PUGs föreläsning” 2009-04-02
Förväntansfull klick av vackra damer bestående av Carin Ljunggren, Barbro Högberg och ännu okänd dam.
Trots att det var 40 min. kvar hade många samlats för att inte riskera att få vända.
Gävles Chokladdrottning
Allmänt
Bruket och förmågan att njuta av kakaoträdets frukter kan man förmoda fanns redan för 2 500 år sedan, då man huvudsakligen tillgodogjorde sig det uppfriskande sötsura och klibbiga fruktkött som omger bönorna i frukten, vilket i mångt och mycket påminner om sötsurt lösgodis eller så gott som mogna krusbär. Det användes bland annat till att framställa en dryck och gör så än idag på sina håll i Latinamerika. Olmek- och mayaindianernas köpmän fraktade salt och värdefulla kakaobönor från de centrala delarna av Mesoamerika så långt som till nuvarande El Salvador och México City. I utbyte fick de quetzal fjädrar, kis, obsidian och jade för verktyg, smycken och konstverk. När Christoffer Columbus som första europé fick smaka en variant av den bittra kakaodryck som mayaindianerna refererade till som xocoatl lär han och hans mannar ha spottat ut den i avsmak. Detta var i samband med att han landsteg på ön Guanaja utanför Honduras kust under sin fjärde resa år 1502. Han förde trots allt kakaobönor med sig tillbaka till Spanien och det spanska hovet, men kung Ferdinand av Spanien visade emellertid inget större intresse vilket kan bero på att Columbus inte visste hur bönorna skulle tillredas.
Det var först när Hernán Cortez och hans conquistadorer erövrade Mexiko på 1500-talet som man märkte vilket högt anseende som kakaobönan hade. Bland annat användes den som betalningsmedel – skatten till den aztekiske härskaren betalades i kakaobönor och för 100 sådana kunde man köpa sig en slav.
De spanska erövrarna lärde också känna chokolatl, en beredning huvudsakligen förfärdigad av jästa kakaofrön, vanilj, majsmjöl, chilipeppar och vatten. Den liknade alls inte våra dagars chokladdryck; det var först när man bytte ut vattnet mot mjölk och tillsatte socker som kakaon slog igenom i Europa. Man lämnade recept från det spanska hovet till det franska och då först ökade dess anseende.
Idag är Toblerone den choklad som säljs mest.
De som arbetar med kakaobönorna finns i de fattigaste delarna av världen. En kakaobonde har mycket låg status men är stolt över sitt arbete. I regel äger han mark på knappt en ha. När en bonde levererar ett ton kakao får han en ersättning motsvarande 300 kr. Det kan jämföras med börsen som får betala 20.000 kr eller med Gefle Chocolaterie som för detta betalar 150.000 kr. Det är alltså stor avans som bönderna inte får någon som helst del av.
———-
Jag hänvisar nu till DELAR från Kerstin Monks intervju med Anna Sofia i Gefle Dagblad 19 oktober 2008.
Anna-Sofia berättar med inlevelse om sitt stora engagemang för chokladbönderna i Dominikanska republiken som hon träffade för första gången i juli i år. Innan det mötet var hon beredd att sluta med chokladtillverkning.
Då hade hon varit på Madagaskar och sett under vilka vidriga förhållanden chokladbönderna där lever, hur utbredd misären och fattigdomen är. Och ännu värre är det i Elfenbenskusten och andra länder i centrala Afrika. Där förekommer inte bara barnarbete utan även ren slavhandel. Det har SwedWatch kartlagt i sin rapport ”Chokladens mörka hemlighet”. Hur skulle hon kunna tillverka något som ger oss sådan njutning när hon visste hur illa det stod till med odlarna?
Det blev ett moraliskt dilemma för Anna-Sofia. Hon kom hem från Madagaskar på midsommaraftonen och var djupt bekymrad och nedslagen. Men resan till Dominikanska republiken var redan bokad och hela familjen åkte dit, en vecka senare. Resultatet blev att Anna-Sofia fick mycket god kontakt med bönderna där och beslutade sig för att köpa mark, en plantage, för att kunna öppna en chokladskola för bönderna. Hennes mål är att de genom att höja kvaliteten på chokladbönorna ska kunna nå den europeiska marknaden med hennes hjälp. Det är en tuff väg som redan skaffat henne fiender.
I Dominikanska blev hon hotad av de mellanhänder som tjänar pengar på att köpa böndernas kakaobönor billigt. Även på Chokladfestivalen i Stockholm blev hon attackerad. Folk i branschen undrade hur hon kunde berätta allt hon gjorde om chokladodlarnas villkor. Vem skulle då vilja köpa choklad i framtiden? Men Anna-Sofia har inget val. Hon måste följa sitt samvete. Och modig är hon. Det har hon alltid varit.
Anna-Sofia har nu öppnat butik i Nian, mitt emot Systemet, för att vara i centrum. Tillverkningen fortsätter i lokalen på Nygatan.
Du har bara egen tillverkning!
– Ja, jag har aldrig köpt in praliner. Aldrig. Jag har köpt råvaror från Valrhona och gjort mina egna praliner. Jan Hedh hade privata kurser för oss och vi åkte till Frankrike och gick på utbildningar. Jag har jobbat med att själv försöka förstå chokladen. Det gör jag inte än för den är så magisk. Att förklara vad choklad är, det är som att sätta sig ner och skriva ekvationen för kärlek. Det är det som är så spännande.
Du har näsa för smaker!
– Ja, jag har alltid haft ett väldigt känsligt luktsinne. Det är egentligen en defekt som heter hyperosmi. Den som sett filmen ”Parfymen” eller läst boken förstår. Där kände jag igen mig. Jag skulle kunna fungera som en spårhund. Jag utbildade mig också till sommelier när jag köpte festvåningen.
Varför åkte du till Dominikanska republiken?
– Tack vare att en svenska från Storvik som bor där. Anita Lamell, hade ring mig en dag och berättat att några bönder där så gärna ville se och smaka choklad för det hade de aldrig gjort, fastän de odlar kakaobönor. Det finns inte ens en Snickers att köpa där. Jag kommer, sa jag, för jag har en kärlek till chokladen just därifrån. Den jordmånen tilltalar mig. Där, när jag satt med bönderna, föddes idén att nu ska jag bli med dem. Jag kände att där kan jag ta min ilska, min kunskap och min vilja och använda det till att förändra. Vi kunde lära av varandra och där kan jag göra en modellplantage. Kan de göra ännu bättra kakaobönor kan jag hjälpa dem att komma förbi mellanhänderna, gangstrarna. Då kan de få bra betalt för sin kakao. Sen vill jag till hela kakaobältet, Ghana, Madagaskar, Venezuela och starta en rörelse. Jag vill att Sverige ska bli ett föregångsland som tar avstånd från choklad som smakar slaveri.
Rättvisechoklad?
– Ja, men det här med rättvisemärkning är en besvikelse. Tanken är jättebra men det kostar 500 euro för en bonde att ansöka om rättvisemärkning. Det finns ingen bonde som har 500 euro, inte ens på en livstid. Det är bara stora organisationer som kan göra det. Och det mesta av chokladen växer på små plantager. Det är kommersiella krafter bakom det hela.
Du är verkligen engagerad!
– Ja, jag vet att jag kan vara jättejobbig men det struntar jag i. Jag har alltid försökt gå till roten med kvalitet och den finns där på plantagen. Den börjar med livskvalitet för dem som jobbar där.
Kerstin Monk
Läs mer om – Bönor & chokladsorter.
Chocolate(sidan innehåller musik)
Känslofull avtackning efter ett mycket “berörande och engagerande” föredrag från en vardagshjältinna som vi är mycket stolta över!
———————————————
Sammanfattat och fotat av Lisse-Lotte Danielson (med undantag av delar från Kerstin Monks intervju i Gefle Dagblad 19 oktober 2008).
Gå till Startsida
Senast uppdaterad: 2010-12-16
Fotat, länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
