Stora Björnen Händel, PUG 2009-11-05 av Ingemar von Heijne

PUGs program hösten 2009.

Oerhört stor publik denna gång – alla fick nog inte plats.

Klicka för att förstora bilden.

PUGs föreläsning 2009-11-05.

Ingemar von Heijne – radiorösten – berättar om

“Stora Björnen Händel, en man som gjorde god musik och goda affärer“

Med tekniskt stöd av sin hustru Ingrid (Ja, det var KALLT i lokalen)

Georg Friedrich Händel – George Frideric Handel (1685-1759).

1710. 1727. Byst av Händel 1739 (Roubiliac)

Händel 1756 (målning av Thomas Hudson)

Händel tillhör senbarocken. En av de skickligaste och mest intelligenta tonsättarna under sitt århundrade. Han företog vidsträckta resor och gjorde karriär långt från sitt hemland Tyskland. Hans musik återspeglar hans internationalism och smaken hos den bredare publik för vilken han komponerade.

Händel föddes i den sachsiska staden Halle och var son till en fältskär. Huset där han föddes.

Hans far ville att han skulle skaffa sig en ordentlig utbildning och studera juridik och som gosse blev Händel tvungen att i hemlighet syssla med musik. Det sägs att han lyckades smuggla ett klavikord upp på vinden, där han ostört kunde få öva. Men när familjen besökte det närbelägna hovet i Weissenfels, där fadern var hovkirurg, fick hertigen höra Händel spela orgel och rådde hans far att låta honom studera musik. Händel studerade för kompositören och organisten F.W. Zachow i den protestantiska

Liebfraukirche i Halle och blev vid 12 års ålder biträdande organist i kyrkan. Under Zachows ledning gjorde Händel snabbt framsteg både som kompositör och musiker på såväl violin som klaver. Vid 17 års ålder började han studera juridik vid stadens universitetet och tog även en tillfällig tjänst som organist i den kalvinistiska domkyrkan. Det dröjde inte länge förrän han satsade på en musikalisk karriär och han blev en av tidens mest omtalade virtuoser både på orgel och på cembalo.

Från 1703 arbetade han som violinist, cembalist och kompositör i Hamburg på operan vid Gänsemarkt. Där blev han god vän med

Johann Mattheson, musikgeni och mångsysslare inom musiken, som då verkade som kompositör och sångare vid operan och senare blev en betydande författare inom musikens område. Denne introducerade Händel i Hamburgs musikliv. 1703 for Händel tillsammans med Mattheson till Lübeck för att höra Friedrich Buxtehude spela och ansöka om att få efterträda honom som organist i Marienkirche. Båda ångrade sig emellertid när de fick veta att posten även krävde giftermål med Buxtehudes äldsta dotter, som de ej fann tilldragande (av samma skäl skulle J.S. Bach två år senare tacka nej till tjänsten). Vid 20 års ålder fick Händel stor framgång med sin första opera Almira(sätt på högtalare) och bestämde sig för att använda sina talanger till att komponera scenmusik.

Under åren 1706-09 arbetade han i Italien (Florens, Rom, Venedig och Neapel), där han träffade flera av tidens främsta kompositörer,

bl.a. Corelli, Allessandro och Domenico Scarlatti

far och son Scarlatti och Vivaldi. Här skrev han sina första stora kyrko- och teatermusikverk, bl.a. den magnifika latinska psalmen Dixit Dominus (1707) och sin första ‘italienska’ opera Rodrigo (s.å.). Operan Agrippina (1709) mottogs så väl i Venedig att den inalles spelades 27 gånger, ett enastående högt antal.

1710 utnämndes han till Kapellmeister vid det kurfurstliga hovet i Hannover. Ett av Händels villkor för anställningen var att han omedelbart skulle få ett års ledighet för att besöka England. Kurfursten var den rättmätige arvingen till Englands tron, som nu innehades av den åldrande drottning Anne. Möjligen var det underförstått, att Händel skulle arbeta hos kurfursten, när denne kom till London. 1710 reste Händel till London, där han skapade sig en ställning och från 1712 kom att stanna resten av sitt liv. I början av 1711 komponerade Händel den första italienska opera som skrivits enkom för London, Rinaldo, och den gjorde stor succé. Mellan 1717-20 var Händel bofast kompositör på lantgodset Cannons utanför London, tillhörigt earlen av Carnarvon – senare hertigen av Chandos – en nyrik adelsman med en liten musikensemble. Där komponerade han bl.a. 11 sakrala stycken, de s.k. Chandos Anthems samt Esther, hans första engelska oratorium, och Acis och Galatea. 1719 grundades Royal Academy of Music för att bättre administrera operalivet i London. Händel utnämndes till dess musikchef och reste samma år till större hov och operainstitutioner på kontinenten för att lyssna till sångare och engagera dem han önskade sig. 1723 utsågs han till kompositör vid Chapel Royal. Han blev engelsk medborgare 1727.

Händel dyrkades av det fashionabla London. Drottning Anne och senare kung George I (kurfursten av Hannover) gynnade honom med en kunglig pension, lorder tävlade om att bjuda in honom till sina fester och hans italienska operor var stadens samtalsämne. Han blev en sorts inofficiell Master of the Royal Music, och hans musik till statsangelägenheter – Birthday Ode for Queen Anne, Te Deum och Jubilate (1713) för att fira freden i Utrecht samt de fyra Coronation Anthems (1727) för George II (det ena av dem, Zadok the Priest, har sedan dess alltid framförts vid engelska kröningsceremonier) – var strålande framgångsrik. Han skrev kammarmusik för aristokraternas fester samt sviter och andra övningsstycken för sina cembaloelever. Under 20 år skrev och producerade han årligen en eller två operor för Queen´s (senare King´s) Theatre i Haymarket. 1728 gjorde Royal Academy konkurs efter en serie misslyckade produktioner. Händel och akademins teaterchef fortsatte verksamheten 1729, sedan Händel företagit ännu en värvningsresa på kontinenten, men framgången var ganska medioker. En konkurrerande operainstitution, Opera of the Nobility, bildades 1733 och London, som inte hade råd med ett operahus, skulle därefter kunna hålla sig med två. Det är inte underligt att båda institutionerna var ruinerade 1737. Samma år drabbades Händel av ett slaganfall.

När intresset för italiensk opera dalade under 1730-talet, vände sig Händel mot en ny musikalisk form, oratoriet. För detta lät han dramatisera bibelns berättelser på engelska, och sedan satte han musik till dem med samma kraft som till operorna, men i en mer omedelbar musikalisk stil, där han lade in sådana majestätiska körer som gett hans oden och kyrkoverk deras resning. Som mellanspel under oratorieframförandena spelade han orgelmusik eller konserter, som knöt an till hans ungdoms virtuositet. På så sätt blev det nya receptet alltså att återanvända ingredienser från hans framgångsrika förflutna, och detta gav honom en andra 20-årsperiod av offentlig uppmärksamhet. 1741 inbjöds Händel till Dublin för att ge välgörenhetskonserter. Han komponerade härför två nya verk. Ett av dem var det som han själv kallade ‘Andligt oratorium’, mer känt under namnet Messias(sätt på högtalare), det andra var Simson, byggt på en dikt av Milton. Han gav två konsertserier i Dublin med kolossal framgång. Höjdpunkten blev uruppförandet av Messias 13 april 1742. Händel fortsatte att framträda långt in i 70-årsåldern, trots sviktande hälsa och trots att han under de sista sex åren var blind. När han dog i London den 14 april 1759 betraktades han som den störste tonsättare som levt i Storbritannien och mer än 3.000 personer övervarade hans begravning i Westminster Abbey, där han också fick sitt sista vilorum (vilket han uttryckt en önskan om i sitt testamente liksom om det gravmonument som uppfördes 1762).

Gravmonument. Händels testamente, skrivet 1750

Händels staty i Halle, rest 1859 till 100-årsminnet av hans död

Händel var en kraftnatur, som producerade med enorm snabbhet. Med sin personligt konstnärliga styrka övervann han såväl barockoperans stelhet i form och uttryck (och tycks i vissa fall föregripa Gluck) som oratoriets kyrkliga och konfessionella begränsning. Han var inställd på en bred offentlighet, på popularitet i god mening. Hans musik har också tack vare sin melodiska rikedom och blandningen av enkelhet och storhet, naturlighet och uttrycksstyrka spelat en enorm roll i det engelska musiklivet och behöll sin popularitet långt in på 1800-talet. Händel var mycket uppskattad av alla som kände honom. Han hade ett våldsamt temperament men var bitande kvick. ‘Häftig, oborstad och auktoritär till sättet men aldrig elak eller ondsint’ berättar en samtida. Han var känd för en glupande aptit. Hans vänkrets bestod av personer ur övre medelklassen snarare än
av musikerkolleger. Han gick under sina sista år regelbundet i kyrkan S:t George´s, som låg i närheten av hans hem vid Brook Street.

Det finns en del frågetecken kring Händel. Ett av dem gäller hans privatliv. Han gifte sig aldrig, fastän det sägs att han hade några kärleksaffärer med kvinnor i musiklivet, men det har aldrig ens andats om någon skandal ens i detta skvallrets värsta tidevarv. En annan och svårare fråga gäller hans ‘lån’. Han använde ofta samma musik flera gånger (Rinaldo t.ex. innehåller partier ur hans italienska kompositioner). Men han tog även till musik av andra tonsättare (såsom stycken av Keiser, Muffat, Telemann, mycket äldre mästare som Carissimi och otaliga andra). Vanligtvis arrangerade han och skrev om det han ville använda, nästan alltid med bättre resultat och med sitt eget personliga signum. Han ‘lånade’ musik ofta, i vid utsträckning och under hela sitt liv, ibland köpte han noter från utlandet och efter bara ett par månader använde han musik därur i sina egna verk. Att han i det avseendet var svekfull och rentav omoralisk är uppenbart, men den personlighet, den storhet och den ärlighet som präglar hans musik är motargument nog.

Händels verkförteckning innehåller 42 operor, 29 oratorier, över 120 kantater, duor, trior, ett stort antal arior, kammarmusik, oden, 16 orgelkonserter och concerti grossi.

Händel förblev ogift och var förtegen om sitt privatliv. Han efterlämnade en stor förmögenhet om 20 000 pund, ett enormt belopp i dagens penningvärde. Det mesta gick till syskonbarn i Tyskland, men också en del till andra släktingar, tjänstefolk, vänner och välgörenhetsprojekt.

Tack för ett mycket underhållande föredrag och vilket “Uttal” sedan! Det vittnar sannerligen om långvarig radio-träning…..

——————————

Det finns många pigga och vackra pensionärer på PUG, här presenteras t.ex., två före detta tandläkare, ni förstår säkert vad jag menar om ni tittar på bilden.

Läs även Gefle Dagblads intervju med Britt t v.