Publicerad i Arbetarbladet 14 juni 2010 av Ulrika Rudberg
Uppdaterad 27 oktober 2010
Korv, träskor & överlevnadskonstnärer
Det var naturligt att huset KÄRRLANDET 2 skulle visa upp sitt allra bästa ansikte mot det stora torget Och lika självklart var det att charkuteributiken skulle ligga just där. Den var stans förnämsta med en känsla för kvalitet och kunnande som tyvärr blir allt mer sällsynt i det här landet.
Men lockelsen låg för oss inte i själva butiken utan i charkfabriken som låg ”bakom kulisserna”, det vill säga på den västra halvan av innergården. Fabriken gav förstås inte samma distingerade intryck som butiken. Inte så att den var mindre hygienisk än andra charkfabriker, snarare var den nog mer välskött än de flesta andra. Men den hade några en attraktion som fick oss ungar att ranka den som en av kvarterets absoluta ljuspunkter: Charkfabriken låg som sagt utefter gårdens västra sida. Lastkajen låg på den motsatta sidan och var uppdelad i två sektioner, en för inkommande råvaror och en för avfall, dvs. det som styckarna skurit bort.
Råvarorna transporterades med berömvärd snabbhet in i det stora kylrummet. Avfallet, däremot, blev liggande i skänkvagnar på kajen i väntan på upphämtning efter ett visst schema, en hantering som dessvärre var rena julafton för råttor. För kvarterets ungar, däremto, var detta ett ständigt glädjeämne och en källa till färgstarka och dråpliga situationer.
Med förtjusning fick vi bevittna hur charkuteriarbetarna i klapprande träskor och under fruktansvärda eder med skyfflar i högsta hugg jagade råttorna kors och tvärs över gården. Attacker som dessa överlevnadskonstnärer alltid lika elegant undgick.
Desto effektivare var de stora fångstburarna som charkuteriet till slut började ställa upp på lastkajen. Med spänning kollade vi varje morgon in nattens skörd. Ibland gjorde råttorna aggressiva utfall mot varandra och till och med mot den nyfikna och häpna skara som samlats runt buren.
Proceduren var makaber och exekutören var charkfabrikens springschas. Upp på trehjulingen med buren och ner till ån där buren sänktes ner tillräckligt länge. Därefter tömning i ån och tillbaka till lastkajen med en tom bur färdig för gillring av nytt bete.
Men råttorna blev allt talrikare och allt fräckare och kanske var det incidenten i pannrummet som blev vändpunkten. Med stor dramatisk inlevelse beskrev min far hur han med en skyffel jagat ner råttan i pannrummet. Hur den till slut blivit infångad i en hörna på en tjock isolerad värmeledning högt under taket, hur den suttit där och väsande visat upp ett par gula mejselliknande tänder och plötsligt tagit ett jättelikt skutt rakt ner mot honom. För den andlöst lyssnande skaran på gården berättade min far hur han i sista sekunden kastat sig undan, hur råttan skuttat uppför trappan mot gården men hur han – alldeles innan råttan nådde friheten – slagit till med det slutgiltiga dräpande skyffelslaget. Men råttan blev, för varje gång som min far drog denna historia, på något märkligt sätt allt större och antog till slut sådana proportioner att publiken börjande mumla.
Tydligen blev i alla fall denna incident den sista droppen för ett par dagar senare gick allvarliga män i vita rockar omkring på gården och lade ut små skära tärningar som såg ut som godis. Dessutom gjorde man en ändring i rutinerna för hämtning av köttavfallet. Till vår stora besvikelse skulle det inte dröja länge förrän råttorna var spårlöst försvunna.
Men charkuteriet bjöd fortfarande på högtidsstunder. Varje morgon bars wienerkorvar från charkuteriets rökugnar till kylrummen bakom butiken. Knallröda i en nyans som man numera bara ser i Danmark och hängande i rökramarna, var de fortfarande varma. Dessa läckerheter var för oss fullständigt oemotståndliga.
Det hela blev alltmer raffinerat: en i gänget hade som uppgift att avleda charkarbetarens uppmärksamhet medan en annan med oanad snabbhet ryckte åt sig ett par korvar. Dessvärre började fantasin tryta när det gällde avledningsmanövrarna och till slut började en viss misstänksamhet sprida sig i charkuteriet. Det dröjde inte länge förrän vi blev rapporterade till respektive föräldrar med påföljande förmaningar.
Som plåster på såren började charkarbetarna då och då slänga åt oss korvar som var något deformerade och som troligen i alla fall skulle ha kasserats. Något som innebar att vi mer och mer rankade charkuteristerna till den goda delen av mänskligheten.
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
april 08, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
Pingback: 00- INNEHÅLLSFÖRTECKNING ÖVER BERTILS RESA TILL 40-TALETS GÄVLE | Gävledraget