostadshus.
För Nils Widlund gick det alltså bättre. Hans butik står kvar när dt övriga Brynäs förändras.
GUNILLA JOHANSSON
Se Håkan Leijdings kommentarer till detta inlägg.
—————————————————————–
mars 20, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
Pingback: H Leijdings kommentarer till gamla handlare blickar tillbaka | Gävledraget