DEL 4.
Tiden gick och Brynäs Express växte snart ur byggnaden på Första Magasinsgatan och vi flyttade ner på Näringen där jag köpte en fastighet med stor tomt och plats för våra bilar innanför staket. Där behövdes lite uppfräschning men inte mer än vi kunde klara själva.
Byggnaden på Magasinsgatan som vi sålt, fick ett kort liv efter jag sålde.
Och innehåller en makaber historia.
Frukthandlaren som köpte övertog även vår brandförsäkring vid köpet. Men strax efter affären fick han en förfrågan om han inte skulle ha brandförsäkring på sin nyinköpta fastighet. Gissar att någon försäkringsagent suttit och läs lagfartsregistret och jagade kunder den vägen.
Frukthandlaren som inte mindes att har övertagit min försäkring på ett överlåtelseavtal som var helt OK. Så han svarade JA på säljaren erbjudandet . Och fyllde i blanketten med alla uppgifter bl.a. raden där det stod:
– Har ni fastigheten försäkrad i annan bolag ? Svar NEJ.
Året efter brann fastigheten ner genom en olycka. Nåt element hade tydligen överbelastat elledningen så det började brinna, sas det. Och även om det var granngårds till brandstationen så brann hela fastigheten ner till grunden.
Nu blev det tal om försäkringspengar i kontanter då kommunen inte vill godkänna ett nybygge i området.
Då uppdagades att frukthandlaren hade två brandförsäkringar och också att han varit helt ärlig i sitt svar. “Har ni fastigheten försäkrad i annat bolag”. Det hade han inte utan han hade två försäkringar i SAMMA bolag, något som dom sa inte skulle vara möjligt, men i detta fall var det både möjligt och verkligt.
Utbetalning skedde förståss direkt på den ena försäkringen sen blev det förhandling om den andra och jag tror kompromissen blev att han fick ut halv försäkrings
ersättning på den andra försäkringen. Och sen köpte också kommunen in marken.
Så denne frukthandlare kom på grön kvist på ett par år. Jag träffade honom någon månad senare inne på Upplands Banken.
Och då hade han en sillpung (gammelvärldens penningpung) som jag tror var en minst en DECIMETER tjock. Kassörskan på banken hade räknat fram hur mycket han skulle betala.
Frukthandlaren slog sin decimeter tjocka sillpung i disken och sa med hög röst – Jaha… å vad kostar det här kalaset då ?
Jag fick mej ett gott skratt. Var man upp i smöret så var man.
Sören Thyr hade slutat på Bertil Elensjös åkeri och skaffat sen några egna truckar och anställt någon och flyttade upp på gamla Gavleverkens fastighet där Forslunds lastbilsflak verkstad var tidigare.
Och jag köpte in Elon Johanssons hela kvarter nere på Näringen och hyrde ut till Byggma M koncernen. (Ett sort byggföretag som var Beijer Byggs föregångare). Företaget ägdes av tre stor börsnoterade bolag.
Den stora affären på flera millioner var naturligtvis finansierad till 75% genom banklån.
Byggma M gick efter ett år eller så, trots sin backning av de tre stora börsföretagen, i konkurs och kunde inte betala hyran som ju förstås var ett villkor för mig för att kunna betala lånen.
Jag begärde anstånd på sex månader av huvudutlånaren Handelsbanken, ett anstånd på sex månader för att klara ut det hela. Det beviljades.
Och jag satte direkt igång med att stycka den stora Elof Johanson fastigheten i fem stora industritomter. Det blev full cirkus förstås på Byggma M som på det viset blev mer eller mindre utkörda från tomten där dom hade virkeslager, hyvleri och kontor.
Men här fanns ingen pardon, det gällde dom eller mig, så jag valde det som låg mig närmaste.
Och när Byggma M vägrade flytta sina stora virkespaket från området tog jag Brynäs Express stora 40 tons tryck och åkte dit ner själv och handgripligen flyttade virkespaketen som låg i vägen.
Detta till massor av gap och skrik. Men nöden har ingen lag. Hur mycket dom än skrek om polis och advokater, virket skulle undan.
Och undan kom det.
Och tack vare kommunalråd som Thure Edbom som var ordförande för byggnadsnämnden, Håkan Westlund, fastighetschefen Sture Rosenlund och inte minst stadsarkitekten Erik Larsson så godkändes min avstyckningsplan på fem tomten på en rekordsnabb tid av bara någon vecka.
Nu kunde jag börja sälja av avstyckningsbitarna som var och en var på flera tusen kvadratmeter, tre av dem med byggnader på bl.a. de stora virkesskeppen.
Två tomter utan byggnader.
Sören Thyr hörde av sej och var intresserad av att köpa ett av avstyckningarna för han hade nu växt ur sina hyrda lokaler på Gavleverken.
Jag föreslog att vi skriver ett kontrakt som vi vill ha det, och utan att skriva under, lämnar in det till banken för att höra hur de ställde sig till denna tänkta affär där Thyr skulle behöva låna en million kronor för köpet.
Arne Olofsson som var chef för Sundsvallsbanken hörde av sig och ville prata med mig, han hade då fått reda på att Thyr eventuellt skulle köpa mark och byggnader från mig. Så jag gav honom köpekontraktet, inte underskrivit utan bara utkastet som vi tänkte det.
Arne Olofsson beviljade millionen dagen efter så jag ringde Sören och sa
– Sundsvallsbanken ger dig millionen om du flyttar alla dina affärer till dem.
Sören sa – OK. Affären skulle nu vara klar.
Men någon dag senare så ringde Sören för en träff och meddelade att hans bank Sparbanken hade fått reda på detta. Sören var kund där och nu tyckte han det kändes like kymigt att han inte frågat dem om lån.
Sören själv hade inget emot att flytta över till Sundsvallsbanken som var ’innebanken’ under Arne Olofssons ledning.
Så jag föreslog Sören – Du, vi har ju inte undertecknat något avtal så låt oss skriva ett nytt lika avtal men att du köper två avstyckningar och begär två millioner i lån för köpet.
Och sa jag, avslår dom då så har du ju klart med Arne på en tomt och en million och den med två tomter vet ju ingen om, och till Arne säger vi ingenting.
Sagt och gjort, vi skrev nytt kontrakt på två tomter och låneansökan på två millioner Och Sören lämnade in ansökan till sin bank – inte heller underskriven utan bara med en fråga hur banken skulle ställa sej till en sån här affär.
Två dagar senare ringde Sören och jag glömmer aldrig det samtalet, ett som bara en kille som Sören kunde göra med ett leende.
– Hörru du jävla ding ding (som han jämt kallade mej) … du har lurat mej, du har lurat mej….och nu sitter jag i knipa.
– Vad är det ?
– Jo ..tror du inte att ,..Sparbanken beviljade två millioner !! och så smackade han som alla vet Sören gjorde när det var något……så nu sitter jag i knipa.
Betänk att en vanlig villa kostade då en 250 – 300.00 kronor på den tiden.. Så två millioner var mycket pengar.
På så sätt startade Sören Thyr sina fastighetsaffärer, som sen blev många och jättestora på flera millioner.
Vi hade kul och jag räckte sen ut en hand till honom med att prata med banken om amorteringsfritt i ett år så han kunde få lite luft under vingarna innan han skulle börja betala av lånen.
Alltnog, jag sålde till slut av de tre resterande avstyckade tomterna till andra och kunde klara med marginal mitt löfte till Handelsbanken om återbetalning av hela lånet inom den beviljade anståndstiden.
Och som alla vet Sören Thyr klarade sej med bravur. Jag minns hur många stora företag som ringde till mej under denna tid och som hört om kommande fastighetsköp ..’’om Sören Thyr behöver rekommendationer så kan jag ge dom, Bl.a Robert Ahlgren på Läkerol, Munters pappers VD och andra. Sören var oerhört omtyckt, som alla vet.
Själv satt Sören i sin truck och lät andra sköta papper och annat medan han var ute på fältet och jobbade i närkontakt med alla. Och ni alla som kände honom och hans truck visste att han kunde peta tänderna med trucken om det så behövdes. Ingenting var omöjligt, absolut ingenting. Han var översuverän med sin truck.
Om honom och hans trucks bravader skulle man kunna skriva en bok.
Uppe vid Gustafsbro så låg det på bryggeritomten två jättestora rostfria tankar, dom låg där flera år innanför staketet, det tror jag säkert många minns.
Bryggerierna som ägde Bockens ville sälja dessa och jag hade fått kontakt med Nynäs Petroleum i Nynäshamn som letade två stora kemikalietankar. Och jag fann ut att dessa två tankar skulle passa.
Men Nynäs ville ha dem på plats i Nynäshamn för det pris jag begärde. För att veta om det kunde vara möjligt begärde jag pris från Ehlins Åkeri och från Sören Thyr på transport från bryggeriet i Gustavsbro till Granudden och därifrån hade jag sedan ordnar så att tankarna skulle gå som däckslast på en båt till Nynäshamn.
Tankarna var i storlek 5 meter i diameter och en 10 meter långa. Alltså ena riktiga bamsingar.
Ehlins planerade att köra med grävmaskinstrailer och för det måste strömmen till tågen brytas så man kunde lyfta ledningarna när man korsade järnvägen vid Kaserngatan ( det fanns ingen bro på den tiden)
Kostnad totalt för allt med transsport gjorde att det skulle inte vara något kvar för mej vid en sån affär.
Sören tog en annan vinkling .Han tillverkade två stora V-järn med uttag nedtill för truckgafflar. En stor klyka helt enkelt där varje U-balk i järn var runt 5 meter hög.
Han lyfte upp ena tankänden och fick under den stora klykan – Spände ihop järnen upptill med en kättingspännare. Lika i båda änder.
Sen tidigt en söndag morgon (kl 04:00) fick vi polisens tillstånd att gå på allmän väg med eskort av bl. annat polisbilar. En truck i varsin ände på den stora tanken så den ene föraren fick BACKA hela vägen från Gustafsbro till Granudden och den andre bak höll upp sin ände men han kunde inte se ett dugg utöver rakt in i gaveln på den stora tanken. Truckförarna pratade med varandra via komradio.
Jag var med förstås med min bil och hade en lång stång i aluminium med mej så jag kunde hålla upp telefonledningar vid Kristinaplan bl.a. Transporten gick först över I 14 sen ut på Parkvägen över Kristinaplan och ner på Södra Kungsvägen och sen över ’Rock Olgas bro’ GRINDUGA barnvakts stuga nästan nere vid Furuvik och därefter längs Bomhusvägen ner till Korsnäs och Granudden.
Transporten gick förstås sakta och det tog åtskilliga timmar att komma dit vi skulle.
Totalkostnaden med Sören var lägre än vad SJ begärde för att stänga av strömmen EN gång. Och det måste ju ske två gånger för det var två tankar, vid två olika tillfällen. Och båda tankarna kom till Granudden utan problem och sedan vidare till kunden.
Och så här fortsatte det år efter år, jag var inblandad i så många fastighetsaffärer, och andra saker inte bara min egna utan även andras, så idag minns jag inte vilka fastigheter jag ägt och inte. Minns förståss de stora och roliga där spelet varit..’’med nerverna utanpå kroppen” en härlig och kul känsla för en kille som mej, som tycker livet är vad man gör det till. Mycket bättre än spela på trav och att stå där och skrika ..Vinn.
…bättre att kuta själv, då har man bättre koll. IbIand vinner man och ibland inte.
Men säg den som vinner alltid. Inte ens bankerna klarar av det.
Så gick åren och jag köpte och sålde en hel del både fastigheter och företag
en del kända andra mindre. Både i Gävle, Bomhus, Forsbacka, Sandviken och Sundsvall.
Men jag koncentrerade mej på industri där rejäla resonemang skedde mellan affärsfolk och banker.
Jag orkade inte med detta med hyresgäster som sa en sak på måndagen för att sedan på fredagen säga att de aldrig hade sagt det.
Har faktiskt bara ägt ett hyreshus och det var det stora gula tegelhyreshuset diagonalt till Arbetarbladet och mitt över gatan från Gefle Dagblad, där Restaurang Ankaret låg.
Den ägde jag från en vecka till nästa då jag sålde den vidare till Gavlegårdarna.
Jag ägde en stor del av Avans flygfält under cirka en månad innan jag bytte bort det mot ett företag, en totalaffär som var otroligt komplicerad och där Kommunen, Gefle Cafebolag och Söderhams bryggerier var inblandade men som slutade med att Skatteverket uttalade sej på sånt sätt att tidningarna gjorde halvsida av affären.
För skatteverket hade sagt..’’.en skattetekniskt mycket raffinerad uträkning men fullt laglig affär.’’
Jag bad kommunen att inte nämna att jag skrivit alla avtal och gjort uträkningen då jag var i tidningarna ändå, var och varannan dag. Och kommunen höll löftet.
Men nu 30 år senare spelar det ingen roll att jag säger det.
Jag ägde några villor i Bomhus under nåt halvår, men annars bara industrier.
När man byggde Bergmästar Gården på Brynäs så låg Hagströms Plåt AB i vägen och dom hade just blivit uppköpta av stora Plåt Luna i Alingsås.
Jag hade köpte en stor industrihall på Näringen som var för uthyrning och kommunens fastighetsavdelning ville att jag skulle hålla den tom någon månad för man garanterade hyresgäst. Det gjorde jag. (en typ av samarbete som kommunen uppskattade )
Och när deras affär var klar på Brynäs flyttade Hagstöms Plåt AB som nu var Plåt Luna in i min industrihall och stannade där flera år.
På den tiden fanns folk i kommunen som man kunde samarbeta med, folk som såg till kommunens bästa men ändå lät den privata småföretagaren tjäna någon krona, för man ansåg det var bättre att jobba ihop än att käfta med varandra. Sånt som bara skulle föranleda förseningar, jurister och massa extrajobb och som i slutändan skulle kosta mer.
Jag hade mycket gott samarbete med dem under många år och jag minns en gång när Stadsarkitekten Erik Larsson sa…- Har du fått nåt eget skrivbord ännu ?
–Skrivbord för vad ? frågade jag.
–Ja, jag tycker du är här så mycket så du borde få ett eget skrivbord.
Jag respekterade kommunens vilja och dom min. Precis så som det skall vara.
Jag hade många projekt där jag backade efter samtal och dom gav mej alltid kompensation för att jag inte krånglade till saker för dem.
Fastighetschefen Sture Rosenlund, Lennart Wiklund som senare blev VD för Gavleårdarna, Stadsarkitekten Erik Larsson, Thure Edbom, Betil Renqvist, Håkan Westlund, bitr.stadsarkt. Göran Widinghoff, bra rejäla människor att vända sej till och som uppskattade att man var rak och ärlig mot dem.
Kommunen hade hälften så många anställda och saker fungerade. Idag är man nära 6.500 anställda och mycket lite verkar fungera bra. Kommunen agerar som envåldshäskare som det ser ut.
Man bildade inte en massa kommunalbolag på den tiden för att förhindra insyn, som idag. Kommunbolag där kommunalråd sitter med och lyfter saftiga arvoden utöver sin lön som kommunalråd
Men 1976 bestämde jag mej för att sälja Brynäs Express och lugna ner farten lite.
Vi hade haft en intensiv tid med flyttning av Försäkringskassan från Slottstorget till Nygatan. Med flytt in i nya Stadshuset av alla deras avdelningar som låg spridda runt om. Vi flyttade stora arkiv och annat åt Korsnäs och vi drog kabel och flyttade maskiner åt Skutskärsverken.
Vi flyttade Lantmäteriverket och Byggforskningen ihop med Kungsholms Express och 100 tals andra flyttobjekt.
Detta förutom allt det dagliga med vanliga flytter av vanligt folk runt hela Sverige. Vi tog hand om Sandviks alla utlandsflytter och magasinering (ca 6.000 personer) vi skötte de flesta av transporterna åt Sandviks utställningar runt om i Europa, expon och annat där Sandvik deltog .
Vi hade en hel del bilar som gick fasta linjer med hängande kläder från Uppsala i söder till Riksgränsen i norr. Vi hade lager i egen fastighet i Sundsvall. Stora långtradarskåp som gick mellan Sundsvall-Göteborg, passerade Katrineholm för lastning och sedan till Göteborg för lossning och nylastning där, för retur till Gävle och Sundsvall .Andra bilar distribuerade kläder i Dalarna, och som retur lastade skinnkläder i Malung som skulle gå med det stora långtradarskåpet ner till Göteborg när denne kom från Sundsvall.
Det gick som det kändes ’dygnet runt’ och när allt flöt och man andades ut så var det alltid någon bil som ringde och hade motorfel i Gällivare eller utanför Frankfurt, eller som inte hann med de beställda färjorna och det fanns ingen ny plats förrän efter fem, sex dagar. Då fick man ta ett djupt andetag och börja om. Oavsett veckodag.
Och min räddning var kanske att jag inte dricker. Ja inte riktigt sant för det gör jag men det begränsas till två glas vin eller liknande. Sen är det stopp.
Livet är för roligt och inget att fly i från. Det mesta är vad man gör det till, i alla fall.
Efter försäljningen av Brynäs Express sa jag , det finns två saker jag vill göra, Resa till Hawaii och resa med Transibiriska Järnvägen från Moskva till Kamtjatka halvön. (ovanför Japan)
1976 var också året Amerika (USA) firade 200 års jubileum. Man gjorde en stor ’drive’ i Europa på turistsidan. Biljetter och hotellbokningar man köpte och gjorde utanför USA subventionerades häftigt, likaså flyg inom USAs 50 delstater.
Detta nappade jag på och köpte ett block med Holiday Inn hotell vouchers (förskottsbetalda biljetter) samt flygresa från New York.
Plus en extra resa till San Fransisco och tillbaka där tio stopp efter vägen ingick i priset, biljetten gällde under tre månader så det passade mej perfekt.
Så när jag kom till New York (där jag varit drygt 100 gånger tidigare) så steg jag på annat flyg som gick söderut direkt .. New York hade jag varit i så mycket så jag kunde guida brukade jag skoja om.
Första stopp i Naschville Tennessee för någon dag, den stora musikstaden sen buss därifrån ner till New Orleans och de underbara Franska kvarteren med Canal Street , Burbon Street, Basin Street och alla de andra berömda gatorna. New Orelans jazzens vagga. Helt underbara tre dagar. Ensam men det var jag van vid.
Jag åkte de gamla flodångarna med paddelhjul uppför Missisippifloden.
De flesta bilder jag tog från det äventyret blev tyvärr förstörda av tullens röntgenkameror. Man hade ju filmrullar på den tiden.
Sen blev det Dallas i Texas och El Paso i New Mexico och så vidare.
När jag kom San Fransisco åkte jag och hälsade på dessa platser som säkert alla känner till:
San Quentin fängelset i Kalifornien.
Jag skickad vykort hem till familjen och berättade att jag nu var på San Quentin. Gissar man tog mig med en nypa salt för man hade lärt sej efter skojet att jag hade gift mej 1959.
Vem minns inte detta: Vem minns inte detta:
Så måste man ju korsa den berömda GOLDEN GATE bron.
Det finns flera likadana broar men man kan skilja dem åt med att
Golden Gate har bara TVÅ brostolpar (torn)som ni ser på bilderna.
Ni ser också att jag inte var nån super fotograf.
Den berömda Golden Gate Bron, tyvärr var det dimmigt den här dagen.
Som i ser så har Golden gate bara två brostolpar.
Gatuspårvagnarna i San Fransico. The Cable Cars som dom kallas.
San Fransico är utan tvekan en av världens vackraste städer.
Stockholm sommartid ligger också på den absoluta topplistan.
San Fransico har alla sina små trähus bevarade och detta blandat med
stora kontorshus och barer resturanger men det hela harmoniskt och vackert.
Något som man önskat Gävle skulle gjort istället för att riva ner allt gammalt
och sätta upp tråkiga höghus utan fantasi. Skokartonger.
Burr kan man bara säga. Lous Capanello skulle varit hit innan han satte igång detta
rivingsvansinne, som jag kallar det som gjordes. Man våldtog Gävle.
Jag köpte en bussresa från San Fransico till Los Angeles.
Och när man kommer till filmens huvudstad var gör man då :
Efter en del dagar i Los Angeles och Hollywood så köpte jag en resa till det ställe
jag egentligen kommit hit för, HAWAII.
De öarna ligger mitt i Stilla havet, det är ungefär lika långt från USAs fastland till Hawaii, som att åka från Arlanda till Kanarieöarna. Flyg en 6-7 timmar.
Långt alltså.
Allt ni tänker er Hawaii är – det är det.
Mil efter mil med vita standsstränder, palmträd och varmt väder. Många mil helt
tomma från folk och byggnader.
Ögruppen Hawaii består av åtta huvudöar och huvudstaden Honolulu ligger på ön Oahu, med Wakiki beach, och Perl Habor som de mest berömda platserna där.
Det är dit all fastlandsflyg går.
Men det är lång ifrån den största ön. Den största av den heter helt enkelt Hawaii.
Jag kollade in Wakiki Beach och lite snygga flickor (man är ju mänsklig) så hände en kul grej.
Det var en filminspelning på standen just nedanför mitt hotell. Det måste jag ju titta på förståss. Man spelade in ett avsnitt till den kända Van Hoo showen.
Man ordnade ’lekar’ med att ta ut några ur publiken sätta ögonbindel på dessa sen gömma mynt i sanden och sedan fick paren varsin metallsökare och den som hittade flest av de gömda mynten vann saker som middagar och olika resor.
Så säger Van Hoo ..
– Vilken besökare kommer längst bort från Hawaii?
Några par från Alaska anmälde sej, ett par från Frankrike plus någon annan.
Detta hade jag så klart vunnit om jag anmält mig men med tusentals människor runt om och kameror som fanns överallt, visste jag inte vad följden skulle bli av att komma från en plats som lång längst bort från Hawaii. Skulle man hoppa i havet och simma 500 meter, bjuda upp någon och dansa hula hula i bastkjol, eller vad?
Så fegheten gjorde att jag inte sa något och ett par från, jag tror Frankrike, vann- och fick en fin middag.
Senare i Sverige, minst ett år senare, så sitter jag en kväll hemma och tittar på TV, och just då visar dom Van Hoo på Hawaii. Det enda avsnitt TV någonsin sände.
Ödet i är knepigt eller hur?
Enda gången och enda avsnittet. Men jag var inte med och vann. Nästan enda gången i mitt liv jag fegat ur i ett sånt sammanhang.
Jag fanns dock med på publikbilderna.
Är man sedan i Honolulu så måste man förstås se Arizona, det stora minnesmonumentet efter Japans anfall på Perl Habor December 1941 när nära 2.400 personer dog och mer än 1200 skadades.
Japan anföll med 58 plan samtidigt och sänkte och skadade 18 amerikanska krigsfartyg. Och Amerika var med i kriget, som sen inte slutade förrän USA släppte två atombomber över Japan i Augusti 1945 för att få slut på vansinnet.
Arizona minnesmärke i Pearl Habor.Fartyget ligger under minnesmärket och du kan se det från däcket på detta ’museum’.
Amerikanska Turistbyråer skiljer sej från de flesta turistbyråer i världen.
De är på alerten när man kommer in, de erbjuder offerter på resor och sighseeingturer och är vekligen mån om att turisten får det han/hon letar efter. Mycket mer än allmänt prat och att dela ut broschyrer (men så har också USA enorma mängder turister som till Disneyland t.ex.) Man är helt enkelt vaken, här finns det pengar att tjäna för landet.
Med den vetskapen knallade jag in på en av dessa byråer för att fråga om man kunde flyga till de andra öarna på något speciellt arrangemang och med någon rabatt.
Då visade det sej att Amerikanska Turistdepartementen hade under 1976 satt in storstöt och man kunde – om man visade upp en ’overseas ticket’- alltså en biljett att man korsat Atlanten – som jag gjort – då fick man flyga mellan öarrna för bara 10 dollar per flygresa.
Gissa om jag nappade på det.
Jag hade ju planerat – minns inte nu om det var två eller tre veckor på Hawaii och om det var fyra eller fem veckor på fastlandet av min 7 veckors resa.
Men på det viset kom jag att se alla de stora öarna i Hawaii.
Lahaina Kaanapali & Pacific Railroad,Maui, Hawaii,USA
När jag kom till Hawaii ön, den största av dem så kom jag till en stad som heter Kona. Där hyrde jag bil och turade runt lite tills jag fick reda på att ön hade en berömd Vulkan. Den ville jag förståss kolla in. Så det blev några vattenflaskor, en fulltankad bil så bar det av.
Vägen var fin till att börja med när den steg uppåt.
Lite sånt här förståss, men vulkanen var ju inte aktiv så ingen större fara.
Men vägen blev smalare och smalare.
Över stock och sten, som man säger. Och roligare skulle det bli.
Ingen konst att ta kort- bara parkera –det fanns ingen annan på vägen.
Uppåt, uppåt.
Här kände jag mej riktigt hemma, precis som i Gävle -stora hål i vägen.
Men till slut kom jag upp till vulkan toppen.
Med kameran på biltaket och självutlösare så kan man ta bilder av sej själv.
En kul lång endagstripp på en tolv timmar drygt.
När jag kom till Hilo blev det förståss sova. Sen nästa dag så skulle man ju vara med på lite tok också.
Här fick man bastkjol att dansa i- svartmålade kokosnötter som BH.
Hula hula mm. Men jag lämnar dom bilderna till en annan gång.
Vadå, sandstrand på Hawaii. Men det var lika blött.
Efter någon dag i Hilo flög jag tillbaka till Honolulu och sen tillbaka till Los Angeles.
Nu hade jag under två-tre veckor sett Hawaii.
En liten fotnot:
Få vet om att Hawaii har den högsta självmordsfrekvensen i världen. Inte många som vet och många tror Sverige ligger etta. Men nix, det är Hawaii. Vädret är lika JÄMNT och det gör tydligen folk lite knasiga. Ingen skiftning – utan runt +25 grader dygnet runt, året runt. Öborna klarar visste detta bra men inte dit-flyttade.
I Los Angeles så måste man förstås se Disney Land det var ju självklart.
Lite parader för barnen.
Om ni kommer i närheten av Disney Land i Kalifornien eller Disney World i Florida
ÅK DIT !!!
Det är värt varenda öre. Helt otrolig värld mer för vuxna än barn faktiskt.
Teatrarna med djur som spelar hela musicals men alla djuren är mekaniska fast du kan nästan slå vad om att dom är levande. Helt otroligt, helt otroligt. Man kan åka en rymdtur i en lång tunnel som visar stjärnhimlen runt om i tunneln så du känner dej som att åka cabriolet i himlen. Stjärnor susar förbi och du kommer till månen och kommer nära solen, fantastiskt. Inget tingel tangel utan saker som säkert kostat åtskilliga millioner dollar att bygga.
Det roliga med Disneys platser är att dom hanterar inte pengar inom området. Utan du köper ett block med olikfärgade biljetter.
Beloppet du köper för, bestämmer du själv. Men säg man köper för 25 dollar och får några röda, gula, blå, lila osv biljetter i en block.
Sen om man vill gå på teater t.ex., står det 2 röda och 1 gul biljett. En varm korv i ett stånd kanske 1 lila biljett, osv.
Sedan finns det små kurer inom området om man vill köpa fler biljetter. – och det vill man, för det är så mycket extra utöver området som är gratis efter entrén, men det extra vill man också se. Som sagt värt varenda krona så missa inte det om ni kommer i närheten. 100% rekommendation.
Clark Gable.
Efter Los Angelse flög jag till Grand Canyon för en weekend.
Fantastik plats med den enorma ’sprickan i berget’.
Sen blev det Las Vegas förstås några dagar för att kolla in al
lt som fanns där.
Skojade med mina bekanta.
Skrev säkert en tjugofem vykort och postade.
– Utomordentligt roligt, sa pappa, sedan han fått gå från Vågskivargatan ner till stora posten på Drottninggatan och lösa ut ett kort som hade ’otillräcklig frankering’, stod på posten lapp.
Det kom från mej och Las Vegas, där jag skrivit.
– ’’Hej, Ja som du ser har jag inte fått jackpott,’’ Hälsningar Håkan i Las Vegas.
Och ’otillräckligt porto’ kan man säga, för jag satt inte på nåt porto alls.
Nåt kul måste man ju ha med sina vänner och bekanta.
Något som många inte vet.
Om du skulle dra jackpott på denna maskin och vinna 50.000 dollar, så kommer inte dom pengarna ut i mynt. Utan du får trycka på en ringklocka på maskinen och en serviceperson kommer .(Men troligen behöver du inte ringa för maskinen lever rövare med sirener och ljus som blinkar, så det syns och hörs flera hundra meter.)
Servicepersonen ringer skattekillen som finns i alla Las Vegas casinon
YES, varje Casino har en person från skattemyndigheten stationerad på Casinot..
Skattekillen vill ha 12-15% av din vinst i skatt – detta dras av direkt innan du får en check av Casinot. Visar du ditt pass att du är utlänning så får du ut pengarna UTAN skatt. 50.000 $ vid mitt besök motsvarade ca 500.000 svenska men jag vann inte ens en dollar. Spelkostnad per gång 1 dollar. Kul att prova på, om inte annat. Kolla in draghandtaget killen vid maskinen står och håller i, över en meter långt.
Sen blev det New York, ett par dygn för att vänta in mitt returflyg till Sverige.
Och efter detta hem till Svedala igen.
Jag hann i stort sett bara hem när Ture Edbom ringde och ville jag skulle komma upp till honom.
Han gick rakt på sak. – Är du intresserad av att köpa Bockens Bryggerier?
Det var jag inte.
Men sa att Svanens Väv i Strömsbro som bryggeriet ägde, kunde jag vara intresserad av för att göra om det till ett Industrihus-Industrihotell, där företag kunde hyra in sej. Thure gillade tanken.
Någon vecka senare ringde han och sa att bryggeriet nu var sålt till Tillbryggerierna i Östersund och dom skulle kontakta mej ang. Svanens Vävs byggnader i Strömsbro.
Och innan allt var över 1976 köpte jag Svanens Väv och döpte om det till Industrihuset Vävaren.
Jag fick två hyresgäster mycket snart. Så kom vintern. Det har sällan snöat så mycket som den vintern. Ungefär en kvart i timmen dygnet runt.
Jag köpte en stor lastmaskin och körde undan snö för dessa två hyresgäster så jag sa åt dem att det spelar ingen roll hur länge dom kommer att hyra, för dom kommer ändå aldrig upp i det jag fick lägga ut i snöskottningskostnad den vintern.
Jag fick t.o.m. ta in hjälp om jag inte skulle sitta i lastmaskinen 24 timmar per dygn.
Så när någon sen sa….
– Skulle du inte åka Trans-Sibiriska Järnvägen ?
Svarade jag:
-Prata inte snö med mej för de nästa hundra åren.. tål inte se skiten.
Så någon resa med Trans-Sibiriska Järnvägen blev det inte.
Men det blev andra saker istället…..
———————————–
Sidan med länkar och bilder är sammanställd av Lisse-Lotte Danielson.
