Publicerat i Gefle Dagblad måndag 8 okt 2007.
Detta materiel kommer från Åke Nyléns privata Tidningsurklipp
Här finns idrottshall, badhus, bibliotek och klubblokaler – men bara på papperet
I Sandviken växer Göransson Arena fram våning för våning, åtminstone på ritbordet, och i Sätra finns den storslagna Läkerol Arena. Kanske börjar Moussa N’diayes ambitiösa hallprojekt också ta form så småningom.
Allt detta iakttas under tystnad av Gävles friidrottare, handbollsspelare, innebandyspelare och alla andra som så länge har behövt en rejäl hall att hålla till i.
Hur länge då?
Jo, åtminstone sedan 1944. Då lade arkitekterna Langeldal och von Schmalensee fram ett förslag till ett Idrottens hus – ett helt kvarter, faktiskt – som skulle ligga där polishuset nu speglar sig i Gavleåns vatten.
Och inte nog med det: Förslaget antogs också av stadsfullmäktige den 29 januari 1945.
Det finns alltså ett beslut om att bygga. Och vi idrottsvänner är så snälla och korkade att vi väntat i 62 år på att få gå från beslut till handling, men nu börjar vi bli lite otåliga.
Nå, för att återgå till de ursprungliga planerna så var de egentligen ännu äldre. Redan 1923 kom ett förslag om att bygga ut Murénska badhuset med en modern simhall och en del faciliteter i anknytning till det. Men de som styrde då tyckte väl att det var slösaktigt att komplettera det vackra badhuset med ytterligare ett badhus, och det kan väl ligga något i det även om man kan förstå tanken.
Så åren rann iväg. 20-tal blev 30-tal och Kreuger tog sitt liv. Det blev depression och världskrig och ingenting av detta befrämjade några nya initiativ i fråga om en idrottshall i Gävle.
Men när det började blåsa snålt kring Hitler och Europas folk anade att det var bättre tider på gång så spirade också kreativiteten på nytt. Och för arkitekter i karriären ansågs Gävle vara en god marknad, för här hade vi fortfarande lite grosshandlaratmosfär. Vi var kända för att våga satsa även på ganska vilda projekt.
Langeldal och von Schmalensee sparade inte på krutet. De presenterade ett Idrottens hus som folket i stan verkligen tog till sig. Vi var bra på det mesta, men inte inomhusidrott, och vi längtade efter en bra lösning på lokalproblemet.
Deras ritningar utgickfrån det befintliga badhuset som hade byggts 1907. Det började bli ganska slitet men var fortfarande en skönhet i stadsbilden med sina trappstegsgavlar, och herrar arkitekter ville inte ändra på den exteriören.
Däremot hade de tänkt sig att bygga om badhuset invändigt, och för att kunna motivera de 3,5 miljoner kronor – sanslösa pengar då – som hela projektet skulle kosta så innehöll kvarteret också en kommunal tvättinrättning och en centralvärmeanläggning.
Så här var det tänkt i stora drag:
Murénska badhuset skulle alltså bli kvar, åtminstone till det yttre, och öster om det (åt järnvägen till) skulle det byggas ett trevåningshus med stadsbibliotek, föreläsnings- och studiecirkellokaler.
Med långsidan mot Muréngatan skulle det byggas ett idrottshus av rejäl dimension. I gatuplanet skulle inrymmas en idrottsplan för idrotter som “tennis m. fl. idrotter” som det stod i de kommunala handlingarna, och man får väl förutsätta att handboll kunde inräknas i “m. fl.”. Det fanns åtminstone plats för 1700 åskådare på de tänkta läktarna, och det var väl fler än en tennismatch skulle kunna locka.
Någon friidrott hade arkitekterna inte tänkt på, men det berodde nog mest på att det på den tiden knappt fanns en människa i världen som såg friidrott som en inomhussport.
Arealen var dock rejält tilltagen, för i källarvåningen skulle på samma areal finnas plats för:
- Bowlingbana.
- Lokaler för brottning och boxning.
- Pistolskyttebana.
- Minigolfbana. Som ju heter bangolf numera.
- Travbana.
Den sista punkten är ett skämt. Men idrottshuset var verkligen rejält dimensionerat.
Mellan idrottshuset och det gamla badhuset skulle en modern simhall byggas. Förmodligen en 25-me- tersbana, som på den tiden var det längsta man kunde föreställa sig i bassängväg.
Mitt i kvarteret skulle det uppstå ett sorts torg, en öppen gård, som skulle få namnet Medborgarplatsen, och i söder skulle kvarteret avslutas med en arkadbyggnad för idrottsföreningarnas klubbrum.
Medborgarplatsen och de utrymmen som arkadformen erbjöd skulle också kunna användas för mässor och liknande arrangemang.
Hela projektet tilltalade verkligen Gävleborna, och för att finansiera bygget startades en förening som fick namnet Idrottshusets vänner. Under fyra år, från 1942 till 1945, jobbade denna förening för att skrapa ihop kanske någon av de miljoner som behövdes.
Hur mycket som fanns i kassan när de gav upp känner vi inte till, men det var en ambitiös förening som inte bara hade som mål att tjäna pengar utan också ville stärka intresset för projektet.
Deras främsta vapen i den kampen var de idrottshusrevyer som varje år sattes upp på Gävle Teater. Hilding Peterson, som på den tiden arbetade på badhuset, var regissör, och han lyckades samla hela gräddan av amatörskådespelare som då fanns i stan. Emy Ågren ansvarade för baletten, Margit Haglund och Dagmar Humbla sjöng, Mats Hjelms orkester spelade.
De här namnen känner kanske inte så många till längre, men kom ihåg att det inte fanns TV på den tiden. De lokala artisterna var riktigt stora i Gävlebornas ögon.
Men inga ansträngningar hjälpte. Staden ansåg sig inte ha råd att fullfölja projektet, och det självdog.
1954 dammades idrottshusplanerna av igen, och det kom ett förslag om att bygga nytt bad- och idrottshus vid Strömdalen, på Rettigska barnhemmets tomt. Det blev också av, i alla fall delvis. Där byggdes nämligen Strömbadet som stod klart 1960 och hade den där 25-metersbassängen som entusiasterna på 40-talet hade drömt om.
I ett par omgångar har det sedan varit tal om att köpa in järnvägens gamla lokstallar på Nynäs och bygga om till idrottshall, men det har inte blivit något med det heller.
Och medan denna beslutsvånda har fått råda har handbollen självdött i stan, precis som alla andra inomhusidrotter som kräver en del utrymme.
Utom ishockey då, förstås.
————————–
Badmästaren som blev radiostjärna
Det var i slutet av 1930-talet som Murénska badhuset behövde en ny föreståndare, och den som fick jobbet hette Hilding Peterson. Det skulle visa sig att han också var en glad fyr med en massa kreativa idéer.
Dessutom hade han ett förflutet i underhållningsbranschen, och när stadens skådespelar- och revyelit kom till Murre för att bada lät de sig imponeras av den verbale och charmige badmästaren. Han kom snabbt in i gänget, och när det blev tal om att skriva ihop och framföra en revy på Gävle Teater för att marknadsföra tanken på ett Idrottens hus i Gävle och kanske dra ihop lite pengar till projektet föll det sig naturligt att Hilding skulle bli en centralgestalt. Inte minst på grund av att han faktiskt var chef på Murénska badhuset som hela det tänkta projektet kretsade omkring (se skisserna här intill).
Han åtog sig att ta huvudansvaret för hela revyprojektet och blev såväl regissör som producent, kuplettsångare och skådespelare. Och Hilding var verkligen en stor tillgång, världsvan och begåvad som han var. Dessutom hade han hjälp av en rutinerad revyräv som hette Paul Robland och flera av Gävletidningarnas främsta skribenter, som redan på den tiden var humoristiska och snabbtänkta.
Hilding Peterson hade också turen att få med några verkligt starka namn i ensemblen:
Hon hade balettskola i Gävle på den tiden men hade tidigare varit ett stort namn till och med i den internationella underhållningsvärlden. Bland annat hade hon varit stjärna i Ernst Rolfs revyer.
Museiintendenten Philiberts hustru var stor operettstjärna innan familjen kom till Gävle. Även hon hade jobbat med Ernst Rolf och spelat på flera av Stockholms mer bemärkta teatrar.
Hanna Kvist, Eric Rooth, Wanda Hellstadius, Sigvard Kihlberg, Kalle Karlsson och Henry Rohlin.
Dessutom medverkade Furuvikskändisen Bodo West, liksom varietéparet Fortuna & Bazola.
Det fanns faktiskt en uppsjö av mycket framstående och humoristiska scenpersonligheter i Gävle under krigsåren, och Hilding lyckades engagera en stor del av dem. Idrottshusrevyerna blev stora publiksuccéer, och Hilding (som själv medverkade i allihop) blev en riktig kändis.
Hans berömmelse ledde också till att han engagerades av Arbetarbladet i en sorts talangjakt som kallades Vi bjuder till och som sändes i radio. Detta ledde i sin tur till att Hilding Peterson upptäcktes av Radiotjänst, föregångaren till Sveriges Radio, och han lämnade sitt badmästarjobb för att bli radiostjärna i Stockholm.
Där skapade han bland annat en populär underhållningsserie som hette Dansa med mej och som kan sägas vara en föregångare till TV-succén Nygammalt.
Ulf Kriström
mars 14, 2012
—————————————————————
Gå till Startsida Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.b