Idrottens kvarter och badmästaren i Gävle av Ulf Kriström

rp_Ulf-Kriström-190x190.jpg

Publicerat i Gefle Dagblad måndag 8 okt 2007.

Detta materiel kommer från Åke Nyléns privata Tidningsurklipp

Kvarteret från nordost

Kvarteret från sydväst

Här finns idrottshall, badhus, bibliotek och klubblokaler – men bara på papperet

 

I Sandviken växer Göransson Arena fram våning för våning, åtminsto­ne på ritbordet, och i Sätra finns den storslagna Läkerol Arena. Kan­ske börjar Moussa N’diayes ambi­tiösa hallprojekt också ta form så småningom.

Allt detta iakttas under tystnad av Gävles friidrottare, handbolls­spelare, innebandyspelare och alla andra som så länge har behövt en rejäl hall att hålla till i.

 

Hur länge då?

 

Jo, åtminstone sedan 1944. Då la­de arkitekterna Langeldal och von Schmalensee fram ett förslag till ett Idrottens hus – ett helt kvarter, faktiskt – som skulle ligga där po­lishuset nu speglar sig i Gavleåns vatten.

 

Och inte nog med det: Förslaget antogs också av stadsfullmäktige den 29 januari 1945.

 

Det finns alltså ett beslut om att bygga. Och vi idrottsvänner är så snälla och korkade att vi väntat i 62 år på att få gå från beslut till handling, men nu börjar vi bli lite otåliga.

 

Nå, för att återgå till de ursprung­liga planerna så var de egentligen ännu äldre. Redan 1923 kom ett förslag om att bygga ut Murénska bad­huset med en modern simhall och en del faciliteter i anknytning till det. Men de som styrde då tyckte väl att det var slösaktigt att komplette­ra det vackra badhuset med ytter­ligare ett badhus, och det kan väl ligga något i det även om man kan förstå tanken.

 

Så åren rann iväg. 20-tal blev 30-tal och Kreuger tog sitt liv. Det blev depression och världskrig och ingenting av detta befrämjade någ­ra nya initiativ i fråga om en idrotts­hall i Gävle.

 

Men när det började blåsa snålt kring Hitler och Europas folk anade att det var bättre tider på gång så spirade också kreativiteten på nytt. Och för arkitekter i karriären an­sågs Gävle vara en god marknad, för här hade vi fortfarande lite grosshandlaratmosfär. Vi var kända för att våga satsa även på ganska vilda projekt.

 

Langeldal och von Schmalensee sparade inte på krutet. De presen­terade ett Idrottens hus som folket i stan verkligen tog till sig. Vi var bra på det mesta, men inte inomhusidrott, och vi längtade efter en bra lösning på lokalproblemet.

 

Deras ritningar utgickfrån det be­fintliga badhuset som hade byggts 1907. Det började bli ganska slitet men var fortfarande en skönhet i stadsbilden med sina trappstegs­gavlar, och herrar arkitekter ville inte ändra på den exteriören.

 

Däremot hade de tänkt sig att bygga om badhuset invändigt, och för att kunna motivera de 3,5 mil­joner kronor – sanslösa pengar då – som hela projektet skulle kosta så innehöll kvarteret också en kom­munal tvättinrättning och en cent­ralvärmeanläggning.

 

Så här var det tänkt i stora drag:

 

Murénska badhuset skulle alltså bli kvar, åtminstone till det yttre, och öster om det (åt järnvägen till) skulle det byggas ett trevåningshus med stadsbibliotek, föreläsnings- och studiecirkellokaler.

 

Med långsidan mot Muréngatan skulle det byggas ett idrottshus av rejäl dimension. I gatuplanet skulle inrymmas en idrottsplan för idrot­ter som “tennis m. fl. idrotter” som det stod i de kommunala handling­arna, och man får väl förutsätta att handboll kunde inräknas i “m. fl.”. Det fanns åtminstone plats för 1700 åskådare på de tänkta läktarna, och det var väl fler än en tennismatch skulle kunna locka.

 

Någon friidrott hade arkitekter­na inte tänkt på, men det berodde nog mest på att det på den tiden knappt fanns en människa i värl­den som såg friidrott som en inomhussport.

 

Arealen var dock rejält tilltagen, för i källarvåningen skulle på sam­ma areal finnas plats för:

 

  1. Bowlingbana.
  2. Lokaler för brottning och box­ning.
  3. Pistolskyttebana.
  4. Minigolfbana. Som ju heter bangolf numera.
  5. Travbana.

 

Den sista punkten är ett skämt. Men idrottshuset var verkligen re­jält dimensionerat.

 

Mellan idrottshuset och det gam­la badhuset skulle en modern sim­hall byggas. Förmodligen en 25-me- tersbana, som på den tiden var det längsta man kunde föreställa sig i bassängväg.

 

Mitt i kvarteret skulle det upp­stå ett sorts torg, en öppen gård, som skulle få namnet Medborgar­platsen, och i söder skulle kvarteret avslutas med en arkadbyggnad för idrottsföreningarnas klubbrum.

 

Medborgarplatsen och de utrym­men som arkadformen erbjöd skul­le också kunna användas för mässor och liknande arrangemang.

 

Hela projektet tilltalade verkligen Gävleborna, och för att finansiera bygget startades en förening som fick namnet Idrottshusets vänner. Under fyra år, från 1942 till 1945, jobbade denna förening för att skra­pa ihop kanske någon av de miljo­ner som behövdes.

 

Hur mycket som fanns i kassan när de gav upp känner vi inte till, men det var en ambitiös förening som inte bara hade som mål att tjä­na pengar utan också ville stärka in­tresset för projektet.

 

Deras främsta vapen i den kam­pen var de idrottshusrevyer som varje år sattes upp på Gävle Teater. Hilding Peterson, som på den tiden arbetade på badhuset, var regissör, och han lyckades samla hela gräd­dan av amatörskådespelare som då fanns i stan. Emy Ågren ansva­rade för baletten, Margit Haglund och Dagmar Humbla sjöng, Mats Hjelms orkester spelade.

 

De här namnen känner kanske inte så många till längre, men kom ihåg att det inte fanns TV på den ti­den. De lokala artisterna var riktigt stora i Gävlebornas ögon.

 

Men inga ansträngningar hjälpte. Staden ansåg sig inte ha råd att full­följa projektet, och det självdog.

 

1954 dammades idrottshuspla­nerna av igen, och det kom ett för­slag om att bygga nytt bad- och idrottshus vid Strömdalen, på Rettigska barnhemmets tomt. Det blev också av, i alla fall delvis. Där bygg­des nämligen Strömbadet som stod klart 1960 och hade den där 25-metersbassängen som entusiasterna på 40-talet hade drömt om.

 

I ett par omgångar har det sedan varit tal om att köpa in järnvägens gamla lokstallar på Nynäs och byg­ga om till idrottshall, men det har inte blivit något med det heller.

 

Och medan denna beslutsvånda har fått råda har handbollen själv­dött i stan, precis som alla andra inomhusidrotter som kräver en del utrymme.

 

Utom ishockey då, förstås.

————————–

 

Badmästaren som blev radiostjärna

 

Det var i slutet av 1930-talet som Murénska badhuset behövde en ny föreståndare, och den som fick job­bet hette Hilding Peterson. Det skulle visa sig att han också var en glad fyr med en massa kreativa idéer.

 

Hilding Peterson

 

 

Dessutom hade han ett förflutet i underhållnings­branschen, och när stadens skådespelar- och revyelit kom till Murre för att bada lät de sig imponeras av den verbale och charmige badmästaren. Han kom snabbt in i gänget, och när det blev tal om att skri­va ihop och framföra en revy på Gävle Teater för att marknadsföra tanken på ett Idrottens hus i Gävle och kanske dra ihop lite pengar till projektet föll det sig naturligt att Hilding skulle bli en centralgestalt. Inte minst på grund av att han faktiskt var chef på Murénska badhuset som hela det tänkta projektet kretsade omkring (se skisserna här intill).

 

Han åtog sig att ta huvudansvaret för hela revy­projektet och blev såväl regissör som producent, ku­plettsångare och skådespelare. Och Hilding var verk­ligen en stor tillgång, världsvan och begåvad som han var. Dessutom hade han hjälp av en rutinerad revyräv som hette Paul Robland och flera av Gävle­tidningarnas främsta skribenter, som redan på den tiden var humoristiska och snabbtänkta.

 

Hilding Peterson hade också turen att få med några verkligt starka namn i ensemblen:

 

Emy Ågren.

Hon hade balettskola i Gävle på den tiden men ha­de tidigare varit ett stort namn till och med i den in­ternationella underhållningsvärlden. Bland annat hade hon varit stjärna i Ernst Rolfs revyer.

 

Dagmar Humbla.

Museiintendenten Philiberts hustru var stor ope­rettstjärna innan familjen kom till Gävle. Även hon hade jobbat med Ernst Rolf och spelat på flera av Stockholms mer bemärkta teatrar.

 

Hanna Kvist, Eric Rooth, Wanda Hellstadius, Sig­vard Kihlberg, Kalle Karlsson och Henry Rohlin.

Dessutom medverkade Furuvikskändisen Bodo West, liksom varietéparet Fortuna & Bazola.

 

 En visa för hela stan

 

Det fanns faktiskt en uppsjö av mycket framstå­ende och humoristiska scenpersonligheter i Gävle under krigsåren, och Hilding lyckades engagera en stor del av dem. Idrottshusrevyerna blev stora pu­bliksuccéer, och Hilding (som själv medverkade i al­lihop) blev en riktig kändis.

 

Hans berömmelse ledde också till att han engagera­des av Arbetarbladet i en sorts talangjakt som kalla­des Vi bjuder till och som sändes i radio. Detta ledde i sin tur till att Hilding Peterson upptäcktes av Ra­diotjänst, föregångaren till Sveriges Radio, och han lämnade sitt badmästarjobb för att bli radiostjärna i Stockholm.

 

Vi bjuder till
Vi bjuder till

 

Där skapade han bland annat en populär under­hållningsserie som hette Dansa med mej och som kan sägas vara en föregångare till TV-succén Nygammalt.

 

Ulf Kriström

mars 14, 2012

Ulfs böcker

—————————————————————

Gå till Startsida Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.b

Scroll to Top