Serien är publicerad i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Snö, vårsol & smältvatten
Det var 1945 och en värld som fortfarande stod i brand.. Men det låg förväntan i luften. En väntan på slutet av ett inferno som vi i vår ombonade folkhemsidyll inte kunde föreställa oss.
Min far låg inte längre i beredskap “någonstans vid gränsen”. Det var mitt på dagen och som vanligt hade jag slagit mig ner på stentrappan som ledde upp till ullspinneriets kontor. Dörren var stor, vackert utsirad och tung – gjord för att inge respekt och status. När jag någon gång försökt öppna den hade den alltid vunnit på teknisk knockout. På väggen mot gatan fanns en skylt i blankpolerad mässing med sirlig gravyr – A. Ferd. Sjöberg Ullspinneri & Trikåfabrik. Snart skulle min far komma ut genom dörren.
Precis som många andra fabriker så var ullspinneriet centralt beläget – ja faktiskt låg det mitt i stadens hjärta. Fabriken bredde ut sig över den västra hälften av kvarteret KÄRRLANDET. På kvarterets östra hälft, mot det stora torget, reste sig två trevåningshus. Det ena hade beteckningen KÄRRLANDET 2. Där, i en lägenhet mot gården med tre rum och kök, bodde min mor, min far, min tre år äldre bror och jag. Det var en vacker byggnad, uppförd i typisk sekelskiftesstil år 1877 efter den förödande stadsbranden. Mellan huset och fabrikstomten fanns en väl tilltagen gård.
Det andra trevåningshuset var av betydligt senare datum. Det innehöll bland annat biografen Saga och kallades med andra ord ”Sagahuset”. I det sydöstra hörnet, mot torget fanns, i en inskjuten triangel, en Caltex-mack, för detta var en tid då det fanns mackar mitt i stan och då uniformerad personal kom ut och fyllde på bensin, kollade oljenivå och tvättade rutor. Annars tyckte jag nog att Sagahuset var lite torftigt – ja i jämförelse med KÄRRLANDET 2 egentligen ganska mediokert.
Min far sade ofta hur lyckligt lottad han var. Att ha så nära hem, att varje dag få komma hem till dukat bord och hemlagad mat. Att kanske till och med hinna ta sig en liten tupplur. Min äldre bror åt på skolans matbespisning, som låg i en trist, ekande källarlokal med perstorpsplattor ett par kvarter sydost om KÄRRLANDET 2, nära stadens magnifika teater. Min far var ullspinneriets lagerchef. Men han var också vaktmästare i kvarteret KÄRRLANDET 2 med allt vad det innebar av extra sysslor. Fast på den tiden hette det gårdskarl, vid högtidliga tillfällen möjligen fastighetsskötare om det nu över huvud taget fanns några högtidliga tillfällen. För honom, liksom för de flesta andra i grannskapet, var livet arbete och åter arbete – ofta från tidig morgon till sen kväll. Luther fanns där hela tiden.
Lika självklart var det att min mor inte skulle arbeta. Hon var helt enkelt husmor och hennes status oantastlig. Begrepp som kärnfamilj och familjesammanhållning var så självklara att de inte fanns med i vokabulären. Hela tiden fick hon en massa uträttat. Ofta fick hon höra kommentarer i stil med ”Du måste köra med en alldeles egen tidräkning!”
Vid trottoarkanten framför mig ringlade en sträng av is och snö som obevekligt frättes upp av vårsolen för att sedan slå följe med smältvattnet och med kluckande nästan mänskliga läten försvinna ner i närmaste avloppsbrunn. Det jag hörde, och framför allt ville höra, var den sista sucken från ännu en sibirisk ”krigsvinter”. Jag undrade hur snabbt smältvattnet skulle nå fram till ån som med högt vattenstånd forsade fram bara ett par hundra meter längre söderut och delade staden i Nord och Syd. Hur snabbt det skulle rinna ut i Inre Fjärden, Yttre Fjärden och till slut förenas med Östersjön.
Trottoaren inbjöd löftesrikt till årets kulspelspremiär. För första gången på länge började solen åter värma.
Jag kände en doft av vår…
Bertil Aspenberg
——————————————————————–
mars 31, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
Pingback: 00- INNEHÅLLSFÖRTECKNING ÖVER BERTILS RESA TILL 40-TALETS GÄVLE | Gävledraget