Innehåll

Sven – min far

Ragnhild – min mor

Ragnhild och Sven

Willy kommer till världen

Willy får en syster – Anette

Våra tidiga år

Källbäck

Willys kompisar på Väpnaregatan

Engesberg

Willy börjar skolan

Källbäck – andra resan

Hemma igen

Sommarkoloni

Sikvik

Min barndoms jular

Brynässkolan klass 4

The Rock Tigers

Mord i vår trappuppgång

Sven Olof eller Taikon

Gävle Praktiska Realskola

Sommarloven 1961, 1962 och 1963

Ingemar Lindrot

Gävle Tekniska Gymnasium

Sommarloven 1964 och 1965

Hans Stoor

Tekniska gymnasiet – det sista året

Vad hände sedan?

      Familj/privat

      Yrken

Reflexion och konklusion

     Historiken

     Framtiden

——————————-

 

Varför skriver jag om mitt liv?

 

Jag har fyllt 70 år och jag vet inte hur länge till jag kommer att vara med. Det kan handla om allt mellan 0 och 20 år. Så om jag ska rannsaka mitt liv så är det bäst att göra det nu – annars kanske det inte blir av.

 

Varför ska jag summera mitt liv? För det första för min egen skull – rannsaka mig själv. Jag vill se livet i backspegeln och fundera över vad som var bra och vad som var mindre bra och vad jag själv gjorde bra och mindre bra. Det ska gudarna veta att det finns det jag är glad för och det som är mer eller mindre pinsamt och sådant jag skäms för.

 

Ångrar jag något? Nej, det gör jag inte. Att ångra det man gjort är att lägga energi på det man inte kan göra ogjort. Det är meningslöst. Men man kan lära av erfarenheter och rätta till det som är mindre bra eller dåligt och undvika att göra samma fel igen. Det låter kanske patetiskt att en gammal gubbe på 67 år resonerar så. Men i nuläget vet jag inte var mitt skrivande landar. Kanske kan jag se förhållanden som jag kan göra något åt för att förbättra.

 

Vill jag ge ut boken till allmänt läsande? Nej det vill jag inte. Jag antar att det jag kommer att skriva om, är så personligt att det inte passar för publicering. Kanske någon eller alla mina barn någon gång vill läsa vad gubben skrivit. Det kan kanske sprida ljus över ett skeende där de har sina sanningar och jag min. Det kan kanske också ge förklaringar till varför jag gjort som jag gjort. Inte som en ursäkt men kanske som en förklaring. Jag tror inte att några andra än mina barn ska läsa min historia. Den är ju också en del av deras historia.

 

Vad kommer jag att skriva om? Jag kommer att hålla en rimligt kronologisk ordning (även om jag hoppar fram och tillbaks då och då). Jag startar innan jag föddes och slutar i nutid. Det kommer att täcka – från start till mål – en tidsrymd på 100 år.

 

En del av det jag skriver är återberättelser av det som berättats för mig, men det mesta är mina egna upplevelser. Boken innehåll är beskrivningar av situationer, episoder och försök till analyser som syftar till att komma ett snäpp närmare en förklaring till varför det blev som det blev. Jag lägger också in några bilder som kan ge en bra uppfattning om hur människor och miljöer såg ut anno dazumal.

 

Då jag kom i kontakt med Lisse-Lotte Danielsson och Gävledraget slog det mig att det kanske kunde vara intressant för personer i min ålder och kanske mer för yngre att få en inblick i hur det var att växa upp i Gävle för 50-70 år sedan. Därför har jag i denna version tagit bort sånt som inte lämpar sig för publicering och fokuserat på tiden innan jag flyttade från Gävle.

 

 

Sven – min far

 

Den andra december 1912 föddes Sven- samma år som Titanic gick under. Hans mor hette Johanna (Andersson som ogift) och var 23 år gammal. Vad Svens far hette vet jag inte. Johanna var tvätterska och tvättade åt folk som hade råd att hålla sig med tjänstefolk. Vad Svens far hade för yrke vet jag inte heller. Sven berättade vid ett tillfälle att hans farfar hade varit sjöman och att hans farfars far hade varit sjökapten. I kyrkböckerna står det bara ”uä” vilket innebär att Sven blev född utanför äktenskapet.

 

Familjen bodde på Brynäs i Gävle eller på Kålhagen som man kallade det på den tiden. Man bodde i en gammal träkåk. Vatten fick man hämta i en brunn på gården och man hade utedass. Det är lätt att föreställa sig vilka problem man hade under de kalla vintrarna.

 

Svens berättade att hans far ofta hade lunginflammation. Det var en sjukdom som tärde på hans krafter. Då han fick sjukdomen för tolfte gången klarade kroppen inte av det längre och han lämnade jordelivet och efter sig lämnade han en liten grabb på 4 år och en änka.

 

Enligt en notering i kyrkoböckerna finns noteringen ”oäkta” vilket betyder ”fader okänd” eller i vart fall att far och mor inte var gifta.

 

Johanna fortsatte att tvätta åt de mer bemedlade och började också dela ut tidningar till prenumeranter tidigt på morgonen för att få livet att gå runt för mor och son.

 

Johanna var en ung änka som såg bra ut och det fanns män som ville ta hand om henne och Sven. Hon träffade efter ett tag Gösta Eriksson (det är härifrån Svens efternamn kom). Han var en stor och stark hästkarl som körde hästtransporter framför allt vid hamnen i Gävle.

 

Sven började skolan då han var sex år. Egentligen skulle man börja skolan vid sju års ålder men eftersom han var född sent på året hann han inte fylla sju innan skolan började.

 

Sven sitter längst ned till höger

 

På bilden syns Gösta Eriksson, Johanna med den nyligen födde Erik och Sven som nu går i skolan. Bakom de fyra syns den gamla träfastighet de bodde i.

 

Johanna och Gösta fick tre barn tillsammans – Erik, Märta och Rune – Svens halvsyskon. Erik gifte sig med Lola och fick två barn Ann-Sofi och Gunilla. Märta gifte sig med Ulf och de fick ett barn tillsammans – Elisabeth. Rune var en vinddriven existens som var svag för alkohol. Han hade svårt att behålla ett jobb och åkte in på ”torken” vid ett antal tillfällen tills han söp ihjäl sig och dog av skrumplever. Mer om dem senare.

 

Sven hade lätt för sig i skolan. Inte så att han kämpade för att göra bra resultat – sånt låg inte för ungarna på Kålhagen – men han behövde aldrig anstränga sig för att klara sig rätt bra. Men han sa en gång att han inte kunde multiplikationstabellen då han slutade skolan vid 13 års ålder. Sven tog nästan aldrig med sig skolböckerna hem. Han fick en gång visa upp sina böcker som exempel på hur man ska vårda dem. De var rena, snygga och utan vikta sidor. Multiplikationstabellen lärde han sig senare med hjälp av sin halvsyster Märta – som hade ett gott läshuvud och mycket väl skulle ha kunnat studera vidare. Men som sagt – att studera vidare och ta realen och studenten låg inte för dem som bodde på Kålhagen. De var sällsynt att ungarna därifrån läste vidare – hur gått läshuvud de än hade. Att studera var inget för ungar från arbetarklassen – de skulle börja försörja sig själva och bidra till den övriga familjen så fort det var möjligt.

 

Sven började sin försörjning på Gävle Porslinsfabrik 1926 då han var 13 år. Enligt lagen fick man inte anställa barn under 14 år men han påbörjade sin bana som anställd strax efter det att hans skolgång i den svenska folkskolan var slut.

 

Ragnhild – min mor

 

Min mor Ragnhild föddes den första december 1914 av sin mor Anna Maria Ferner (Hellström som ogift). Det var strax efter det att det första världskriget hade börjat efter skotten i Sarajevo mot den Österrikiske tronarvingen prins Ferdinand.

 

Anna Maria Ferner troligtvis i slutet av 1890-talet

 

Anna hade två söner tidigare – Gunnar och Erik. Gunnars och Eriks far dog i unga år. Anna gifte aldrig om sig men blev gravid med någon man som verkar ha varit en mer tillfällig bekant – eftersom Ragnhild aldrig berättade något om honom. Så både min far och min mor hade bara halvsyskon.

 

Familjen – utan man – bodde på Andra Tvärgatan på Brynäs. Det var bara ett par hundra meter från huset där Sven bodde. De bodde alla fyra i ett rum. Det fanns rinnande vatten i huset men dasset var utomhus – så även här var det säkert problematiskt på vintrarna.

 

Ragnhild ungefär 5 år och Anna

 

Ragnhild beskrev många gånger Erik som en hänsynsfull och skyddande broder medan Gunnar verkar ha betraktat sin halvsyster som en utböling som hade trängt sig på. Han verkar ha varit rätt elak mot Ragnhild – men på vilket sätt gav hon inga detaljer om. Erik skaffade sig en villa i Bomhus – ett par kilometer från Kålhagen och startade en liten mekanisk verkstad på Brynäs. Gunnar arbetade på ett bryggeri vid Gustavsbro – vid Gavleån där Gävle sjukhus ligger. Han gifte sig med Dagmar som kom från Holmsund utanför Umeå. De fick två barn – Karl Erik Och Gun – båda några år äldre än jag. Erik och hans fru Elsa fick fem barn – fyra flickor och en pojke. Pojken dog före ett års ålder. Den näst äldsta flickan – Margareta – dog i tonåren på grund av diabetes.

 

Ragnhild gick som Sven sex år i Folkskolan innan det var dags att börja sin försörjning. Hon började också som anställd på Gävle Porslinsfabrik – eller Pottan som fabriken kallades. Året var 1928.

 

Ragnhild och Sven

 

Både Ragnhild och Sven jobbade alltså på ”Pottan”. De sågs dagligen. Båda visste naturligtvis vilken den andra var då de bodda i samma grannskap. De fattade tycker för varandra och började umgås.

Här kan man se Sven i det bakre ledet längst till höger tillsammans med sina arbetskamrater. I bakgrunden syns ugnarna där man brände lergodset. Under sin tid på Pottan hände det många gånger att han tog hem porslinsfigurer eller tallrikar eller muggar. Han hade an stor låda på vinden med de ”hemtagna” sakerna. Nu hade han skaffat ett lager av presenter som han kunde ge till släktingar och bekanta då de fyllde något jämnt år. Både min syster och jag har ännu ett antal porslinsdetaljer kvar.

 

 

Sven och Ragnhild tillsammans under någon lunchrast eller frukostrast som det hette på den tiden. När jag tittar på bilden så tycker jag att Ragnhild är den snyggaste tjejen.

 

De förlovade sig och var så ett antal år innan de gifte sig den 28: maj 1938. De flyttade in i en lägenhet på ett rum och kök på Fjärde Tvärgatan. Rinnande kallt vatten i köket, vedspis och dass ute på gården.

 

 

När Ragnhild var 18 år fick hon reumatisk feber. Läkarna klarade inte av att bota sjukdomen så från unga 18-års ålder hade hon en kronisk reumatism som innebar ett lidande och helvete för resten av livet. Vissa perioder var hon lite bättre och kunde leva ett ganska normalt liv medan hon under andra perioder var sängliggande och behövde hjälp med allt. Hon blev alltså sjuk långt innan Ragnhild och Sven gifte sig.

 

Då Sven insåg att han hade en sjuk kvinna vid sin sida, ville han göra slut med Ragnhild. Sven berättade att då han gjort slut, kom Ragnhild hem till Sven och grät störtfloder. Sven ville ha kapitlet Ragnhild avslutat. Svens mor Johanna skällde ut Sven och sa: ”Du ser väl hur Ragnhild gråter – du kan inte bara lämna henne”. Sven måste ha haft en otroligt stor respekt för sin mor vilket ledde till att Sven och Ragnhild fortsatte att vara ett par. Jag antar att Svens inställning var att inte skaffa några barn – det skulle låsa honom hårdare till sin sjuka hustru – det skulle ställa större krav på honom och det skulle vara svårare att lämna Ragnhild senare om han skulle känna att det var nödvändigt för ett gott eget liv.

 

Ragnhild blev så pass dålig att det inte var möjligt att fortsätta att arbeta på ”Pottan”. Hon blev en hemmafru, vilket var ganska vanligt på den tiden. Kvinnan skulle vara hemma och ta hand om städning, tvätt, matlagning och ungarna. Det var däremot oftast bara hos de rika familjerna som man hade en hemmafru om det inte fanns barn i familjen. Det var sällan som barn tillbringade tid på det som idag kallas dagis och som då kallades lekis. Vad jag vet så var det bara en av mina kamrater som gick på lekis eftersom både hans mamma och pappa jobbade.

 

Ragnhilds reumatism gick i vågor – ibland mycket dålig och sängliggande och ibland ett ganska normalt liv. Hon fick någon form av behandling hos en läkare som hette Lövmark. Han sa till Ragnhild och Sven att Ragnhild skulle bli frisk från sjukdomen om de skaffade barn. De båda bestämde sig för att bli föräldrar. Det skulle visa sig att sjukdomen inte alls gav med sig – den fortsatte som tidigare – och Sven kom att hata doktor Lövmark för vad han fick dem att göra. Sjukdomen kvar och en unge som en kvarnsten runt halsen. Men så var det inte till en början – men tillbaks till det senare.

 

Willy kommer till världen

 

Efter nio månader kom han – han som skulle kurera Ragnhild från reumatismen. Han föddes två veckor efter slutet av andra världskriget i Europa – den 23:e maj 1945 kl. 06.30. Han vägde strax över tre kg – ett helt normalt barn. Jag har naturligtvis inga egna minnen från den första tiden, men jag tror att de gladdes åt att ha fått en välskapt pojke.

 

 

Jag minns hur lägenheten såg ut. Den låg på nedre botten i ett rödmålat trähus på två våningar på Fjärde Tvärgatan. Husägaren Hjelm hade övervåningen. Lägenheten hade ett kök som inte hade något fönster. Bord med fyra stolar, rinnande kallt vatten och en vedspis. Sovrummet eller kammaren som man brukade kalla det på den tiden hade fönster mot gatan. Där fanns en kakelugn Jag låg i en barnsäng och mina föräldrar i sina sängar. Det fanns ett barbord och två gröna fåtöljer. På väggen fanns ett porslinsfat som skrämde mig. Fatet som satt nära fönstret fick namnet ”Inerna” av mig och jag tror det gick till så här. Jag låg i min säng och grät. Sven eller Ragnhild kom in och undrade vad det var som var problem. Jag pekade på fatet där mönstret – om man kisade – kunde se ut som ett konstigt ansikte. Jag hade ett medfött synfel – jag var översynt och hade ett astigmatiskt brytningsfel – så jag behövde inte kisa för att det skulle bli en suddig bild. Sven eller Ragnhild pekade på gardinerna och frågade om det var de som skrämde mig. Jag sa ja och då sa föräldern: Aha, det är gardinerna”.

 

Det hände också att kammarfönstret var öppet när bryggaren som det kallades (eller ölutköraren) kom med häst och vagn och stannade utanför fönstret. Vid ett tillfälle gick hästen fram till fönstret och tittade in – den lilla killen i sin säng blev vettskrämd.

 

Under mina första år på Fjärde Tvärgatan kom mormor Anna och farmor Johanna ofta på besök – framförallt för att hjälpa mamma med olika göromål.

 

Jag hade en lekkamrat som bodde i den andra lägenheten på bottenvåningen. Han hette Östen. Jag har inge tydliga minnen av vad vi gjorde tillsammans.

 

Mamma berättade att hon skickade mig att köpa en tekaka för två öre i brödaffären som låg i samma kvarter som vi bodde i – ungefär 50 meter bort. Jag var bara två år gammal. Mamma berättade också att jag började tala tidigt – men de fysiska talangerna utvecklade jag nog som de flesta. Mitt synfel gjorde att jag såg hyfsat bra på håll – men på korta avstånd såg jag uselt. Pappa berättade att när vi var ute och plockade blåbär såg jag bären när jag stod upp – men de försvann när jag böjde mig ned för att plocka dem. Det borde kanske ha fått mina föräldrar att ta mig till en ögonläkare – men så blev det inte. Glasögon fick jag i första klass då det var en synundersökning av alla elever.

 

1947 bytte Sven arbetsgivare. Han flyttade från ”Pottan” och började på Munthers wellpappsfabrik som låg vid Steneborgskanalen eller vid gasklockorna nere vid hamnen på Brynässidan.

 

Willy får en syster – Anette

 

Den 18:e december 1947 föddes ett flickebarn. Mamma frågade mig vad hon skulle heta och jag sa Anette. Det fanns en liten flicka som hette Anette som bodde i närheten av min mormor – möjligtvis var det ett av de få flicknamn jag kände till. Så Anette fick det bli.

 

Våra tidiga år

 

Ingen av föräldrarna mådde bra. Ragnhild med sin reumatism och Sven som hatade sin situation. Han skulle helst ha velat flytta ifrån eländet som han såg det – men stannade kvar av pliktkänsla. Att mamma inte mådde bra kunde man se utanpå och när hon skulle röra sig. Att resa sig från sängen eller en stol om hon suttit länge var ett helt företag. Sven hade ett bra yttre och god fysik – men hans inre var allt annat än gott. Han började utveckla en magkatarr som sedan övergick i blödande magsår som närapå tog livet av honom. Medan mamma vid flera tillfällen låg på sjukhus på grund av sin reumatism så låg pappa på sjukhus vid flera tillfällen på grund av magsår.

 

I februari 1949 flyttade vi till ett nybyggt hus på Väpnaregatan nr 6 på andra våningen i ett trevåningshus.

 

 

Det var en tvårumslägenhet på 52 kvadratmeter. Vi hade rinnande varm och kallt vatten, elspis och ett badrum med badkar, tvättställ och toalett. Mamma har berättat att jag var fascinerad av toaletten och kunde hålla på länge med att spola den. Jämfört med lägenheten på Fjärde Tvärgatan var detta en lyxlägenhet – även om vi fick vänta några år innan kylskåp installerades. Vi fick telefon också – och det vara inte alla familjer som hade det i slutat av 1940-talet. Från trapphuset kom man in i en hall – eller tambur som det kallades då. Rakt fram fanns ett sovrum där mamma, Anette och jag sov. Till höger låg ett vardagsrum eller salen som det kallades där pappa sov. Till vänster låg köket. Mellan salen och sovrummet låg badrummet.

 

 

Väpnaregatan 6 hade sex trapphus med vardera nio hyreslägenheter alltså 54 lägenheter där det mestadels bodde unga familjer och det fanns många barn i huset – fler än 60. I området fanns många liknande hus så ungar fanns det gott om – och det var lätt att hitta lekkamrater. Om den ena inte ville leka med en – så fanns det andra.

 

Man kan säga att området var ett typiskt arbetarområde. Där fanns få välutbildade människor. Där fanns en del familjer som fungerade mycket bra – men det fanns också rent dysfunktionella familjer. Familjer där fadern agade sina barn. En grannfamilj – Jakobson – som bodde i trappuppgången bredvid vår – agade sina barn så till den milda grad att Sven sa att pappa Jakobson – Yngve – bankade vettet ur sina ungar. Som jag minns så var det bara ett av fyra barn som klarade av att gå i normalklass i skolan – men det kan ju ha haft andra orsaker än aga att göra.

 

Jag ska återkomma till Väpnaregatan och dess invånare senare.

 

Källbäck

 

Under 1951 blev mamma allt sämre i sin reumatism. Hon var sängliggande under långa perioder. Mormor Anna kom så gott som dagligen för att hjälpa till i hemmet och för att ha en viss kontroll på ungarna. När hösten närmade sig blev hon så dålig att hon blev inskriven på Reumatikersjukhuset i Nynäshamn. Hon skulle komma att stanna där i ungefär ett halvt år. En pappa som jobbar hela dagarna – ingen mamma hemma – ingen farmor eller mormor som orkar ta hand om barnen – inget dagis – så vad gör man. Man skickar ungarna till barnhem.

 

En dag sa pappa (jag tror det var någon dag innan mamma åkte till Nynäshamn) att nu ska vi åka bil och vi ska köpa godis (jag tror man sa Gotta på Brynäs vid den tiden). Att åka bil var ett äventyr. 1951 var det inte många familjer i arbetarkvarteren som hade bil. Vi åkte till en läkarmottagning där vi blev undersökta – sen bar det av i bilen igen – till barnhemmet Källbäck som låg ungefär 2 kilometer från Väpnaregatan 6. Där fanns två barnhem – Lilla Källbäck för barn under två är och Stora Källbäck för dem upp till 13. Barn över 13 år blev förflyttade till barnhemmet Salem.

 

Vi blev inskrivna i barnhemmet och pappa sa hej till oss och försvann. Detta var en traumatisk upplevelse för oss. En sexåring och en treåring och pappan bara lämnar dem. Både Anette och jag var otröstliga. Personalen ville lägga Anette i ett flickrum och mig i ett pojkrum. Anette blev så otröstlig att hon under en kort tid fick sova i sängen bredvid min i pojkrummet. Jag kanske kunde vara någon liten trygghet för henne i den perioden. Att ha storebror i närheten kunde säkert vara till lite tröst. Anette skulle under barnaåren ofta följa sin storebror. Hon blev till och med kallad för ”Följa Willy”.

 

Vilka bodde på barnhemmet? Jo det var barn vars föräldrar inte kunde eller ville ta hand om dem eller barn som var föräldralösa. Det fanns också barn som blev omhändertagna – oavsett vad föräldrarna ville. De var de svagaste medborgarna i samhället – de som inte hade någon som kom till deras undsättning vid problem. Det var de barn som var längst ned på samhällets stege.

1897 köpte Gävle stads fattigvård Stora Källbäck av Enskilda barnhemmet Salem för att där inrätta barnasyl för tillfällig vård av barn som behövde hjälp av samhället. 1922 byggdes Lilla Källbäck för mödra- och spädbarnshem. Stora och Lilla Källbäck övertogs 1926 av barnavårdsnämnden och drevs som barnhem till 1970-talet.

 

Journalisten och författaren Annica Öhman, född 1945 och uppväxt i Gävle har under sju års tid studerat barnens situation och deras OMSKAKANDE upplevelser. De togs från föräldrarna och slussades ihop under mycket stränga förhållanden under varierande tidsperioder och utan (med få undantag) några som helst besök på stora och lilla Källbäck.  Här beskrivs hur syskon särades och blev sängvätare till följd av sina traumatiska upplevelser. Annica har fått fullmakt att gå in i sekretesshandlingar på stadsarkivet i Gävle och har hjälpt många av de nu vuxna barnen att försöka förstå vad som låg bakom föräldrarnas beslut. Hon poängterar att föräldrarna inte tänkte på sig själva utan hade – trots egen sorg och förlust – barnens bästa för ögonen. Många föräldrar kämpade för att behålla barnen men fick ingen hjälp i en hård och kylig värld utan något av dagens skyddsnät.

 

Under våren 2012 träffade jag Annica Öhman vid två tillfällen och vi pratade om våra upplevelser. Det visade sig att Annica som hade bott i närheten av Källbäck, hade en ”hemlig” syster på barnhemmet. Hon berättade också att hon som barn brukade gå till barnhemmet och leka i klätterställningen – då inga Källbäcksbarn var ute. Annica gav mig ett exemplar av hennes bok ”Barnen från Källbäck” med en dedikation.

 

Maten var många gånger oaptitlig. På morgonen fick vi havregrynsgröt med mjölk. Något som för mig var bland det äckligaste jag smakat. Gröten var kladdig – fastnade i halsen – och var svår att svälja. På kvällarna fick vi välling. Det hände att vällingen var gjort på sur mjölk och smakade därefter. Rågmjölsgröt med lingon och mjölk tyckte jag var OK.

 

Det fanns inte några nya kläder där. Kläderna var säkert ärvda i flera led. Ingen fick ha egna kläder. Alla skulle ha de minst lika dåligt som genomsnittet. Under sommaren fick man inte använda skor – man skulle inte nöta på skorna om det inte behövdes. Så vi fick gå på stenar och grus med våra bara fotsulor.

 

När vi skulle borsta tänderna fick vi doppa tandborsten i salt. Tandkräm fanns inte.

 

 

Här är barnen på Källbäck 1951. Anette sitter längst ned till vänster och jag står i mellanraden till höger om den längsta pojken. Den elaka syster Rut är den korta systern längst bak. Föreståndarinnan är inte med på bilden.

 

Föreståndarinnan var en gammal dam av den gamla stammen – född på 1800-talet – en person som krävde disciplin i alla lägen och som alla vi barn var rädda för. Jag mådde dåligt så fort hon kom in i rummet. Det fanns annan personal eller vårdare eller systrar som var goda mot barnen – men det fanns också de som var direkt elaka. Vid ett tillfälle när vi satt och åt vid ett stort runt bord – så var där ett barn (jag kommer inte ihåg namnet) som mådde dåligt och spydde upp maten på sin tallrik. Då kom en av de onda andarna fram till barnet tog skeden och tvingade barnet att äta sina egna spyor med kommentaren att det här är mat det också – det har bara varit i magen en gång.

 

I pojkrummet där jag sov om nätterna sov också en tvåårig pojke som hette Sven. En kväll när en av de 10-åriga pojkarna gick förbi såg han att Sven höll på att bajsa på sig. Då skrek han: ”Syster Rut – Syster Rut – Kom fort – Sven håller på att skita på sig!”. Syster Rut som hade sitt rum ovanpå pojkrummet kom nedfarande med en rasande fart – tog tag i Sven och slet upp honom ur sängen. I det våldsamma rycket upp ur sängen lossnade exkrementer från Sven – for över rummet och smackade rakt in i tapeten. Rut tappade fattningen och bestraffade Sven på bara rumpan för att han hade förorenat väggen. På bilden ovan så är den halvmåneformade fönstret ljusinsläppet till syster Ruts rum. Våningen under är sovsalen för pojkar och nederst är matsalen.

 

Det fanns ett annat syskonpar där – en pojke på fem år och en flicka på fyra. När de tyckte att livet på barnhemmet var för jävligt så sa pojken (jag minns inte hans namn) till sin syster: ”Kom Annika så går vi hem”. När det uppdagades att barnen hade försvunnit – eller rymt som man kallade det – så blev det ”stort larm” och personalen startade jakten på de små. Efter kanske en timme kom personalen tillbaks med barnen som bestraffades med utebliven kvällsmat och hårdare övervakning.

 

Det fanns något av en hierarki bland barnen. De äldre försökte kuva de yngre. Det gällde att hålla sig väl med de äldre för att inte åka på stryk. Om man fick stryk av någon äldre så lönade det sig föga att klaga hos systrarna.

 

Jag tror att tiden på Källbäck har satt outplånliga spår hos mig och Anette. Här gällde det att inte sticka ut för mycket åt något håll. Jag tror jag utvecklade två egenskaper under tiden på Källbäck – som ett slags försvar – och som skulle visa sig senare i livet då jag sökte ett chefsjobb inom SAS. De två egenskaperna var självständighet och självdisciplin. I de tester som gjordes då jag sökte chefsjobbet slog jag i taket när det gäller dessa två egenskaper – det gick inte att få högre resultat. Självständigheten var bra därför att man måste ta vara på sig själv – man kunde inte förlita sig på att få hjälp av någon annan. Självdisciplin var stöd för att kunna stå vid vad man bestämt sig själv för och inte vela och bli påverkad av andra.

 

Under en kortare tid efter julen 1951 fick vi bo hos vår farmor men hon orkade inte med att ta hand om oss – så vi blev skickade tillbaks till Källbäck. Pappa sa att det var vårt eget fel eftersom vi inte var som små ljus medan vi var hos farmor.

 

Willys kompisar på Väpnaregatan

 

Det fanns gott om barn i arbetarkvarteren så det var inga problem att finna kompisar. För det mesta var det ett gäng från Väpnaregatan 6 (sexan kallad) och de närmaste husen som höll ihop.

 

 

Här är ett kort på några av grabbarna som ofta var tillsammans – åtminstone före tonåren. Vilka är de? Övre raden: Tord Söderström (Tårtan), Kurt Svanberg (Lattan) Ingemar Norgren och textförfattaren. Nedre raden: Kjell, Tommy Ur och Tommy Jansson (Pruppen). Att jag undgick smeknamn berodde nog på två saker. Jag hade ett tvåstavigt namn med tydliga vokaler och jag svarade inte om de försökte kalla mig saker. Några andra som var med i gänget – men inte på bilden var Jan Söderström, Bert Johansson (som senare skulle bli kallad Rock-Berra) och Eje Svanberg. Senare tillkom också Sven-Olov (Tajkon) Nygårds. Jag umgicks också med Rolf Nilsson i 6 B. Både Rolf och jag tyckte om att idrotta. Vi spelade fotboll, sprang, hoppade höjd och längd. På vintern handlade det mest om ishockey. På somrarna brukade Rolf och jag låna nyckeln till Brynäsvallen av vaktmästaren. Vi brukade vara ensamma på hela området.

 

En gång då Kurt och jag lekte, kom en katt förbi. Vi tyckte att det skulle vara kul att gå ut och gå med katten – som man gör med en hund. Jag kunde göra knopar men jag tordes inte röra katten. Jag var rädd för katter sedan mormors katt Pricken rivit mig då jag ville klappa den. Först gjorde jag ett dubbelt halvslag – men katten slingrade sig ur det. Sedan gjorde jag en enkel löpsnara som Kurt satte om halsen på katten – och då fungerade det. Efter en stund ville vi göra något annat och band fast katten i en buske. Katten började då slita för att komma loss. Snaran drogs åt runt kattens hals. Jag villa få loss katten och sprang till Kjells mamma som bodde i huset som var närmast och frågade om jag fick låna en sax för att klippa loss katten. Men det fick jag inte. När jag kom tillbaks ut var katten livlös. Kurt fanns inte i närheten. Björn Fredriksson – en granne i uppgång 6 E kom och tog loss kattliket och lade det i en soptunna. Dagen efter stod det i Arbetarbladet: ”Pojkar hängde katt i träd”. Det var jag som fick skulden för det hela trots att jag aldrig rörde katten medan Kurt klarade sig. Jag tycker det var svagt av honom när han ställde sig på häcklarnas sida.

 

Engesberg

 

Engesberg som ligger på Norrlandet i Gävle kommun, har en badvik, campingplats och vandrarhem. I viken ligger ett båtvarv, grundat 1928 av August Wahlström. Engesberg var från mitten av 1800-talet – då huvudbyggnaden, den så kallade herrgården, uppfördes – ett mycket stort lantställe. Engesberg köptes 1891 av Gävle stad för att användas som industriområde. Så blev det inte. I stället flyttades 1915 ett uppfostringshem för pojkar till platsen. Engesberg ombildades 1927 till skyddshem för pojkar och drevs från 1938 av staten under namnet Statens uppfostringsanstalt. År 1949 anlades badet och småstugor sattes upp sedan Gävle stad vägrat uppfostringsanstalten fortsatt arrende och utbyggnad

 

1949 köpte Munthers personalklubb ett stort trevånings trähus med tillhörande förrådshus och utedass. Marken arrenderades av Gävle kommun. Syftet med köpet var att ha sommarhem för de anställda och deras familjer. Det var inte så vanligt att arbetarfamiljer hade egna sommarstugor.

Invigningen av sommarhemmet i Engesberg den 29:e maj 1949. Längst upp till vänster står Sven med kostym, vitskjorta och fluga. Ragnhild sitter i den nedre raden och jag själv sitter på marken och ser ointresserad ut. Anette finns inte med på bilden.

 

Här tillbringade vi ett antal somrar – 1949 och några somrar i början av 1950-talet. Det var ett härligt ställa att vara på. Här kunde man bada, fiska, spela fotboll och mycket annat. Vi plockade smultron och blåbär. I augusti plockade vi massor av lingon som mamma gjorde sylt av. Inne i huset fanns en gemensam sal där det fanns ett bordtennisbord och en vevgrammofon. På många av kvällarna togs pingisbordet bort och det bjöds upp till dans. Schottis och vals var nog de vanligaste danserna. Jag minns att man hade en stenkaka med ”Klappa takten alla bagarbarn” med Sigge Fûrst. Det fanns också en skiva med Lumbyes Champagnegalopp – som blev min älsklingslåt, På lördagskvällarna var det fest. Ofta spelade man pinn ute på gården till sent (det blev inte mörkt förrän klockan elva på kvällen). Pinn gick till så att alla deltagare hade en femöring. Den skulle kastas så nära en nedtryckt pinne som möjligt. Den som kom närmast tog alla femöringarna och valde krona eller klave. Sedan kastades femöringarna upp i luften och kastaren fick behålla alla mynt som visade den valda sidan upp. Sedan gjordes proceduren om med den som kommit näst närmast pinnen och så vidare till alla mynten hade hamnat hos någon.

 

Efter midsommar kunde vi plocka blåbär. Jag minns ett tillfälle då mamma, Anette och jag hade plockat blåbär till dagens efterrätt. Pappa fördelade bären på fyra djupa tallrikar – hällde på mjölk och sockrade. Jag kastade mig först över mina bär. Jag sa: ”Det här smakar illa – det smakar salt”. ”Håll käften och ät!” skrek pappa. Sen tog han själv en sked av bären och sa: ”Fy fan, det är ju salt på bären”. Så tog mamma och sköljde av bären och serverade på nytt – nu med riktigt socker.

 

Flera familjer flyttade ut till Engesberg i början av juni och stannade till slutet av augusti. Då så gott som alla kvinnor var hemmafruar så tog de hand om barnen. Männen som jobbade i wellpappsfabriken hade bara två veckors semester på sommaren så under den större delen av sommarvistelsen var de inte lediga. De jobbade 45 timmar i veckan. 8 timmar per dag måndag – fredag och 5 timmar på lördag. De dagar då männen jobbade cyklade de mellan Engesberg och fabriken. Jag minns inte att någon av de som bodde i Engesberg ägde en bil i början av 1950-talet.

Det kunde bo upp till 10 familjer i huset under somrarna. Mitt i huset fanns ett gemensamt kök och rinnande kallt vatten Många familjer hade egna spritkök för att slippa stå i kö i det gemensamma. De flesta familjerna bodde i ett rum och barnrikefamiljer kunde ha två. Till höger om huvudbyggnaden kan man skymta vedbodar och dass. Det fanns ett damdass och ett herrdass med vardera fem hål i en bänk.

 

Ungefär 1960 hade Sven tröttnat på Engesberg. Möjligtvis var han lite avundsjuk på familjer som kunde bo där och njuta av bad och natur och samvaron. Ragnhild var så pass dålig att det inte var aktuellt för henne att flytta ut till Engesberg på sommaren. På ett möte i personalklubben (som ägde husen och arrenderade marken) föreslog han som ordförande att man skulle sälja husen. Han sa åt medlemmarna att om man inte kunde förlänga arrendet av marken så skulle man bli tvungen att betala rivningen av husen (som fortfarande 2012 står kvar). Man beslutade sig för att sälja och de i personalklubben som var medlemmar när man köpte husen fick 1 100 kronor vardera. Husen övertogs av kyrkoherde Bäckström som senare sålde stället till Joseph Raccuia som kom till Sverige från Italien på 60-talet.

 

Willy börjar skolan

I augusti 1952 började Willy klass 1 i Brynäs Folkskola. Pappa var på jobbet och mamma var sjuk så det var min farmor som följde mig till skolan för upprop den första dagen. Jag tyckte att det skulle bli spännande att börja. Jag kunde läsa bra och var i förhållande till åldern också bra på att räkna. De mentala förmågorna var helt OK.

Brynässkolan är stor. Där fanns mer än 600 elever från årskurs ett till sju. I klass ett var vi 25 elever och lärarinnan eller klassföreståndaren hette Aina Hedquist. Jag hade ett gott förhållande till henne men Anette skulle senare få samma lärare och det skulle inte fungera lika bra som för mig.

 

 

Eleverna i klass 1 i Brynässkolan. Jag står i den bakre raden – näst längst till höger av pojkarna. Längst med till vänster sitter Catarina som jag var kär i – men det vågade jag inte tala om för henne. Vi fick kontakt igen under 2011 och vi åt en lunch tillsammans i januari 2012 . Det var kul att återknyta kontakten och höra hur mycket vatten det hade runnit under broarna under de över 50 år som gått sedan vi senast sågs. Till höger om Catarina sitter Britt-Marie som var klassens ljus (tillsammans med mig sa Catarina när vi hade vår lunch-date).

 

Jag klarade mig bra i alla ämnen utom gymnastik trots min dåliga syn (kraftig översynt och med astigmatiskt brytningsfel). Jag var till och med snabbast i klassen i syslöjd – där vi broderade dukar att ha i en brödkorg. I gymnastik var jag en medelmåtta. I slutet av klass ett fick jag glasögon och kunde se blåbären även när jag böjde mig ned för att plocka dem.

 

Skoldagen började alltid med morgonbön och avslutades med en eftermiddagsbön. Före tonåren litade jag på att präster och andra förespråkare för gud hade rätt. Men då jag kom upp i tonåren vände det hela och jag blev nästan en rabiat ateist.

 

I klass två hade vi också Aina Hedquist som klassföreståndare. Även under det andra året gick det bra i skolan. Jag behövde nästan aldrig ta hem läxböcker i de två första klasserna. I räkning och skrivning som det hette – hann jag med det jag skulle göra i skolan. Vi hade också kristendom som ett ämne (alltså inte religionskunskap). I det ämnet hade vi i hemläxa att lära oss en del psalmverser utantill. Jag gjorde aldrig den läxan hemma. Jag chansade på att ett par av eleverna skulle få läsa upp psalmen före mig – och det räckte för att jag skulle kunna psalmversen utantill.

 

I klass två tillkom en elev som inte hade blivit flyttad till klass tre. Han var alltså ett år äldre än oss andra. Han hette Ants Mikiver. Han hade kommit med sin mamma över Östersjön från Estland vid slutet av det andra världskriget. Ants som gick under namnet Anno hade nog haft en mycket svår start på livet. Han och hans mamma bodde i Brynäs herrgård som nog hade varit ett fint rikemansboställe tidigare men hade till 1950 förfallit och var mer att betrakta som en slumbostad. Anno hade inte respekt för någonting eller någon. Han slogs och stal saker i olika affärer. Han blev placerad på en så kallad uppfostringsanstalt i Örkelljunga under flera perioder. Han fortsatte sin bana som han började och blev senare en kåkfarare.

 

I slutet av klass två var jag tillsammans med grabbarna från Väpnaregatan och lekte vid en höstack vid Måsberget. Jag ramlade och satte den högra handen på en trasig flaska. Jag blödde kraftigt och efter en stund kunde jag inte röra tummen. Jag sprang hem – några hundra meter. Mamma fick en chock när hon såg handen. Hon försökte stoppa blod flödet med hushållspapper. Av en tillfällighet kom de goda människorna Karlsson förbi (de bodde i samma trappuppgång på tredje våningen). De tog en handduk och virade om handen och åkte med mig till lasarettet. Där sa läkaren att tumsenan var avskuren och att det omedelbart behövdes en operation. Jag fick en morfinspruta och jag lades på operationsbordet. Jag blev sövd med eter. Under operationen lade man de två senändarna en liten bit omlott när man sydde ihop dem. Sen sydde man ihop det 7 cm långa hålet i handen med 8 stygn varpå handen gipsades. Jag fick stanna kvar på lasarettet en vecka. Efter en vecka tog man bort gipset och undersökte handen. Man befarade först att man skulle behöva göra om operationen. Det var vanligt att man på den tiden misslyckades med att sy ihop kapade senor. Man konstaterade att operationen hade lyckats och jag fick åka hem samma dag. Jag gick med gips ytterligare en tid. När gipset togs bort kunde jag inte röra handen normal. Det tog mer än en vecka innan handen fungerade normalt igen. Kvar fanns bara ett litet men – jag kunde inte längre sträcka ut tummen helt.

 

I klass tre fick vi en ny fröken – Eiva Damm. Hon var en konstnärstyp som målade tavlor och hade vernissage. Även i klass tre gick det bra för mig. Mina föräldrar hade inget att klaga på när det gäller mina betyg. På den tiden fick man betyg från första klass.

 

I klass fyra gick det inte lika bra – men jag återkommer till det.

 

Källbäck – andra resan

 

Under sommaren 1955 blev mamma så sjuk att hon på nytt blev inlagd på reumatikersjukhuset i Nynäshamn. I början av augusti blev Anette och jag åter förpassade till Källbäck. Jag minns min besvikelse över att vi inte ens fick fira hela sommarlovet hemma.

 

Vistelsen på Källbäck den andra gången kännetecknas inte av samma skräckfyllda känslor som den första gången. Både Anette och jag hade ju blivit fem år äldre och jag tror inte att det var samma regim där 1955 som det var 1951. Som tioåring kan man ta för sig mer än som sexåring. Men man fick fortfarande inte använda skor under sommaren och kläderna var i och för sig rena men slitna och omoderna och det har ju en viss betydelse när man fyllt tio år. Jag minns en gång när jag skulle åka till skolan (vi fortsatte att gå i Brynässkolan – men fick åka buss till och från) så fick jag ett par gamla golfbyxor eller äppelknyckarbyxor som de kallades. De var totalt omoderna och måste ha varit från 1930-talet och ingen annan hade sådana. Jag blev sur och tårarna rann tills någon av systrarna förbarmade sig och gav mig ett par vinröda jeans.

 

När skolan hade börjat såg ett veckoschema ut så här:

• •Måndag till fredag – Upp klockan sju, äta frukost (ofta rågmjölsgröt med lingon och mjölk), åka med buss nr 2 till skolan, tre timmar i skolan, frukostrast, fyra timmar efter frukosten, buss tillbaks till Källbäck, läsa läxor, läxförhör, kvällsmat (välling för det mesta) en stunds lek och sedan i säng klockan nio.
• •Lördag – Matinenfilm i Folkets hus (vi var medlemmar i filmklubben där), en krona i veckopeng som vi köpte godis för (den som köpte för hela kronan redan på lördagen fick en rejäl utskällning), tillbaks till Källbäck
• •Söndag – Besök några timmar hos farmor eller hos pappa

 

Föreståndarinnan som var från Skara hade en favoritunge. Det var en pojke som hette Rune. Han fick ett eget rum intill föreståndarinnans. Han fick också choklad och godis som vi andra inte fick smaka av. Det hände att vi sent på kvällarna smög in till Runes rum när han sov och tog en del av hans godis.

 

När ungarna inte betedde sig som föreståndarinnan ville hotade hon med att ”Skraggan kommer och tar er”.

 

Läxförhören på barnhemmet hade naturligtvis ett gott uppsåt men ledde till att jag för det mesta sa att jag inte hade några läxor. Mitt skolresultat försämrades. I fjärde klass kunde de mer begåvade eleverna söka och komma in på en skolgång som kallades Inbyggda Real. Det innebar att man fortsatte sin skolgång med ett högre tempo än i resten av folkskolan för att efter fem år ha klarat av realexamen. Jag sökte men kom inte in på grund av mina försämrade betyg. Det innebar att jag fortsatte i folkskolan i tre år till.

 

Under den andra resan till Källbäck stannade vi där i cirka fem månader. När mamma kom hem från Nynäshamn och kände sig bättre, kunde Anette och jag komma hem igen. Under de följande åren hände det att vi vid flera perioder hade hjälp av någon ”hemsyster” som kom och hjälpte till med städning, tvätt och matlagning.

 

Hemma igen

 

När mamma och vi ungar kommit hem igen så var det roliga slut för pappa. Han var lättretlig och mådde inte bra. Han gick på magsårsmedicin. På lördagarna hade vi ofta besök av Olle och Millan på kvällen. Vodkan var en given följeslagare till middagsbordet och därefter. Mamma var sparsmakad och drack ytterst litet – om en något. Ibland drack man grogg och det var whiskey utblandad med mineralvatten. Man spelade ofta kort.

 

Relationen mellan pappa å ena sidan och Anette och mig å den andra försämrades. Det hände många gånger att jag gick ut då pappa kom hem för att slippa konfrontation. Jag sov ofta dåligt på nätterna. Det hände att jag tog mitt luftgevär och gick ut i skogen klockan fyra på natten för att skjuta prick på något. Min självständighet och självdisciplin stärktes nog under den tiden. Utan de egenskaperna skulle jag nog ha blivit psykiskt sjuk. Jag tror att Anette klarade sig sämre än vad jag gjorde. Förhållandet mellan Sven och mig innebar att vi ytterst sällan pratade med varandra och om han sa nåt till mig så var det för det mesta ordergivning – gör det och gör det – eller gör inte det. Och så fortsatte det tills jag flyttade hemifrån. Min inställning till Sven höll i sig långt upp i vuxen ålder. Det hände att – efter det att jag flyttat hemifrån – han ville krama mig. Jag mådde rent av dåligt av att han tog i mig.

 

Sven var omtyckt utanför familjen. Människor i grannskapet där vi bodde, mina kompisar och hans arbetskamrater såg upp till honom. Familjen Nilsson barn avgudade farbror Sven. Han kunde föra sig bland bönder och bland de lärde. Han klädde sig bra och såg stilig ut. Men utanför familjen behövde han inte ta hand om sin sjuka fru och ungjävlarna.

 

Gjorde familjen något som var roligt för barnen? Jag minns inte att mamma eller pappa tog många initiativ för att barnen skulle ha det trevligt. En eller två gånger under vår uppväxt tog pappa oss till Furuviksparken där vi fick titta på de olika djuren och åka spöktåg. Annars fick vi hänga med när de skulle göra något och inte kunde lämna barnen hemma. Men så hade nog många av barnen det på Väpnaregatan.

 

 

 

På väg ut ur spöktågstunneln

Sommarkoloni

 

Från det att vi börjat skolan, sändes Anette och jag på koloni under sommaren. Jag fick åka till Lingbo under fyra somrar. Lingbo ligger i ett vackert område 7 mil norr om Gävle nära gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Resan till kolonin gick från centralstationen i Gävle med tåg till Ockelbo. Där vidtog buss de sista två milen.

 

Kolonin hade en stor sjötomt vi sjön Lingan. Vi bodde 24 grabbar i ett trevåningshus. I det rum där jag sov låg det 8 grabbar. Det var inte som i Cornelis Vresvijks sång – Vi bor 28 gangstergrabbar i en stor barack med massa sängar. Men det fanns som i sången – en del grabbar som var sängvätare. De fick halmmadrasser att sova på. De madrasserna eldade vi upp sista dagen – då vi skulle åka hem igen

 

 

Kolonivistelsen varade i fyra veckor. Från mitten av juni till mitten av juli var det pojkar där och mellan mitten av juli till mitten av augusti var det flickor.

 

Första sommaren jag var där var jag tillbakadragen. Det berodde säkert på att jag var bland de minsta på kolonin. De senare tre åren stortrivdes jag där. Det fanns massor med aktiviteter och härifrån har jag många ljusa minnen. Det var säkert en lättnad både för mina föräldrar och mig själv att jag fick komma bort några veckor.

 

Personalen bestod av fyra personer. En föreståndarinna – en godhjärtad dam som såg till det bästa för barnen – en vad man skulle kunna kalla lekledare som var uppmuntrande till oss – speciellt då vi hade den årliga femkampen – en kokerska – och en tjej som skötte städning. Alla i personalen var vänliga.

 

Femkampen tog nog ett par veckor att genomföra och omfattade Löpning c:a 500 meter och 80 meter, längdhopp, slungboll och kast med liten boll. Det var nog här som jag upptäckte att jag hade talang för att springa långt. Upp till 100 meter var jag en medelmåtta men på längre sträckor var det få som hängde med. För att få lite engagemang bland ungarna hotade man med att den som kom sist i femkampen skulle få en portion gröt och en spark i arselet.

 

Eftersom jag kunde simma, fick jag och en annan simkunnig kompis låna kolonins roddbåt och ro ut och fiska. Min kompis hade ett kastspö som vi använde för att ro fiskedragen utmed vasskanten i sjön. Det hände att vi fick en gädda som personalen gjorde i ordning åt oss som kvällsmat. Ibland låg vi på badbryggan och metade med mask. Vi använde inte metspön utan låg på bryggan och tittade ned i vattnet och såg när fisken nappade.

 

Vi badade varje dag. De som inte kunde simma fick ha en simdyna av kork.

 

Mygg var inte en så stor plåga men knotten var det. Det kom svärmar av knott som såg ut som moln. Det måste ha varit miljontals knott i svärmarna. En del barn var utsatta för knott. De små insekterna kröp gärna in mellan skjorta och byxlinning. På en del barn såg det ut som om de hade att rött bälte runt bålen. Några var så pass ansatta att de blev sjuka och fick feber. När vi åt kvällsmat utomhus och knottmolnen kom farande, brukade personalen gå omkring med DDT-sprutor och spruta giftet in i molnen över oss ungar. Ibland föll döda knott ned i maten. Jag minns att vi ibland fick gröt och mjölk som kvällsmat och hade DDT-sprutorna varit igång så fanns det en oljig yta av DDT på mjölken. Någonting sånt skulle nog aldrig kunna hända i Sverige idag.

 

En av pojkarna hade lite för stor fantasi. Han berättade hemska historier som var helt hämtade ur ingenting. En gång skrev han ett brev till sina föräldrar där han berättade att han vantrivdes och att han grät och inte kunde sova. Hans stänkte ned brevpapperet med vatten och skev att papperet var solkigt av hans tårar. Föräldrarna kom direkt till kolonin för att hämta hem pojken. När det var klart att det bara var fantasifoster han hade berättat så fick han stanna kvar.

 

Den tredje sommaren jag var på koloni, planterade jag tillsammans med någon från personalen en björk. Det var intressant att se den igen då Philip och jag gjorde en nostalgitripp till Lingbo 2009. Varje dag gick vi med en stor mjölkkruka på en vagn till en bondgård för att hämta mjölk. På den tiden fick man leverera opastöriserad mjölk direkt till konsumenterna. På bondgården fanns det hästar, grisar, kor och höns. En dag matade ett par av pojkarna två av bondens hästar med omoget vete från åkern. På morgonen låg hästarna på rygg döda och med uppsvällda magar. Jag vet inte vilka konsekvenserna av det blev – men bonden måste väl ha fått ersättning för sina förluster.

 

Dagen då vi skulle åka hem, plockade föreståndarinnan rosor från en planterad buske. Varje unge fick sedan en ros fastsatt med knappnål i kragen för att vi skulle se fina ut när man kom och mötte oss vid stationen i Gävle

 

Sikvik

 

Svens halvsyster Märta som var sju år yngre än Sven träffade sin käraste Ulf. Ulf var kamrer på Sandbloms leksaksaffär. De gifte sig den 26:e juni 1949 i Bomhus kyrka. Bröllopsfesten hölls i ett föreningshus i närheten. Många gäster var bjudna eftersom Ulf och Märta hade en bred umgängeskrets. Sven hade – som han så många gånger gjort – skrivit en sångtext för att hylla brudparet. De flesta texter var ämnade att sjungas till melodin ”Turalleri…”. Min kusin Ann Sofie (Eriks och Lolas dotter som var tre månader äldre än jag) och jag var utsedda till att vara brudnäbbar

 

 

 

 

Ann Sofie var en självsäker ung dam medan den lilla killen på bilden ser ut som om han helst skulle vilja vara någon annanstans.

 

Ulf och Märta fick efter något år en dotter – Elisabeth.

 

Ulf och Märta var oerhört snälla mot mig. Jag var alltid välkommen till dem. Jag tror det berodde på att de förstod hur det var ställt hemma på Väpnaregatan. Att jag var en pojke och de hade an dotter kan också ha bidragit till deras omtanke om mig.

 

Ulfs pappa var skogvaktare och arrenderade att gammalt torp i Sikvik. Torpet hade två hus och de användes sedan Ulf Märta gift sig till sommarstugor. Ulf och Märta hade den ena stugan och Ulfs syster Ulla med man och barn använde den andra.

 

 

Bilden visar huset som Ulf och Märta hade som sommarstuga. Sikvik kom att bli en central plats för mig under hela min uppväxttid – åtminstone till jag blev 14 år. Jag fick många gånger sova över hos Ulf och Märta.

 

Sommarstugan hade att kök och ett rum. Utanför huset fanns en grävd brunn. En jordkällare fanns för att förvara mjölk och sådant som inte borde stå varmt. Granne med de två sommarhusen bodde en bonde (Wahllund). Han hade förutom sitt bostadshus – en stor ladugård för hästar, kor och höns. Det fanns också en höskulle där man förvarade hö från slåttern – för att användas till kor och hästar under vintern. På ladugårdens ena gavel fanns ett gemensamt utedass.

 

Som fyra eller femåring åkte jag med min pappa till Sikvik. Jag fick sitta på pakethållaren på pappas cykel. Sven och Ulf skulle fiska och dela på något starkare än vatten. De två ville väl att ungen skulle somna fort på kvällen, så de gav mig ett dricksglas med vin. Jag tyckte att det smakade gott och jag somnade säkert ganska snart.

 

Det jag ägnade mig mest åt när jag var i Sikvik var att fiska och bada. Någon gång gjorde jag kanske lite nytta som att hämta vatten i brunnen, gräva mask till Ulfs långrev och klippa gräset. En gång när Ulf bad mig att klippa gräset förstod jag inte vad som var gräsmatta och vad som var Ulfs nyplanterade blommor så jag klippte ned hans nyplanterade pioner. Ulf var inte glad åt det – minst sagt.

 

Jag metade mycket medan Ulf använde nät, långrev och ålryssja. Metet gav mest mört och abborre. I näten kunde man också få gädda och lake, På långrev och i ryssjan fick Ulf också en hel del ål.

 

Bonden Wahlund var morfar till vår grannes Yngve Jakobsson son Lars (ett av barnen som Sven sa att Yngve bankade vettet ur). Lars – eller Knubben som han kallades – var två år äldre än jag men kortare. Han hade inte världen skarpaste intellekt. Lekte tillsammans i Sikvik gjorde vi ändå då han besökte sin morfar och mormor. Vid ett tillfälle då Knubben och jag skulle meta (jag var nog åtta år och Knubben 10) – tog vi Ulfs roddbåt och rodde ut till en sten där Knubben ställde sig och metade. Jag satt kvar i ekan. Flytvästar hade vi inte. Jag såg aldrig under min uppväxt att barn hade räddningsvästar då de åkte båt. Det enda flythjälp jag minns är korkvästarna som icke simkunniga använde vid kolonin i Lingbo. Rätt som det var ökade vinden dramatiskt. Jag orkade inte hålla kvar ekan mot stenen så ekan drev mot land (en sträcka på inte mer än 10 meter).

 

 

Jag band fast ekan i ett träd och skrek åt Knubben att jag skulle hämta hjälp. Det fanns inga människor i sommarhusen så jag sprang tillbaks till ekan för att försöka hämta Knubben från stenen. Då såg jag att Knubben satt tillsammans med en äldre man i en annan eka. Knubben som inte var simkunnig hade hoppat i vattnet och trott att hans skulle klara sig till land ändå. Som tur var kom det undsättning – annars kunde det ha varit ”game over” för Knubben.

 

Vid ett tillfälle tog jag några av mina kompisar med till skogen i Sikvik (en del av skogen som bonden Wahlund arrenderade). Vi var sex grabbar i tioårs ålder. Vi täljde pilbågar och började bygga kojor i ett skogsbryn som låg intill en äng och vägen till sommarhusen. Plötsligt kom Knubben gående på vägen och såg oss. Hans skrek att nu skulle han gå och skvallra för morfar. Då tog vi och gav honom en omgång och sa att det skulle han inte alls. Om han skvallrade skulle han få smaka mer. Han sprang så fort han kunde till sin morfar som tog en yxa och cyklade till den plats där vi var. Så fort vi såg gubben komma tog vi våra cyklar och cyklade iväg så fort vi någonsin kunde. En hotfull gubbe med yxa kan få tioåringar att cykla rätt fort. Vid varje vägkorsning vek en av oss av. Gubben förföljde flertalet. När de två sista delade på sig gav gubben upp. Från Ulf fick jag senare höra att gubben Wahlund hade sagt: ”Nu har den där jävla Willy varit här igen – med 15 gangsters – och huggit ned halva skogen”.

 

När Ulfs och Märtas dotter blivit några år gjorde vi ofta saker tillsammans i Sikvik. Vi metade, badade och paddlade kajak i en tvåmanskajak. Vi trivdes med varandra.

 

Jag har många ljusa minnen från Sikvik och har under senare år besökt platsen då jag gjort nostalgitrippar till Gävle. Under sommaren 2011 satte jag vid tre tillfällen ned min kajak i Sikvik och paddlade mellan öar och delvis över öppet hav till Engesberg – de två platser jag har så många fina minnen från.

 

Min barndoms jular

 

Jularna 1945 – 1948 firades hos farmor. Hon bodde i en liten lägenhet med rum och kök på Prästgatan 1 vid Staffans kyrka. Det enda minne jag har från de jularna är att jag en gång fick en lastbil i julklapp som var så stor att jag kunde sitta på flaket. Jag minns att jag blev dragen på lastbilen hem då julaftonens firande var slut.

 

Senare skulle jularna ha exakt samma mönster tills jag blev ungefär 16 år. Jag minns inte exakt vilket år mönstret bröts. Julförberedelserna började naturligtvis en tid före julaftonen. Jag antar att det började någon vecka innan med inköp av mat och dryck samt julklappar. Mamma jobbade så gott hon kunde med maten med hjälp av mormor så länge hon levde (som jag tror slutade sina dagar 1953 efter ett lårbensbrott som hon aldrig hämtade sig från). Sven var stressad under förberedelserna och ville inte ha några ungar i vägen. Så för Anette och mig gällde det att hålla sig undan. Anette och jag såg fram emot julaftonen – vi skulle ju få julklappar – men det var såvitt jag minns alltid gråt och tandagnissel på vägen på grund av konflikter med pappa.

 

Julafton firades hos vår familj – i vår tvårumslägenhet på 52 kvadratmeter. Det var bara släkten på pappas sida som kom. Hur släkten på mammas sida firade jularna, vet jag inte. Gästerna kom omkring klockan tre på eftermiddagen. Det var Erik och Lola med sina döttrar Ann Sofie och Gunilla och det var Ulf och Märta med Elisabeth. Farmor och hennes syster Anna var också med. Vid de flesta jularna kom också Rune (Svens yngste bror) – rätt så dragen redan vid ankomsten. Jag kände mig ganska utanför och var mer en observatör än en deltagare i firandet. I min ålder fanns det bara tjejer och ingen jämnårig kille.

 

Firandet startade med att de vuxna drack grogg – även damerna tog lite grogg. Först serverades kallskuret som bestod av sill och potatis, skinka, revbensspjäll, rödkål, senap, köttbullar, oxtunga, någon sorts sylta, fläskkorv, prinskorvar och annat. När det kallskurna var avslutat så blev lutfisk, potatis och sås serverat. Efter fisken var det dags för risgrynsgröt och mjölk. Det fanns alltid en bittermandel i gröten och det sades att den som fick mandeln skulle bli gift. När gröten var äten, var det dags för julklappsutdelning. Jag fick alltid de roligaste julklapparna från Ulf och Märta. Det berodde nog på att Ulf jobbade i en leksaksaffär och det var nog inte så dyrt för honom att köpa roliga leksaker som passar en grabb. Jag minns att ett år fick jag ett Mekano med många delar att bygga med. Efter utdelningen lekte vi barn med julklapparna någon timme. Sedan blev det dags för kaffe avec och tårta. Efter det fortsatte drickandet och ätande av frukt och godis till framåt tio-tiden då gästerna åkte hem till sitt.

 

Juldagen firades hos Erik och Lola. De hade en trerumslägenhet så det var lite mer utrymme än hemma hos oss. Det var samma deltagare som hos oss på julaftonen. Jag ville helst inte följa med eftersom det inte fanns någon jämnårig att leka med (jag var inte intresserad av tjejernas lekar och julklapparna var ju redan utdelade – så jag ville hellre vara hemma med mina nya leksaker) men tvingades av pappa att komma med. Vi brukade åka taxi till Erik och Lola vid fyratiden på eftermiddagen. Nu startade firande med grogg igen. Efter en stund serverades kålsoppa. Efter kålsoppan kom kalkon med potatis och sås och därefter någon dessert. Senare serverades kaffe avec och tårta och därefter fortsatta ätande och drickande till klockan tio då det var dags att åka hem.

 

Annandag jul firades hos Märta och Ulf. De hade byggt en enplans villa med flera rum. Hit kom samma personer som de två första dagarna plus Ulfs syster Ulla med man och dottern Kristina samt Ulfs och Eriks gamla grannar Julander – två vuxna och dottern Britt. Allt som allt 18 personer. Här var proceduren liknande den som hos Erik och Lola men med en annan meny. Grogg var startskottet sedan kom kallskuret – ungefär som hemma hos oss på julaftonen. Efter det kallskurna kom hjortstek med potatis och sås samt någon gelé. Sedan serverades dessert – för det mesta glass. Senare blev de kaffe avec och tårta. Frukt och godis stod framme hela dagen. Jag var lika utanför här som hos Erik och Lola – det fanns ju bara tjejer där.

 

Jag kan så här 55 år efteråt förundras över det enorma ätandet. Deltagarna måste ha ökat flera kilo i vikt under julhelgen.

 

Jag minns inte att det för min del fanns någon större glädje i julfirandet. En stressad pappa som det gällde att hålla sig undan, vuxna som inte intresserade sig för barnen och bara tjejer som var jämnåriga.

 

Brynässkolan klass 4 – 7

 

Klass fyra i Brynässkolan startade då jag och Anette var deporterade till Källbäck. Vår fröken Ellen Larsson hade nog vissa problem med mig. Jag pratade mycket under lektionerna och det upplevde hon som så störande att hon många gånger skickade ut nig i korridoren och jag fick komma in igen efterföljande lektion. Vid något tillfälle satte hon tejp över min mun. Mina studieresultat försämrades eftersom jag nästan aldrig tog med mig läxböcker till Källbäck. Jag hade inga problem med matematik och det som kallades naturlära men i ämnen som historia och kristendomskunskap gick det inte bra. De ämnena är ju av typen pluggämnen. Man behöver läsa för att lära in ett antal saker och det gjorde inte jag. Jag hade aldrig några problem med ämnen som krävde logik.

 

Jag hade fått en skämtkamera i julklapp som det hoppade en liten mus ur när man ”knäppte ett kort”. Jag tog med den till skolan efter jullovet. Jag frågade om jag fick ta ett kort på fröken och hon sa javisst. Hon kammade till håret och poserade framför mig. När musen hoppade ut och pep till hoppade fröken högt. Som straff fick jag fem linjerade blad och avkrävdes att skriva ”Jag ska inte busa i skolan” på alla raderna – både fram och baksida. När jag inte hade gjort det till nästa dag ökades straffet till 10 blad och sedan till 20. Hon insåg väl att jag inte skulle skriva 20 blad (fyrahundra rader) så hon reducerade straffet till de ursprungliga fem – och då skrev jag vad hon krävde.

 

Under vårterminen var det dags att söka till ”Inbyggda real” för de mer begåvade eleverna. Jag sökte men kom inte in då mina betyg hade försämrats. Klassens ljus Britt-Marie Holmström gjorde däremot det.

 

I klass 5 fick vi en ny lärare – Gösta Fredriksson – som kom från Skellefteå. Han var en idrottstyp och mer modern än de fröknar vi hade haft under fyra första åren. Under den femte klassen blev betygen bättre igen. Under den här tiden kom många av oss in i puberteten och det andra könet blev högintressant. Jag antar att tjejerna var tidigare än killarna och de kanske intresserade sig för killar som var ett eller ett par år äldre än klasskamraterna.

 

I klass sex och sju fick vi ytterligare en ny lärare som hette Sven-Åke Norberg. Han var en intellektuell typ som senare skulle komma att bli rektor för någon av skolorna i Gävle. Han blev sur om vi hånglade med nån av tjejerna i klassen. Klass sex och sju gick bra. Jag behövde inte anstränga mig särskilt mycket utan fick hyfsade betyg i alla fall. Betygen var så pass bra att jag belönades med ett premium – en bok om solen. Mina bästa ämnen var matematik, engelska, svenska och naturlära. Jag hade ganska bra men inte toppbetyg i ”pluggämnen” som kristendomskunskap och historia. Jag fattade inte vitsen med att rabbla kungalängder och årtal. I slutet av det sjunde året i Brynässkolan sökte jag till Gävle Praktiska Realskola – den maskintekniska linjen. Jag hade inga problem att bli antagen till den fyraåriga linjen.

 

The Rock Tigers

 

Jag tyckte om kraftiga rytmer i musiken när jag var 12 år (jag gjorde det tidigare och jag gör det fortfarande – det var väl därför som Lumbyes Champagnegalopp blev mitt favoritstycke redan vid fem års ålder). Jag satt många gånger i en fåtölj i vardagsrummet och bankade takten till musiken på stolskarmarna. Om pappa var hemma så slutade det alltid med att han skrek åt mig att sluta. Men det rådde inget tvivel om att jag hade ett bra ”trumsinne”. Jag täljde att par trumpinnar och använde en kakburk som trumma när Sven inte var hemma.

 

Några av mina kompisar hade instrument som gitarr, saxofon och klarinett. Vi tyckte att vi skulle prova att spela tillsammans. Bert eller Berra som vi sa till honom kunde sjunga. Vi lyssnade på grammofonskivor med Elvis Presley, Tommy Steel, Fats Domino, Paul Anka och andra som vi försökte efterlikna. Vi köpte också en textbok med många av de nyaste sångtexterna. Vi brukade öva i källaren på Väpnaregatan. En av kompisarna byggde en ståfela med en sträng som han spelade bas på. När vi hade övat några veckor uppträdde vi i källarlokalen och tog 10 öre i entréavgift från de ungar som ville komma och höra oss. De måste ha gillat vad de hörde för vi blev inspirerade att fortsätta.

 

Vi döpte vår lilla rockorkester till ”The Rock Tigers”. Brynäs var för oss som bodde där alltid förknippat med tigrar – detsamma som ishockeylaget. Brynäs cheer-leaders kallas numera för ”The Tigrettes”. Och vi spelade Rock n Roll. Så namnet föll sig naturligt.

 

En av orkestermedlemmarna var medlem i brottarklubben Loke. Han frågade klubbledningen om vi kunde komma och spela på klubbens årsfest – och det gick bra. Det var första gången vi spelade mer offentligt. Vi spelade hela vår repertoar som nog inte var så omfattande. Efteråt fick vi stormande applåder och man ville att vi skulle spela igen.

 

Jag gick till en musikaffär och såg en begagnad virveltrumma som kostade 60 kronor. Jag bad pappa att köpa den men han sa nej. 60 kronor var för mycket för en trumma och han ville väl inte ha nån som satt i lägenheten och bankade på ett trumskinn. Han hade väl fått nog av bankandet på stolskarmarna. Jag kunde ju inte uppträda offentligt med en kakburk så jag lånade en trumma av en skolkamrat.

 

Vi fortsatte att öva under de kommande månaderna. I maj 1958 då jag var 13 år och de flesta i orkestern var 14 såg vi en annons i veckotidningen ”Året Runt” där man lanserade en amatörtävling som hette Riksparaden. Det var en talangtävling där man hade ett antal lokala kvalificeringsomgångar och en final på Skansen i Stockholm där vinnarna i de lokala tävlingarna skulle göra upp. Vi kontaktade tidningen och sa att vi ville vara med. De frågade hur gamla vi var. Vi sa att vi var 14. De svarade att man egentligen måste vara minst 15 för att få vara med men sen sa de att vi kunde komma ändå. Vi hade ett par veckor till på oss att öva. Den sista veckan före tävlingen gick vi runt i Brynässkolan och bad så många elever som möjligt att komma till Folkparken på lördagen. Vi sa att vi ville att tjejerna skulle stå längst fram och skrika så mycket som möjligt så fort vi kom in på scenen. Vi hade skaffat oss likadana skjortor för att vi skulle se lite mer ut som en samspelad orkester. Skjortorna var knallgula.

 

Enligt tidningarna dagen efter var det ungefär 4000 i publiken och det var säkert över ett hundra av dem som var elever på Brynässkolan. De hade trängt sig längst fram mot scenen. Det var 18 deltagare som ställde upp (grupper eller soloartister). Vi hade fått nummer 18 och skulle alltså upp sist. Där fanns en skifflegroup, ett par vokalister, akrobater, en operasångare med flera. Med bland de uppträdande fanns också Rock-Olga som senare skulle bli Sveriges rockdrottning. Så fort vi kom in på scenen började tjejerna från Brynässkolan att skrika. Det måste ha varit en jättefördel för oss. Dels så verkade det som om vi var kändisar och dels hördes det inte så tydligt när någon spelade falskt. Jag kommer ihåg hur nervös jag var när vi kom inpå scenen – det var den första och enda gången jag stått inför en publik på 4000 personer. Senare har jag haft ett par hundra framför mig ett antal gånger – men aldrig så många som 4000. Då alla deltagarna hade gjort sitt, skulle publiken rösta på sina favoriter. Efter någon timme hade man räknat rösterna och det kom som en fullständig överraskning när de ropade upp vinnarna – The Rock Tigers! Vi sprang in på scenen och fick blommor. Det fanns också en specialjury som tog ut sin vinnare och det blev operasångaren. När jag kom hem och berättade att vi hade vunnit så var det ingen som trodde på mig. De ändrade uppfattning när de läste Arbetarbladet dagen därpå. När jag tänker på den här händelsen 54 år senare, tycker jag av vi var modiga, vi hade ”guts” och var initiativrika – speciellt med tanke på att ingen av våra föräldrar var uppmuntrande på något sätt.

 

Här kommer ett par citat från notiser i de lokala tidningarna Arbetarbladet och Gefle Dagblad måndagen den 2:a juni 1958.

 

Gefle Dagblad: ”Ett gäng smågrabbar från Brynässkolan tog helt överraskande hem första priset i Riksparaden 1958 – Folkparkernas och Året Runts amatörtävling. Smågrabbarna som vann kunde inte mycket annat än se käcka ut. De var också för unga för att få delta, men publikens röster ska gälla och massuppbådet från Brynässkolan ordnade segern, bland annat före Bengt Rundgren som fick juryns hedersomnämnande.”

 

Arbetarbladet: ”Riksparaden blev stor publiksuccé – 13-årig rockare slog ut alla konkurrenter. Bengt Rundgren firade en ny triumf med sig schlager Ol Man River. Publikens val blev Rock-Berras orkester. Vid prisutdelningen frågade programledaren – vad kommer att hända i skolan på måndag?  Tjejerna kommer att bli galna i oss. Dom kommer att pussa ihjäl oss.

 

 

 

Senare på sommaren hade vi ytterligare ett uppträdande. Vi var den enda attraktionen i Stenebergsparken då Brynäs IF hade något jubileum. Den gången var det kanske 1000 i publiken. De kom kanske för att det i reklamen stod ”Kom och hör The Rock Tigers – vinnarna av Riksparaden”.

 

Efter sommaren fick Berra eller Rockberra som han nu kallades lite av hybris. Han tyckte att det var han som var den som bar upp hela orkestern. Han ville byta ut delar av orkester. En dag ville han att jag skulle duellera på trummor mot nån som han trodde kunde vara bättre. Det ville inte jag. Efter sommaren slutade vi att spela tillsammans och vi kom aldrig till finalen på Skansen.

 

Min uppfattning är att vi vann Riksparaden inte för att vi var bra utan för att vi var små och gulliga – och kanske för att tjejerna skrek när vi uppträdde.

 

Mord i vår trappuppgång

 

I nedre botten i vår trappuppgång bodde en familj  med mamma, pappa och en dotter – en söt tjej som hette Angelica. De hade också en liten dotter som var omhändertagen och fanns på Lilla Källbäck. Jag antar att de kom till Sverige som flyktingar från Tjeckoslovakien efter andra världskriget. Angelica var ett par år äldre än jag och gick på Läroverket.

 

Det jag berättar här är en återberättelse av vad mamma berättade för mig. Hon blev vittne till delar det som skedde och vittnade därför i den efterföljande rättegången.

 

Angelica som brukade komma hem på frukostrasterna och äta, kom som vanligt en dag vid halv tolv tiden. Hon gick in och satte sig på en stol vid köksbordet och förväntade sig att mamman skulle servera henne mat. Men det gjorde hon inte.  Mamman smög istället upp bakom Angelica och höjde en hand som höll en köttyxa för att slå Angelica i skallen. Angelica uppfattade vad som var på väg att ske. Reflexmässigt fick hon upp en hand som mildrade slaget när det kom. Köttyxan träffade Angelicas huvud genom det tjocka håret. Vettskrämd sprang Angelica ut i trapphuset och skrek: ”Mamma har blivit galen. Mamma har blivit galen”. Min mamma hörde skriken och gick ut i trapphuset och gick ned en halvtrappa och såg den panikslagna flickan. I dörröppningen stod mamman och tecknade till Angelica att hon skulle komma in. I handen höll hon köttyxan som hon försökte gömma bakom ryggen. Angelica och min mamma gick upp och in i vår lägenhet. De ringde till pappans jobb för att be honom komma hem och hjälpa till i krisen. Man svarade att pappan inte hade kommit till jobbet den dagen. Då ringde mamma till polisen som kom efter en stund. Polisen ringde på hos familjen. Mamman öppnade dörren. Köttyxan låg kvar på golvet. Polisen gick in och ville se sig om i lägenheten (ett rum och kök och en toalett). Dörren till sovrummet var låst och mamman ville inte öppna den. Då bröt sig polisen in i rummet och fann Angelicas pappa där. Han var död och hade massor av skär och stickspår från en förskärare. Det visade sig senare att mamman hade drogat pappan med något sömnmedel så att han inte vaknade på morgonen. När Angelica hade gått till skolan satte mamman igång verk.

 

Det enda jag såg med egna ögon var fötterna på den mördade pappan när ambulansen kom och hämtade honom.

 

Mamman blev intagen på psyket och var där under ett antal år innan hon blev utskriven. En släkting till Angelica flyttade in tillsammans med henne under en tid innan de flyttade någon annanstans. Några år senare när jag var ute och sålde tekniska gymnasiets skämttidning MODULEN kom jag till en lägenhet där det visade sig att Angelica och mamman bodde tillsammans igen.

 

Sven Olof eller Taikon

 

Sven Olof Nygårds flyttade in tillsammans med sin mamma, pappa och syster in i Väpnare gatan 6 D på nedre botten när jag var i 11-års ålder. På något sätt liknade Sven Olofs hemmasituation min. En mamma som led av reumatisk värk en pappa som ägnade det mesta av sin tid åt det fackliga och en lillasyster. Pappan var en av höjdarna i den syndikalistiska fackföreningen. Sven Olof och jag hade en stor skillnad i personlighet – han var betydligt mer riskbenägen än jag och hans risktagande skulle till slut kosta honom livet.

 

Sven Olof fick snart öknamnet Taikon. Det berodde nog på att någon tyckte att familjen bodde som zigenare.

 

 

Taikon och jag blev jättebra kompisar. Han var en intellektuell och intelligent kille. Vi gick ofta tillsammans till biblioteket och lånade böcker. Vi lånade böcker som handlade om naturen eller fysik och kemi – aldrig skönlitteratur. Vi gick ofta på bio tillsammans. Han bjöd ofta mig. Vi gick helst på krigsfilmer. Verklighetsskildringen om Nûrnbergrättegångarna efter andra världskriget var en höjdare.

 

 

Vi kom på hur man skulle göra svartkrut och började experimentera och gjorde bomber och raketer (vi var väl i 13-års ålder). Det enkla receptet för svartkrut var 75 % salpeter, 15 % svavel och 10 % kolpulver. Ibland var det svårt att få krutet att fungera och vi kom på att det blev betydligt effektivare om vi bytte ut salpeter mot ett ogräsmedel som hette Klorex. Det hände att handlarna blev misstänksamma när vi ville köpa våra ingredienser. Någon gång hände det till och med att handlaren krävde att vi skulle skriva under på att vi inte skulle göra krut. Vi skrev på och fick vad vi ville ha och satte igång att göra krut.

 

Våra första bomber gjorde vi av veckotidningar som vi rullade. Vi snörade åt den ena änden och tryckte ned modellera i botten. Sen fyllde vi på med krut. Innan vi snörde ihop den övre delen satte vi i en bit stubin (en tunn stubintråd som användes till små jetmotorer som kallades Jetex). När bomberna smällde flög det fullt av konfetti runt omkring. Men vi ville ha kraftigare bomber.

 

Vi cyklade till Röjningen – en skjutbana c:a 4 kilometer hemifrån. Där letade vi efter och hittade massor av tomma patronhylsor efter mausergevär. Taikon hade också varit på ett bygge och ”hittat” tjärstubin. Nu fyllde vi patronhylsorna med krut tills det var ungefär en centimeter kvar. Sedan stoppade vi en bit tjärstubin och nöp åt toppen med en tång. Det var en otrolig sprängkraft i de små bomberna. Vid ett tillfälle stoppade vi in en bomb i ett borrhål i en sten på ungefär en kubikmeter. Hela stenen sprack då bomben detonerade. Fördelen med tjärstubin var att den brann under vatten. Vi slängde i några bomber i Gavleån. När de detonerade skakade hela kajen och det flöt upp fiskar.

 

Nu ville vi ha ännu kraftfullare bomber. Vi stal ett cykelstyre och knackade igen den ena änden med baksidan av en yxa, fyllde på med krut. Satte i en tjärstubin, tätade med lera och knackade igen den sida där stubinen satt. Den bomben var inte att leka med. En gång när vi var vid Gavleån lade vi ned en sådan bomb i en 50-liters mjölkkruka. Tände stubinen och satte på locket som satt fast i en kedja. Då bomben detonerade flög locket minst 50 meter upp i luften och mjölkkrukan såg mer ut som en boll med ett antal hål och inte som den cylinder den hade varit strax tidigare. Dagen efter fanns det i Arbetarbladet en rubrik: ”Mystiska explosioner i Gävle hamn”. Om patronhylsebomberna lätt kunde slita av en hand så var cykelstyrena rent livsfarliga. Även det sätt som vi gjorde bomberna på var livsfarligt

 

För Taikon räckte det inte med den sprängkraft vi nu hade skapat. Han ville ha mer professionella bomber. Vi ett tillfälle hade han ”hittat” trotyl eller TNT på ett bygge. Vi hade ingen tändhatt så vi tog ett skott som var avsett för en startpistol (eller ollonpistol) och tryckte in det i TNT-massan. Mot ollonet la vi tjärstubin. Vi trodde att tjärstubinen skulle få ollonskottet att explodera när krutet i stubinen brann upp och det skulle få trotylen att explodera. Taikon la bomben under en trädrot och tände på. Själv ställde han sig på den andra sidan av trädet. Jag sprang lång bort och skrek åt Taikon: ”Din jävla idiot, spring för livet. Är du dum i huvudet. Spring för fan”. Men han stod kvar. Som tur var fungerade inte vår tändanordning. Om den hade fungerat så hade nog Taikon sett sina sista dagar redan där.

 

Taikon gifte sig senare med en söt tjej och de fick barn tillsammans. De flyttade till en nybyggd lägenhet på Öster i Gävle. De bodde på den sjunde våningen. Vid ett tillfälle skulle Taikon balansera på balkongräcket. Han tappade balansen, föll ned de sju våningarna och slog ihjäl sig.

 

Gävle Praktiska Realskola

 

Jag kom in på den fyraåriga maskintekniska linjen vid Gävle Praktiska realskola som ligger vid korsningen mellan Kaserngatan och Södra Kungsgatan. Jag började mina studier där i slutet av augusti 1959. Byggnaden var mycket modernare än Brynässkolan. Där fanns ljusa lokaler, en öppen innehall, en stor fin gymnastiksal, maskinverkstad och lokaler för kemi- och fysiklaborationer.

 

 

Jag trivdes alldeles utmärkt i realskolan. Där var fina skolkamrater (enbart grabbar tyvärr – tjejer sökte inte till maskinteknisk linje på den tiden) och jag hade goda relationer till de flesta lärarna.

 

Här tillkom ämnen som vi inte tidigare läst i folkskolan. De var tyska, fysik, kemi, materiallära maskin- och byggnadslära, ritteknik, verkstadsarbete samt fältmätning och avvägning.

 

Jag minns speciellt tre lärare från den tiden. De var gymnastikläraren som hette Torsten men jag tyvärr glömt efternamnet, Gunnar Eriksson som vi hade i matematik och fysik och Harald Melander som vi hade i alla teoretiska ämnen som hade med maskiner och material att göra.

 

Gymnastikläraren var speciellt intresserad av handboll. Gävle Praktiska realskola vann flera gånger skolornas distriktsmästerskap i handboll trots att de i gymnasierna var äldre. Själv älskade jag att spela handboll. På många av helgerna lånade några i vår klass nyckeln till gymnastiksalen för att spela handboll. Gymnastikläraren tyckte att vår klass var så pass bra att han bjöd in landslagets tränare – Siggo Bjers – att ta en titt på oss. Det fanns åtminstone ett par i klassen som skulle ha kunnat nå landslagsklass om de hade fortsatt. Men handboll var ingen stor sport i Gävle. Här gällde ishockey. Gävle hade under en period tre lag i den högsta ishockeyligan – Gävle Godtemplares Idrottsklubb (eller GGIK eller Godis där min farbror Erik som gick under namnet Jätten hade varit en framstående back i under många år), Strömsbro IF och Brynäs IF. Min bästa kompis i realskolan – Ingemar Lindrot – var en mycket duktig handbollsmålvakt och var med i det skollag som vann distriktsmästerskapet. Själv var jag uttagen i klasslaget men var inte särskilt bra.

 

Jag hade en hemmagjord dyrk som gick att använda till att låsa upp en hel del hänglås och de sparbössor som sparbanken gav till ungarna att spara mynt i. Dyrken var gjord av 2 mm ståltråd och var böjd och tillplattad i den ände man använde för att öppna lås. Jag kunde öppna många källarkontor på Väpnaregatan. Vid ett tillfälle tog vi en vinflaska från ett förråd. En vecka senare var låsringarna förstärkta. Ägarna kunde inte tro att det gick att dyrka upp låset utan trodde att någon hade lossat på låsringarna. Jag visade också en av mina klasskompisar hur man kunde öppna sparbössor. Några dagar senare hördes i högtalarna i skolan: ”Willy Eriksson ska upp tillrektorn – genast!” Rektorn bad mig sitta ned och sa: ” Jag har hört av några föräldrar att du öppnar klasskamraterna sparbössor mot 50 % av innehållet.” Ja sa att det inte var sant men att jag kunde öppna min egen sparbössa. Rektorn frågade då hur jag gjorde och jag svarade att jag hade an dyrk. Rektorn ville se den men jag sa att jag hade tappat bort den men jag har den fortfarande kvar i någon låda.

 

Gunnar Eriksson som vi hade i matematik och fysik var en stor karl som tidigare hade varit polis. Han gick under namnet Fadern. Jag tyckte att han var en mycket bra lärare men jag fick problem med honom efter det jag fått honom att tappa fattningen. Precis som jag gjorde i folkskolan snackade jag mycket på lektionerna. Fadern tyckte att jag störde de andra eleverna. En gång sa han till mig flera gånger att vara tyst och ägna mig åt matteuppgifterna. När jag vände mig om för att säga nåt åt den som satt närmast bakom mig blev Fadern skogstokig. Han sprang fram till min plats, lyfte mig upp från stolen och släppte ned mig på golvet. Han såg helvild ut. Jag tog sats och sprang ut ur klassrummet och märkte hur han försökte sparka mig – men han missade. Det var inge idé att öppna dörren till klassrummet under den lektionen. Efteråt försökte han straffa mig under nästan två års tid genom att aldrig prata med mig, ställa frågor till mig eller låta mig lösa uppgifter på svarta tavlan. Jag tror att han hatade mig för att jag hade fått honom att tappa fattningen – inte för att jag pratade på lektionen. Hans sätt mot mig gjorde att jag ansträngde mig mer i matematik och fysik. Jag skulle visa att jag var bäst i klassen i de ämnena. Fadern brukade låta någon av eleverna gå fram till svarta tavlan och visa hur man skulle lösa en uppgift vi fått i hemläxa. Vi ett flertal tillfällen var jag den enda i klassen som hade löst en uppgift – då visade han själv hur uppgiften skulle lösas. Det var praxis att avgångseleverna tackade sina lärare och gav dem blommor den sista dagen. Mina klasskamrater ville att jag skulle ge Fadern blommor och framföra klassen tack på den sista dagen – och det gjorde jag. Fadern såg ganska förvånad ut.

 

Harald Melander som vi hade i de teoretiska – tekniska ämnena var en märklig man. Han var civilingenjör. Han påpekade att han inte var magister så vi måste säga ingenjörn till honom när vi ville nåt. Den första lektionen vi hade honom satt han tyst. Vi elever satt i våra bänkar. Efter en stund började vi fundera över varför han inte sa nåt. Så fort nån öppnade munnen ropade han att det skulle vara tyst. Om nån vred på sig i bänken skrek han att vi skulle sitta raka i ryggen och titta framåt. Om nån lekte med en penna eller en linjal så klagade han på det också. Det var hans sätt att försöka skapa disciplin i klassen. Men det lyckades han inte så bra med. En gång bad han mig göra en ritning på svarta tavlan och ange mått. Han klagade över att måttlinjerna var lika tjocka som konturlinjerna. Det var bara för patetiskt. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Det skrek han: ”Dig kan man inte ha nån nytta av – gå och sätt dig!”

 

Under det fjärde och sista året i realskolan tyckte pappa att jag skulle jobba på kvällarna. Han ordnade ett städjobb på Munthers wellpappsfabrik. Det omfattade två timmar per dag måndag – fredag med att sopa i fabrikslokalerna. Jag fick tre kronor per timme alltså 30 kronor per vecka varav jag betalade tio till mamma. Jag hade långa arbetsdagar – start klockan 8 och färdigt klockan 19. Jag klarade av sopningen på ungefär en timme så jag kunde göra läxor under den andra timmen jag hade betalt för. Det bidrog till att jag fick bra avgångsbetyg.

 

Under de fyra åren i realskolan hade jag ett underkänt prov – det var i kristendomskunskap. I övrigt var alla prov minst godkända. Jag klarade mig bra och fick goda betyg som gott och väl räckte för att komma in på den mest teoretiska linjen på Gävle Tekniska Gymnasium. Jag var bland de bästa i klassen under de fyra åren och belönades med ett premium vid varje avslutning av vårterminen. Jag var dittills den ende i släkten som tagit realexamen.

 

Sommarloven 1961, 1962 och 1963

 

När jag var 15 år hade ingen i släkten varit utomlands vad jag kände till. Det tyckte jag att jag måste göra någonting åt för egen del. Hur kan en 15-åring åka utomlands med föräldrar som inte kan/vill betala för resan – jo, man tar jobb på nån båt som går till hamnar utanför Sverige.

 

I maj 1961 gick jag till sjömansförmedlingen och sökte ett sommarjobb på någon båt. Jag fick gå till en läkare som undersökte mig och tog ett så kallat Wassemanprov som går ut på att se om man har någon könssjukdom. Då undersökningen var klar lämnade jag in alla nödvändiga papper till sjömansförmedlingen.

 

På dagen för skolavslutningen – vårterminen 1961 – skolkade jag och min klasskompis Kjell Åke Wennström (kallad Weppa) och åkte till Harnäsbadet för att bada. Jag berättade för Anette att jag kulle åka och bada. På förmiddagen ringde man från sjömansförmedlingen och sa att jag kunde mönstra på ett fartyg som skulle gå till Grekland och Pireus. Pappa kontaktade skolan för att de skulle skicka hem mig. Men jag var inte där. Anette berättade då var jag var. Vid lunchtid kom pappa in på Harnäsbadet och skrek att jag kulle till Persiska Viken (var han nu hade fått det ifrån). Det blev att snabbt åka hem och packa de grejer jag skulle behöv och åka till båten som låg vid Fredriksskans. Det var ett styckegodsfartyg på 5110 ton som hette MS Cervus och tillhörde Broströmrederierna. Båten hade tidigare hetat Sunnanland.

 

 

Jag mönstrade på som ”mässkalle” vilket betyder att man ska servera mat, diska och städa åt officerarna. Jag fick dela hytt med en kille som var motorelev. Vi var de två yngsta ombord. Sjömännen ombord var mycket olika. Från mycket intelligent, välutbildade och goda människor till de som inte kunde ta hand om sig själva utan behövde en arbetsplats där allt fanns i närheten. Jag minns än hur jag stod på däck vid avgång från Gävle och såg Engesberg och öar i skärgården dra förbi – jag som 16-åring var på väg mot andra länder. Resan till den första hamnen tog ungefär ett dygn. Det var Kotka som ligger i Finland – långt inne i den finska viken.

 

De erfarna sjömännen tyckte det var kul att retas med mig som aldrig varit utanför Sveriges gränser tidigare. Första kvällen i Kotka satt vi och pratade och någon frågade om jag hade haft nån tjej tidigare. Jag svarade kaxigt att det hade jag (fastän det inte var sant). Jag hade kysst och hånglat med tjejer från Brynässkolan men aldrig legat med någon – så jag var oskuld. Då sa en av sjömännen: ”Ja det kanske du har haft – men du har fan i mig aldrig knullat en hora.” ”Nää – det har jag inte” svarade jag. Senare på kvällen hörde jag steg utanför min hytt medan jag låg och läste. Det knackade på dörren och jag öppnade. Där stod tre av sjömännen och en snygg tjej som jag antar var omkring 20 år gammal. En av sjömännen tog nyckeln ur hyttdörrens insida och sa: ”Nu har vi köpt en hora åt dig och du kommer inte ut ur hytten förrän du har gjort vad du ska.” Sen låste man dörren från utsidan. Den finska tjejen som jag inte minns namnet på visste vad hon gjorde. Så jag förlorade oskulden genom att bli förförd av en prostituerad.

 

Jag hade inget pass med mig och vi hann inte få någon sjömansbok för mig innan vi lämnade Gävle. Därför gick vi till det svenska konsulatet i Kotka för att jag skulle få ett temporärt pass. Den som fyllde i passet måste ha varit full eftersom man i passet hade skrivit in att jag hade bruna ögon och gråblått hår.

 

Nästa hamn var Gdynia i Polen. Man kunde se att underhåll av byggnaderna i hamnen var eftersatt. Där fanns massvis med kulhål i väggarna efter det andra världskriget. Utmed kajen där vi lade till stod det beväpnade vakter var tionde meter. Någon slags kommissarie kom ombord och satte upp ett bord på däck. De som ville gå iland var tvungna att anmäla sig till kommissarien. Det felskrivna temporära passet jag fått i Kotka godtogs inte i Polen så jag fick aldrig gå iland där.

 

Medan vi var i Gdynia blev jag ordentligt sjuk och hade hög feber. Jag orkade knappast gå upp och jobba – men det gjorde jag ändå. Febern kan ha berott på att jag blev ordentligt förkyld eller att jag fick en reaktion på de vaccinationer jag fick ett par dar före avfärden. Jag tyckte det var skit att jobba på båten så jag sa att jag ville mönstra av vid första svenska hamn. Efter ett par dagar ytterligare kom vi till Göteborg. Jag blev bättre – febern gick ned. Jag ångrade nästan att jag sagt att jag ville mönstra av men gjorde det i alla fall. Så det blev en kort sejour för min del på Broströms rederi. Jag köpte en tågbiljett och åkte tillbaks till Gävle.

 

Resten av det sommarlovet solade jag och badade – fiskade och motionerade. Jag tog det helt enkelt lugnt inför den kommande höstterminen. Pappa gnällde på mig för att jag var så jävla lat och inte jobbade – han började ju jobba vid 13 års ålder.

 

Jag hade inte fått nog av sjön. 1962 ville jag återigen ut på sjön. Jag anmälde mig till sjömansförmedlingen igen. Jag ville vara maskinelev eller motorelev – inte mässkalle igen. Dagen innan slutet på vårterminen fick jag besked att jag kunde mönstra på Sveabolagets ångbåt SS Brage som maskinelev.

 

 

Jag gav besked till skolan att jag inte skulle komma på avslutningen. Det var en överraskning för mig att besättningen var så ung. Nästan halva besättningen var skolgrabbar. Jag antar att man låg nära minimikravet för erfarenhet av sjölivet. Jag fick dela hytt med en kille som var 15 år och som mönstrat på som mässkalle.

 

Mina arbetsuppgifter var att smörja olika delar av ångmaskinen och se till att maskinrummet var rent.

 

Första kvällen ombord medan vi fortfarande låg vid kaj i Gavleån kom det två tjejer ombord med ett par av de unga killarna i besättningen. Tjejerna kunde inte vara över 15 år. De var från Brynäs och de visste vem jag var. De blev knullade av flera i besättningen. En av tjejerna kom in i min hytt och la sig bredvid mig. Jag hade ingen aning om hur relationerna var mellan de olika besättningsmännen och tjejerna så jag ville inte röra tjejen. En av tjejerna gick in till en av maskinisterna som var ungefär 50 år. Hon skrevade med benen och försökte egga honom men han gjorde inget. Då sa hon: ”Ge fan i det då gubbjävel.” och gick därifrån. Vi förhalade från Gavleån till pappersmassefabriken i Karskär. Då vi skulle lägga till beordrade befälet på bryggan full back för sent och vi rände in i kajen där det blev ett stort hål. De två tjejerna kom också ombord när vi låg i Karskär.

 

Från Gävle åkte vi via Kielkanalen till Amsterdam. När vi gick ut från Kielkanalen och ut på Nordsjön var det storm. Om man satt midskepps kunde man se att aktern åkte upp och ned ungefär 10 meter varannan sekund – så det gungade rejält. För att sätta en landkrabba på prov beordrade den förste maskinisten mig att måla styrmaskinen som satt rakt över rodret i aktern – där det gungade som mest. Det var svårt att hålla balansen och att undvika spill från den maskinglasyr som användes för målningsarbetet. Efter en liten stund började jag må illa och lite senare spydde jag som en räv. Det gick inte att fortsätta målningsarbetet. Sjösjukan gick över och jag kan inte minnas att jag nån gång senare blev sjuk på sjön.

 

Vid ankomsten till Amsterdam hade den andre maskinisten begärt ledigt och lutade sig mot relingen när vi skulle lägga till. Innan båten var förtöjd hoppade han iland och stack till ”The Red Light District” så fort han kunde.

 

Jag, matroserna och mässkalle bruka gå iland i de olika hamnarna. I Amsterdam gick vi till horkvarteren och förhandlade med tjejerna – men köpte inget.

 

Någon från Svenska Sjömanskyrkan i Amsterdam kom ombord och frågade om vi ville spela fotboll i världsserien. Det var en turnering mellan båtbesättningar från olika nationer och hade fått sitt namn av att matcherna kunde spelas var som helst i världen. Besättningen bestod mest av unga grabbar i 15-19 års ålder – så det är klart att vi ville spela fotboll. Vi spelade ett antal matcher i Holland och Belgien.

 

En kväll när vi var i Rotterdam gick 7 killar från besättningen ut på stan. Vi besökte ett antal barer som låg i närheten av den plats där SS Brage var förtöjd. Vi drack en öl och en snaps genever på varje bar. På en av barerna försökte en av de ”anställda” tjejerna att få med mig upp på ett rum – men jag var inte intresserad. Efter några barer kände jag att jag var nära att tappa kontrollen. Jag sa åt de andra att jag skulle gå tillbaks till båten. Jag minns att jag följde en järnvägsräls och kom rätt. Ombord på båten la jag mig i kojen och somnade. På morgonen mådde jag urdåligt. Jag vaknade av att jag rullade mig i mina egna spyor. Jag spydde upprepade gånger under hela dagen. Jag gick ner i maskinrummet för att börja jobba. Andre maskinisten såg hur dåligt jag mådde och sa åt mig att begära ledigt. Men det ville jag inte. Då frågade han den förste maskinisten om jag kunde få ledigt men fick till svar: ”Han ska jobba”. För att göra det lite jävligare för mig så kom förste maskinisten på den fina idén att vi skulle isolera en förvärmare till ångmaskinen. För att gör det måste man stå på en lejdare ungefär 5 meter över durken. Förvärmaren höll ungefär 90 graders temperatur vilket gjorde att jag mådde ännu sämre. Var femte eller var tionde minut var jag tvungen att gå ned och spy. Min hela matranson under den dagen var en jordgubbe som jag åt sent på kvällen. Jag ville inte följa med och spela fotboll i världsserien den dagen.

 

Efter resan via Belgien åkte vi till Kalmar där tullen gjorde en grundlig genomgång av fartyget på jakt efter smuggelgods. I vår hytt hade vi skurit loss en del av den inre väggen som var gjord av masonit. Det fanns där ett mellanrum på ungefär 15 cm till det yttre stålskrovet. Där firade vi ned cigaretter och satte en affisch över. I den aktre flagglådan hade jag gjort en dubbelbotten. Där kunde man också gömma cigaretter. Tullarna hittade inget smuggelgods – i vart fall inget som tillhörde mig.

 

Efter Kalmar åkte vi till Stockholm. Där steg en parant dam ombord. Hon var bekant med en av dem som jobbade i maskinen. Hon brukade komma ombord när Brage kom till Stockholm. När de skulle ligga med varandra sa maskinisten att han ville använda kondom. Hon frågade varför. Han sa att han inte var riktigt juste – utan hade fått gonorré. Hon sa att det gjorde ingenting för det hade hon själv också.

 

Efter Stockholm kom vi åter till Gävle. Hela resan hade tagit ungefär en månad. Jag hann åka med på en resa till och den rutten passerade Norrsundet (3 mil norr om Gävle), Stocka (c:a 20 mil norr om Gävle), Amsterdam, Rotterdam, Gent och tillbaks till Gävle igen.

 

Det som drev mig att ta jobb på sjön var att jag ville åka utomlands och det fick jag verkligen göra – jag anade inte då att jag senare skulle jobba på ett flygbolag och resa utomlands mer än 1000 gånger.

 

Under sommarlovet 1963 jobbade jag skift på pappersmassefabriken i Karskär. Fabriken låg 7 km hemifrån och jag brukade cykla dit. Jobbet gick ut på att paketera massabalar. Pappersmassan skars upp i ark på ungefär en kvadratmeter och staplades på varandra. Vid slutet av maskinen där massa skars upp lades arken på fyra vagnar. Man staplade tills varje stapel vägde ungefär 200 kg. Då togs det bort från maskinen och fyra nya vagnar kördes in med omslagspapper på botten. Varje vagn som var tagen från massamaskinen kördes en och en in i en press efter det att man lagt omslagspapper ovanpå pappersmassan. Massabalen som vägde ungefär 200 kg styck pressades ihop och vi körde grova ståltrådar runt balen i små rännor. Ståltråden drogs åt och vi gjorde knopar i trådändarna så att balen skulle hålla sin form när den togs ut ur pressen. När jag började jobba på massafabriken behövde jag båda händerna för att böja ståltråden. Efter två månader kunde jag med lätthet böja tråden med en hand. Inget av de manuella aktiviteterna finns kvar idag – allt är automatiserat.

 

 

Den rutin som följdes var att man jobbade vid massamaskinen en halvtimme och sedan vid pressen en halvtimme varpå man vilade en halvtimme – skiftet igenom. Eftersom det var dyrbart att stoppa och starta pappersmaskinerna kördes de i treskift – det vill säga dygnet runt. Under vardagarna var skiften 06 – 14, 14 – 22 och 22 – 06. På lördagar och söndagar gällde 12-timmars skift 06 – 18 och 18 – 06. Att jobba här var tungt. Man förbrukade mycket energi och de flesta inklusive jag själv åt någonting vid varje paus. Det blev en vana att äta ofta och det ledde till att jag under hösten då jag inte hade nåt fysiskt krävande jobb – gick upp i vikt från 72 till 84 kg.

 

För de pengar jag tjänade under sommaren kunde jag köpa en Philips rullbandspelare (som jag spelade in massor med musik på) och finansiera min körkortsutbildning.

 

 

Jag byggde också en rörförstärkare för att få ett bättre ljud från bandspelaren. För att förbättra ljudet ännu mer byggde jag en basreflexlåda av ett gammalt sofflock. Jag fick undvika att spela musik då pappa var hemma.

 

Ingemar Lindrot

 

Ingemar Lindrot och jag gick i parallellklasser i Brynässkolan. Han bodde på Högbergsgatan alldeles intill skolan. Vi bodde mindre än etthundra meter från varandra. Vi hade ingenting med varandra att göra medan vi gick i folkskolan. Vi hade båda sökt till den maskintekniska linjen vid Gävle Praktiska Realskola och blivit antagna. Det skulle innebära att vi blev bästa kompisar. Det hände ibland att vi gjorde läxor tillsammans. Vi spelade handboll tillsammans i skolan – även på helger då vi lånat nyckeln till gymnastiksalen av gymnastikläraren. Han var en totalt orädd målvakt. Vi gjorde också massor tillsammans på fritiden. Vi satte ett antal satser med vin. Vi blandade socker, ris, vatten och tillsatte vanligt jäst. Vi gjorde också vin på apelsiner och med en vinjästkultur istället för vanlig jäst. Risvinet kom upp i nästan 20 % alkohol medan det vin vi gjorde med en riktig vinjästkultur bara nådde upp till strax över 10 %. Jag hade inrett vårt källarkontor på Väpnaregatan med två gamla fåtöljer och ett barbord som blev över när det köptes nya möbler till vardagsrummet. För att slippa insyn satte jag upp tapeter på spjälväggarna. Jag gjorde en låsanordning på insidan av dörren och satte ett par extra låsmärlor på utsidan strax över de märlor som satt på dörr och dörrkarm. På så sätt kunde man sätta hänglåset i de högre märlorna och när vi låst dörren inifrån såg det ut som om den var låst utifrån och att ingen var därinne. Jag tog en av lamporna i källartaket och slog sönder den. Sen lödde jag fast tamparna från en vanlig elsladd till de två metallbitarna i lampan och isolerade med isoleringsband. Sen drog jag sladden i taken i källaren och in i källarkontoret. På så sätt kunde vi få belysning därinne och vi kunde spela musik. Därinne kunde vi ha fest – och ibland bjöd vi in tjejer till festen. Så fort vi hörde någon komma ned i källaren släckte vi lyset och satt tysta.

 

 

Pappa visste vad vi höll på med men har var väl glad över att vi inte var uppe i lägenheten.

 

Ingemar och jag hade planerat att åka till Dalarna för att fira midsommar i deras sommarstuga 1963. Som 18-åring var det viktigt för många att ha sprit. Under perioden februari – april 1963 var det en landsomfattande strejk på systembolaget. Då man påbörjade försäljning igen var det svårt att få tag i det man ville ha. Ingemar lyckades skaffa två ”kvartingar” med Rent Brännvin.

 

När vi skulle till Dalarna (deras sommarstuga låg i Västgärde c:a en mil från Rättvik) åkte vi tåg från Gävle till Falun och därifrån Rälsbuss till Västgärde. Själva byn och sommarstugan låg 3 km från stationen så vi skulle gå den sista biten. Ingemars pappa hade tidigare varit beroende av alkohol men var numera en vit man. Hans tidigare erfarenheter av alkohol hade gjort att han var rabiat när det gällde alkohol i relation till Ingemar. Ingemar skulle inte smaka alkohol överhuvudtaget. Ingemar var rädd att hans föräldrar skulle upptäcka att han hade två kvartingar med sig så han ville gömma flaskorna innan vi kom till sommarstugan. Vi kom till ett litet sågverk som Ingemar tyckte skulle passa som gömställe för flaskorna. Medan Ingemar letade efter ett lämpligt gömställe så tänkte jag att jag skulle skoja med honom. Jag tog de två flaskorna och började jonglera med dem. För att inte riskera att de skulle gå sönder om jag tappade dem så höll jag mig över en stor hög av sågspån. Ingemar tittade förskräckt på mig. Hur fan vågade någon leka med hans barn? Han stirrade på mig med öppen mun. Rätt som det var krockade flaskorna i luften och den ena gick sönder. Jag såg ilskan växa i Ingemar till en hotfull nivå. Jag kunde inte hålla mig utan sa: ”Du Ingemar, ingenting av spriten ska gå till spillo. Nu äter vi upp sågspånen”. Det var tur att jag kunde springa fortare än Ingemar. Efter några hundra meter i uppförsbacke gav han upp och lugnade ned sig. Det skulle visa sig att spritförlusten var oväsentlig eftersom de lokala kamraterna hade mer hembränt än vi kunde dricka. I Västgärde hade man en dialekt som gjorde det svårt att förstå vad de sa. En av masarna sa att de bränner hemma för att de på systembolaget i Falun inte kunde förstå vad de sa.

 

På midsommaraftonen skulle vi besöka olika festplatser. Vi åkte till Rättvik, Leksand och Säter. En kompis i Västgärde hade en Volvo PV444 som vi åkte med. Ingemar satt i baksätet och drack en hel del. Själv ville jag inte dricka – bara några droppar. De lokala kamraterna ville att jag skulle dricka som dem. Jag tog en halvfylld flaska till munnen och sög ur så mycket luft jag kunde. Vände upp flaskan och släppte tillbaks luften. Efteråt fick jag höra att dalmasarna tyckte att jag var en jävel på att dricka och ju mer han drack ju tystare blev han.

 

Efter realskolan skildes våra vägar och vi hittade nya vänner och vi umgicks inte. Men vi har tagit upp kontakten igen på äldre dar och vi har träffats några gånger i Gävle.

 

Gävle Tekniska Gymnasium

 

Jag var 18 år när jag började på Gävle Tekniska Gymnasium i slutet av augusti 1963 på linjen som hette ”Teleteknisk linje med specialinriktning på styr och reglerteknik”.

 

Jag antar att ungefär 20 % av eleverna från folkskolan fortsatte i realskolan och jag antar att ungefär 20 % av eleverna i realskolan gick vidare till gymnasiet så det var väl i storleksordningen 5 % av alla elever som kom in i gymnasiet. Gymnasiet på den tiden var inte format för att ta emot alla elever som klarat godkänt i matematik, svenska och engelska i grundskolan. Det var hård konkurrens om att komma in på en bra linje. Det innebar att det var duktiga elever som gick i gymnasiet varför studietakt och krav på eleverna var helt annorlunda än det är idag. Min uppfattning är att studietakten och kraven i dåtidens realskola var högre än i dagens gymnasier. Den bilden bekräftas på sätt och vis av att det finns de som idag anser att dagens högskolor borde omformas till gymnasier – dvs. att dagens skolor håller en kvalitet som var vanlig på de lägre skolorna för ett antal år sedan.

 

Den teletekniska linjen var den mest teoretiska och hade högst intagningspoäng av alla linjer.

 

 

 

 

Vi hade två olika ställen där vi studerade – dels i det ursprungliga tekniska gymnasiet på Brännströmsgatan i närheten av lasarettet – dels i Sjömanskyrkan som låg vid centralstationen. Gymnastiklektioner hade vi i Borgarskolan.

 

 

Här hade vi ingen lärare i mer än ett ämne. Lärarna var de allra flesta civilingenjörer. Här skulle det visa sig att studietakten var hög och det krävdes att man jobbade på lektioner och hemma. När jag senare studerade vid Stockholms Universitet upplevda jag att studietakten där och kraven på studenterna var lägre än i det tekniska gymnasiet.

 

De ämnen vi hade här och som alla elever på gymnasiet läste var matematik, svenska, engelska, tyska, fysik och kemi och dessutom hade vi gymnastik. Sedan hade vi mer specialiserade ämnen som ritteknik, projektionslära, mekanik, hållfasthetslära, maskinlära, materiallära och verkstadsteknik, elektricitetslära och mätteknik, elektronik, elektrisk kraftteknik, teleteknik, styr- och reglerteknik, företagsekonomi, arbetspsykologi, nutidshistoria och samhällslära. Jag skulle aldrig bli underkänd i något prov. De två-tre bästa i klassen belönades med ett premium i slutat av läsåret. Jag fick premium i alla tre läsår.

 

Den första veckan i gymnasiet skulle de nya eleverna gå igenom en gasque – eller en nollning. Om man vägrade nollningen som drevs av elevkåren – fick man inte bli medlem i kåren och därmed skulle skolböckerna bli dyrare. Den första dagen samlades alla nya elever i skolans aula och fick en orange skärmmössa och en nolla stämplad i pannan. Det var inte tillåtet att tvätta bort nollan under nollningsperioden. Under den första veckan jävlades de äldre eleverna med de nya. Det var inte alla äldre elever som jävlades men några av dem visade sig vara pennalister. Jag klarade mig utan några problem men det innebar stress att veta att någon när som helst kunde kräva olika tjänster av nollorna.

 

Den sista noll-dagen var en lördag. Alla nollorna samlades vid gymnasiet. Sedan fick vi hålla i ett långt rep och marschera i ett led till Folkparken med den ena foten i rännstenen och den andra på trottoaren. När vi kom fram packades alla ihop i ett alltför litet rum. Några var nära panik i rummet. Sedan togs vi ut en och en. När det blev min tur fick jag krypa igenom en tunnel av hopsydda jutesäckar. Medan jag kröp hällde någon vatten över säckarna. Vid slutet av tunneln ropade någon: ”Ta av glasögonen och blunda!” Det gjorde jag och blev målad med gul färg över hela ansiktet. Sedan blev vi satta på dansgolvet i den stora rotundan. När alla nya elever hade blivit gulmålade och satt på golvet kom det in tre personer i vita peruker och satte sig framför oss vi ett bord. Det var en domare, en åklagare och en försvarsadvokat. Nu lästes våra namn upp en och en och den som blev uppropad fick ställa sig framför trion. Åklagaren läste upp någon påhittad anklagelse och yrkade på lagens strängaste straff. Försvarsadvokaten var ännu mer åklagare än åklagaren själv och höll med om anklagelserna och yrkade på ännu strängare straff. Sedan läste domaren upp domen. Jag blev anklagad för att ha besökt damtoaletten i skolan och straffet blev att jag fick en BH som jag skulle leta efter ägaren till. Det gick till så att jag gick ner till centrala Gävle och frågade tjejerna jag mötte om BH:n var deras. Det ingick att jag skulle prova BH:n om så bara utanpå deras ytterkläder. Jag hittade inte ägaren. Några andra straff var följande:

• •Stå på en låda på stortorget i bara kalsongerna och läsa högt ur en porrtidning
• •Hälla tvättmedel i någon av fontänerna på esplanaden
• •Meta surströmming ur en burk vid stadshuset
• •Sälja toalettpapper för 10 öre stycket

En del elever gillade nollningen men själv tyckte jag att det var förnedrande och en kvarleva från en förgången tid – men så här gick det till.  Det kanske var ännu värre på andra skolor och kanske värst på internatskolor. Det jag skriver om här skedde under ungefär samma tid som den Jan Guillou skriver om i sin roman ”Ondskan”.  Efter nollningen var allt som vanligt och man kunde bättre koncentrera sig på studierna.

 

Jag upplevde att studietakten var hög och krävande. Man fick ta till kvällar och ibland delar av helger för att klara av sina hemuppgifter. Vid vissa stunder kunde jag uppleva gymnasiet som ett fängelse – men det var bara att köra på och hålla ut. Att inte fullfölja gymnasiet var inget alternativ.

 

För det mesta var eleverna disciplinerade. Deras åldrar varierade mellan 17 år och 26 när vi började i klass 1. Ibland tog bustakterna över och jag minns speciellt en lektion i samhällslära. Jag minns inte vad läraren hette men vi kallade honom Nappe eller Napoleon därför att han brukade stå framför katedern och sätta ena handen innanför kavajen och hålla den andra på ryggen. Innan läraren kom armerade vi skolsalen med smällare som hade två tampar som om man drog i dem smällde högt. Vi satte en smällare mellan dörr och dörrkarm, en mellan fönster och fönsterkarm och en mellan lärarens stol och katedern. Vi tog också en krita och ritade två fotsulor på golvet framför katedern och skrev framför sulorna ”Knäpp knappen Nappe”. Läraren kom med famnen full av böcker som vi skulle använda på lektionen. Han hade ingen arm fri så han lyckades med benet öppna dörren. Pang! Och han tappade alla böckerna. Han höll en kort föreläsning om vad han ansåg om barnsliga elever. Sedan sa han åt en av eleverna att stänga fönstret. Eleven ville inte det och Nappe gick själv bort till fönstret och stängde det. Pang igen! Nu kom en längre och aggressivare föreläsning om vad han tyckte. Han stod så gott som perfekt i fotsulorna vi hade ritat på golvet. Efter en stund såg han hälsningen på golvet men reagerade inte märkbart på den. Efter en stund hade han lugnat sig och skulle börja lektionen. Han gick till katedern och drog ut stolen för att sätta sig. Pang en tredje gång! Nappe lämnade klassrummet utan att komma tillbaks den dagen. Vi gjorde det här för att skoja – inte för att vara jävliga mot Nappe. Vi gillade honom mycket.

 

Gymnasiet hade ett fotolabb där jag lärde mig att framkalla film och göra fotografier – åtminstone svart-vita. Hundratals av mina gamla fotografier har jag framkallat där.

 

Eleverna i gymnasiet hade en elektronikförening. Man kunde bara bli medlem på rekommendation av någon som redan var medlem. Jag blev medlem under det första året. Elektronikföreningen hade lokaler på övervåningen i ett trähus vid Strandskolan (som låg vid Strandvägen intill Gavleån). Här byggde vi olika elektroniska apparater. Det vanligaste var att medlemmarna byggde förstärkare. En del var också radioamatörer och hade kontakter runt om i världen. Radiokontakterna skedde via morsealfabetet som vi fick tillfälle att lära oss. Vid ett tillfälle tog vi ett bilbatteri och drog grova kablar från ett rum in till radiorummet. Mellan de grova kablarna satte vi in en tunnare kabel på ungefär 50 cm som var isolerad med plast och lade den tunna kabeln bakom radiosändaren. När en av radioamatörerna satt och morserade anslöt vi de grova kablarna till batteriet varpå det blev kortslutning. Den tunna kabeln började glöda och det kom en massa rök från isoleringen. Vi hörde då att radiomannen morserade att det brann i radiosändaren och att han var tvungen att avsluta.

 

Varje maj hade anordnade teknisterna en kortege genom Gävle och sålde en tidning som hette MODULEN. De kan liknas med vad studenterna på KTH gör då de har sin kortege genom Stockholm och säljer skämttidningen BLANDAREN, Ett av åren var jag själv med i kortegen och ett annat år tog jag foton på uppdrag av elevkåren.

 

 

 

Sommarloven 1964 och 1965

 

För att få sin ingenjörsexamen var man tvungen att ha haft ett antal månaders praktik inom företag som hade elektronisk verksamhet så jag visste vad jag skulle göra under de närmaste två sommarloven – det var inte tal om någon längre ledighet.

 

1964 gick jag upp till den lokala chefen på Televerket i Gävle (numera Telia) och frågade om jag kunde få en praktikplats under sommaren. Han frågade om jag hade varit på många andra ställen innan jag kom till Televerket. Nej svarade jag och fick en praktikplats.

 

Den först månaden jobbade jag vid den centrala växelstationen på Nygatan. Jag fick undervisning om hur växlarna fungerade och jag kunde göra en del reparationer av de mer mekaniska växlarna. Dörren in till växelstationen hade ett kodlås. Koden var 026 – samma som riktnumret till Gävle. Om man bara slog 0 och 2 och 6 i rätt ordning – oavsett om man slog andra nummer däremellan – så öppnades låset. Det var lite anmärkningsvärt att en samhällsviktig funktion som en stor telefonväxel inte hade bättre skydd.

 

Den andra månaden jobbade jag ute på fältet med att reparera telefonkablar som inte fungerade. Det kunde vara luftkablar eller nedgrävda kablar. Jag jobbade tillsammans med en erfaren reparatör som var i 50-års ålder. Vi disponerade en orange Volvo Duett där vi hade mätverktyg, reparationsverktyg, reservdelar, telefoner, kabel, spett och spadar för att gräva samt stegar för att kunna klättra upp och laga luftledningar. Vi åkte runt och reparerade kablar inom Gästrikland.

 

1965 fick jag praktikplats på AGA:s TV och radiofabrik i Gävle. Fabriken låg i Tobaksmonopolets gamla lokaler vid Södra Kungsgatan. Mitt jobb var att reparera TV-apparater som inte passerat slutkontrollen. Det kunde handla om att någon komponent som inte var hel och behövde bytas eller att det krävdes bildjustering. Där träffade jag Hans Stoor som jobbade med att paketera TV-apparater som klarat sluttesten. Han blev min kompis under ett par års tid. Hans var en bodybuilder och en renlevnadsman när det gäller mat och dryck. Han drack aldrig alkohol och var mycket noga med vad han åt. Vi tränade löpning tillsammans och var ute och dansade. Hans var en utåtriktad kille som aldrig behövde alkohol för att ha kul. En gång träffade vi ett par tjejer som jobbade på AGA-fabriken när vi var ute och dansade. När vi mötte tjejerna på måndagen därefter sa en av dom: ”Ni var inte lite berusade i lördags”. Men vi var spiknyktra.

 

Under sommarlovet träffade jag en finsk tjej när jag var ute och dansade. Hon hette Pirkko-Liisa Väliaho och var en snygg tjej från Uleåborg eller Oulu som finnarna sa. Pirrkko-Liisa studerade vid universitetet i Jyväskylä. Hon var i Sverige under sommaren för att bättra på sin svenska. Hon var på elitnivå i sprintlöpning och längdhopp. Hennes syster var uttagen i det finska friidrottslandslaget i längdhopp. Vi hade det kul ihop under sommaren. Jag skulle komma att besöka henne i Jyväskylä ett par gånger.

 

Efter sommarlovet började jag det tredje och sista året i gymnasiet.

 

Hans Stoor

 

Hasse och jag var kompisar i ett par år. Han var så speciell att det kan finnas skäl att nämna något om honom. Så här långt efteråt verkar det osannolikt att vi skulle bli kompisar eftersom vi var så olika.

 

 

Hasses pappa hette Yngve Stoor och var en berömd musiker som hade egna radioprogram på 50-talet. Han spelade framförallt Hawaii-gitarr. Hasses föräldrar skilde sig tidigt. Hasse bodde kvar hos sin mamma – men blev utsparkad då han var 15 år. Han fick ingen hjälp av sin pappa och fick därmed klara sig på egen hand. Han berättade att när hösten kom tältade han fortfarande i Bredäng. När det blev alltför kallt för att tälta gick Hasse hem till sin mamma och frågade om han fick sova på golvet i hallen – men det fick han inte. Hasse kom i kontakt med en kåkfarare som tog hand om honom. Kåkfararen hette Gustav men kallades för Gurra. Det Hasse berättade om Gurra verkade vara rena fabler – men jag har senare läst kriminaljournaler som beskriver det Hasse berättade – så jag är övertygad om att Hasse for med sanning. Här kommer två korta episoder.

 

Gurra och två av hans kumpaner skulle råna en butik i Stockholm. Dom kom dit med en lastbil på natten då ingen var där. Dom visste att det fanns ett kassaskåp i lokalen. Deras avsikt var att bryta loss kassaskåpet och få upp det på lastbilsflaket. Det var inte möjligt att öppna skåpet på annat sätt än att spränga det och det kunde man inte göra i butiken. Så man fick loss skåpet och upp på lastbilens flak. Dom körde ut till Kungens Kurva (som på den tiden var ett fridfullt område med minimal bebyggelse) stannade på en lämplig avsides plats och dynamitarden laddade för att spränga. Han laddade med en för stark laddning. Skåpet flög i bitar lastbilen blev förstörd och en massa sedlar flög i luften. Dom plockade på sig så mycket av pengarna som dom tyckte att det fanns tid för och började sen gå mot stan. När dom hade gått några minuter mötte dom en polisbils med tjutande sirener. Efter ytterligare en stund stoppade de en taxi. Gurra frågade hur mycket det skulle kosta att åka in till stan. När han fick veta priset sa han: ”Jag ska se om jag har så mycket pengar”. ”Det har vi väl – vi har ju massor” sa dynamitarden. Gurra fick tyst på sprängaren innan han sa nåt mer och dom åkte in till stan.

 

Vid ett annat tillfälle hade trion planerat att råna transporten av helgens kassa från Berns Salonger till banken. När transporten kom ut från Berns sprang de fram, hotade med pistol mannen som bar kassan och slet portföljen ur hans händer. De tog sig därifrån i bilar som de hade stulit innan och placerat ut så att de kunde byta bil och försvåra förföljande. De tog sig hem till en i trion och började festa. När de hade festat det lyckade kapet (108 000 kronor – alltså 36 tusen vardera) en längre stund fick en i trion för sig att han skulle skjuta prick på en fågelholk på andra sidan gatan. Någon larmade polisen som kom – och upptäckte då pengarna och portföljen från rånet mot Berns. Det blev att följa med till polisstationen. I den senare rättegången fick alla tre fängelsestraff.

 

Hasses pappa Yngve hade en radio och TV-affär i Stockholm. Hasse trodde att han kunde få jobb i affären om han lärde sig mer om radio och TV. Det var anledningen till att han började jobba på AGA-fabriken i Gävle.

 

Hasse och jag åkte ofta till Hemlingby för att träna löpning. Vi sprang för det mesta fem kilometer i ganska högt tempo. I början hade Hasse bättre kondition än jag men jag kom ikapp. När AGA:s idrottsförening hade en tävling i terränglöpning ställde vi upp båda två Det var ungefär 30 startande. Jag kämpade för att hänge med Hasse. På de sista hundra meterna kunde jag spurta ifrån kroppsbyggaren och kom totalt fyra i tävlingen.

 

Hasse bodde inneboende hos en kvinna på Brynäs. Hon var ungefär 40 år och hade en son på 10. Hon försökte förföra Hasse – men han var inte intresserad. Han började kalla henne för morsan för att vara tydlig. Hon sa till Hasse: ”Om jag hade varit 20 år skulle jag ha låst dörren och gömt nyckeln och inte släppt ut dig förrän du hade gjort som jag ville”. Hasse sa bara: ”Men du är inte 20”. Kvinnan och hennes kompis som var lika gammal försökte förföra mig och Hasse en gång – men vi var inte intresserade.

 

Hasse insåg att jobbet på AGA inte skulle ge honom några kunskaper som kunde vara av värde i en radio och TV-affär. När han dessutom hade haft relationer med ett antal av tjejerna som jobbade på AGA blev situationen lite besvärlig. Han tog då ett jobb på godisfabriken Pix i Gävle där han stannade tills relationerna till de kvinnliga arbetskamraterna blev besvärliga. Då började han på möbelavdelningen på EPA. Han var född till säljare och sålde en hel del. Även på EPA involverade han sig med ett antal av tjejerna.

 

Han fick möjlighet att sälja ett uppslagsverk (jag kommer inte ihåg vilket). Det skulle göras via hembesök. Under den första månaden sålde han mest av alla i företaget (jag vet det eftersom jag såg det i säljföretagets månadstidning). Hasse blev besvärad av att många ogillade dörrförsäljare eller nasare. Det hände många gånger att dörren bara slogs igen framför hans näsa. Han kom då på en lysande idé enligt honom själv. På EPA kunde man köpa små plastskyltar där det stod ”Bettleri och utbjudande av varor förbjudes”. Om någon nu försökte slå igen dörren framför honom satte han foten emellan och frågade med vänlighet och ett leende: ”Besväras ni ofta av dörrknackare här?” ”Ja det kan du ge dig på” sa många. ”Då har jag nånting för er” Han visade plastskylten och sa ”Två och femtio med montering”. Många köpte skylten och eftersom den kostat en krona i inköp tjänade han bra på varje montering. Han tjänade under en period mer på skyltarna än på att sälja uppslagsverk. På säljfirman berättade han vad han gjorde – och fick omgående sparken.

 

 

Tekniska gymnasiet – det sista året

 

Det tredje året i gymnasiet startade i slutet av augusti 1965. Studietakten var hög och det krävdes en hel del jobb även på fritiden för att man skulle få bra betyg – som skulle räcka för att komma in på en bra linje på universitetet eller KTH.

 

Ur teknisternas skrift MODULEN

 

 

Under våren fick jag genom min farbror Erik hyra ett rum nära centralstationen. Det var ett enkelt rum med egen ingång från trapphuset. Jag trivdes där och jag kunde studera när jag ville. Jag kunde också ha lite kul där då jag kunde ta dit vem jag ville,

 

På våren det sista året skulle klassen göra en klassresa till Frankrike och besöka några franska elektronikföretag. Jag valde att inte följa med utan åkte till Prkko-Liisa i Jyväskylä istället som jag också hade gjort för att fira nyåret 1965-66. Vi hade det bra när vi var tillsammans. Hon hade berättat för sin pappa att hon träffat en svensk kille. Han hotade med att sluta finansiera hennes studier om hon fortsatte att träffa mig. Han sa (fast på finska): ”Vad lönar det sig att utbilda sina barn åt Sverige”. De andra i hennes familj ogillade Sverige och svenskar. En stor del av orsaken var att Sverige inte varit med i det andra världskriget då finnarna lidit oerhört mycket. När det gällde idrottstävlingar sa dom att det spelade ingen roll på vilken plats Finland kom bara Sverige var efter. Prkko-Liisa och jag skulle ses en sista gång i Stockholm den tredje till fjärde september 1967 – samma dag som Sverige gick över till högertrafik.

 

Det tredje året gick bra till slut tack vare Ulf, Märta och Erik. Jag fick utmärkta betyg. Jag belönades med premium vid läsårens slut de tre åren jag gick i gymnasiet. På avslutningsdagen hade pappa ordnat med lövad lastbil som körde från skolan och hem. Mina kusiner på pappa sida var med på lastflaket och de sjöng om studentens lyckliga dar. Jag var den första i släkten som tagit studenten.

 

Den nybakade ingenjören.

 

Vad hände sedan?

Det har gått 50 år sedan jag tog min examen vi det tekniska gymnasiet och massor har hänt sedan dess. I det följande tänker jag berätta i korta drag vad som hände. Jag tror det är bra att dela upp det i två perspektiv – familj/privat och yrkesmässigt.

 

Familj/privat

Efter examen på tekniska gymnasiet gjorde jag lumpen i örlogsflottan. Jag var förlagd till Karlskrona inledningsvis för att sedan gå i teleskolan i Stockholm under ett halvt år.  Därefter blev jag tekniskt ansvarig för en radarstation på Gotland vid Hoburgen. Det var en bra period i mitt liv på 1 ½ år. Jag sa att jag inte trodde jag skulle få det bättre senare i mitt liv – och så har det nog varit – så jag kan nog inte säga att jag gjort lumpen. Jag muckade som ”Telemästare” och kompaniofficer.

 

Efter militärtjänsten hade jag en relation med en tjej från Hälsingland i c:a 5 år. När jag tittar i backspegeln inser jag hur lite vi passade varandra. Vi tärde nog mer på varandra än vi var till glädje. Då vi gjorde slut var det som om en tyngd fallit från mitt bröst och jag mådde mycket bättre.

 

Under åren har det visat sig att jag har haft svårt att ha långa relationer med kvinnor. Jag har varit gift 2 gånger och fått fyra barn.

Mikael som föddes 1976 och som är lärare på KTH

Maria 1980 som är sjuksköterska på Karolinska

Charlotta 1982 som är VD på Nymans UR 1852

Philip 1986 som är säljare på Beijer Bygg

 

Mina barn har varit en gåva i mitt liv och vi har goda relationer och ses ofta. Jag har hittills begåvats med 3 barnbarn i skrivande stund 6 år, 3 år och 4 månader – bara pojkar.

 

Mitt sista äktenskap upphörde 1991 och jag har sedan dess inte bott tillsammans med någon kvinna även om det funnits ett antal ”offerter”. Det innebär inte att jag varit utan kvinnliga bekanta. Jag har haft ett antal relationer på ”armlängds avstånd” med kvinnor från 10 olika nationer.

 

Mina fritidsintressen har i huvudsak varit fysiska aktiviteter. Tidigare sprang jag 8-12 km flera gånger i veckan men jag fick en höftskada som gjorde att det inte var bra att springa. Så istället har jag och fortsätter att ägna mig åt cykling, kajakpaddling och långa promenader (under 2015 paddlade jag 110 km, gick 400 km och cyklade 2 400 km och jag kommer att fortsätta med fysiska aktiviteter så länge som kroppen håller).

 

Ett annat intresse som jag har är sjön. Jag har en kabinbåt och är medlem i Örnsbergs båtklubb där jag också är revisor och ansvarar för den årliga navigationstävlingen.

 

Yrken

Efter militärtjänstgöringen 1967 var det svårt att få jobb. Jag gick då en 1-årig ADB-utbildning. Efter det året fick jag jobb som serviceingenjör på Friden Kontomation AB i Sandviken. Företaget hade produkter baserade på även för dåtiden gammal teknologi. Jag jobbade där och servade utrustning i Gästrikland, Uppland, Dalarna och Hälsingland.

 

Efter 1 ½ år i Sandviken fick jag jobb hos Ericssons IT-avdelning i Stockholm. Jag började som programmerare varefter jag höll på med systemdesign och projektledning. Jag utvecklade ett internt banksystem och system för styrning av Ericssons telekabeltillverkning. Jag hade också uppdrag som innebar utbildning av både IT-proffs och systemanvändare.

 

Under tiden hos Ericsson ville jag komplettera min utbildning så jag studerade på Stockholms Universitet (Informationsbehandling och Företagsekonomi). Studierna bedrevs på heltidskurser samtidigt som jag jobbade heltid. Det var en period med mycket litet nöjen och festande.

 

Efter 7 år hos Ericsson fick jag jobb inom SAS IT-avdelning. Följande är ett axplock av uppdrag som jag hade inom SAS:

• Projektledare för utveckling av system och processer för planering och uppföljning av flyplansunderhåll
• Assistera Thai Airways i Bangkok då de skulle bygga upp sin egen verksamhet för underhåll av flygplan
• Avdelningschef för alla It-tekniker i Sverige
• Avdelningschef för 25 projektledarkonsulter
• Utreda och initiera utveckling av automater för biljettering, incheckning, boarding control, etc. ett område där SAS var världsledande under ett antal år
• Då SAS hade sålt sin IT-verksamhet till CSC 2004 hade jag i uppdrag att utveckla och implementera ett koncept för hur leverantör och kund skulle fungera effektivt

 

Då SAS hade sålt sin IT-verksamhet flyttade jag till en avdelning för ledarutveckling inom SAS. 2005 beslutades att avdelningen skulle avvecklas och konsulter skulle rekryteras utifrån. Det innebar att jag 200 startade en konsultfirma och fortsatte att jobba med SAS. Under de år som jag drivit mitt eget aktiebolag har jag haft kunder hos SAS, Schibsted, Novartis, Svenska Turistföreningen, m.fl. Jag har fortfarande vissa uppdrag som konsult.

 

Reflexion och konklusion

 

Historiken

 

Sett ur ett globalt perspektiv har jag haft en otrolig tur att få bli född, växa upp och leva i ett land som inte haft krig och med lagar och system som befrämjat demokrati och yttrandefrihet – något som inte är en självklarhet – inte ens i Sverige i ett framtidsperspektiv. Det har också varit ett land som gett möjligheter att utvecklas – även för dom som inte haft uppbackning hemifrån. Jag har kommit till världen på en bra tid till en bra plats. Jag sänder en tacksamhetens tanke till mina förfäder och till dom som levat under min tid och byggt samhället.

 

För ett antal år sedan ville jag definiera mina egna grundläggande värderingar. De tre mest centrala var:

• Ständig utveckling – aldrig stanna upp och vara nöjd – odla nyfikenhet på allt i världen – fortsätta att studera – ta in ny kunskap och nya intryck
• Upplevelser – uppleva saker – utforska det jag inte redan upplevt – på nytt uppleva det som varit positivt
• Vara till glädje och nytta för andra – även det lilla räknas – min uppfattning är att man förtjänar sitt värde som människa via andra människor – det finns många som bekräftar sig själva med en fasad de byggt upp genom pengar och makt – de ställer sig framför spegeln och beundrar det de ser – men om de inte använder sina pengar och makt till glädje och nytta för andra så har de i mina ögon inget värde

 

Jag har inte senare funnit anledning att ändra på de tre prioriterade värderingarna.

 

Att leva enligt mina värderingar kräver en stor frihetsgrad. Om saker stannar upp – om det finns hinder för att utvecklas, uppleva saker och att vara till glädje och nytta mår jag inte bra. Det har visat sig i mitt yrkesliv. Jag har aldrig varit i en roll eller ett uppdrag i mer än 2 ½ år. Mina försök som linjeledare var inte särskilt lyckade upplevelser. Jag ville driva utveckling av verksamheterna men jag tvingades av de högre cheferna att bli mer en förvaltare och administratör av något bestående. Samma mönster har också funnits i relation till kvinnor. Då relationen inte går framåt och upplevelserna i relationen förtvinar behöver jag hitta en utväg för att inte må allt sämre. I min första längre relation fick jag efter ett tag kronisk magkatarr och jag var övertygad om att jag höll på att utveckla magsår. Två veckor efter separationen var symptomen borta.

 

Det mönster jag tycker utkristalliseras passar också bra ihop med den personlighetsprofil jag har som inkluderar kreativitet, högt tempo, utveckling och ett positivt umgänge med andra. Jag definieras som en ”feeler” vilket i några fall kan leda till alltför stort hänsynstagande till andra. Jag tar inte omedelbart upp problem som uppstår. Jag väntar ibland för länge med att adressera saker som borde åtgärdas i relation till andra. Risken är därmed att problemet växer och det blir en större konflikt när jag bestämmer mig för att hantera problemet.

 

Vidare – jag hatar auktoritära strukturer och auktoritära människor. Att vara auktoritär innebär för mig att någon ställer krav på andras beteenden utan att behöva ha en uttalad grund för eller motivera det. En auktoritet är en person som förtjänar respekt på grund av sin kompetens och sitt agerande i relation till andra. Jag drivs av en nyfikenhet – att hitta ny kunskap och integrera olika delar av tillvaron – försöka se hur saker och ting hänger ihop i ett större perspektiv. Min syn på tillvaron – både privat och yrkesmässigt – har hela tiden expanderat och jag har sett världen ur ett allt bredare perspektiv. Det verkar också vara passande grunder för att jag ska kunna realisera min tre prioriterade värderingar.

 

De egenskaper som var mest dominerande i den rekryteringstest jag gjorde på 1980-talet – självständighet och självdisciplin – passar också för att stödja värderingarna.

 

Jag kan konstatera att jag inom mitt yrkesliv haft tydliga mål, ramar, strukturer och planer för vad jag ska uppnå. Mitt privata liv har däremot inte varit lika strukturerat.

 

Har jag haft en hög ambition i livet? Nja – eller nej. Jag har nog aldrig haft som mål att vara bäst. Jag har haft siktet inställt på att vara tillräckligt bra – snarare att inte misslyckas än att nå så långt som möjligt. Jag har nog varit en ganska lat person – men med ett hyfsat gott huvud i arv från mina föräldrar – så jag har klarat av de allra flesta situationer jag gett mig in i trots latheten.

 

Skulle jag ha kunnat nå längre än jag har nått? Självklart. Jag skulle ha kunnat studera mer. Jag skulle ha kunnat ha mer prestigefyllda jobb. Jag blev erbjuden direktörsjobb i SAS – men ville inte ta på mig ansvaret – kanske på grund av lathet. Jag skulle också ha kunnat göra mer för mina barn.

 

Framtiden

 

Det är kanske lite patetiskt att en gammal gubbe på 70 år funderar över framtiden. Å andra sidan kan jag ha över 20 år kvar – så varför inte se lite framåt ändå.

 

En ambition är att fortsätta att leva efter mina tre prioriterade värderingar – utvecklas – uppleva – glädje för andra.

 

Vad ska jag göra mer konkret då? Fortsätta att studera – kanske inte på någon högskola men läsa litteratur inom för mig intressanta områden. Jag kommer att hålla igång fysiskt så länga jag kan. På sommarhalvåret handlar det om att cykla och paddla kajak. På vinterhalvåret får det bli skidåkning och långa promenader.

 

Om mina barn och barnbarn behöver stöd så ska jag ge dem det så gott jag kan.

 

Jag kanske ska göra någon längre resa – men jag har inga konkreta planer.

 

Kan det komma någon kvinna in i mitt liv? Nej det tror jag inte – i vart fall inte som sambo. Att vara kompis, resa och göra saker tillsamman kan jag tänka mig.

 

————————-

Materialet är sammanställt och uppdaterat 2016-01-10 av Lisse-Lotte Danielson – Gavledraget