GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 7 Tidig medeltid

 

Publicerat i Gefle Dagblad ? 1985.

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Skaffade man dopfuntarna för att stärka själarna?

 

 

Gotländska dopfuntar spreds på 1100-talet över Sverige. I Gästrikland finns fem medeltida av gotländsk tillverkning och den här i Osterfärnebo är kanske den förnämligaste.

 

Den gotländska stenskulpturen under 1100-talet anses högklassig och sär­präglad. Speciellt dopfuntarna var efterfrågade. Sådana finns bevarade i Danmarks och norra Tysklands små landsortskyrkor.

 

Även i Sverige spreds gotländska dop­funtar på 1100-talet. Gästrikland har inte mindre än fem medeltida dopfuntar av gotländsk tillverkning. Den i Österfärnebo anses vara den förnämligaste.

 

“Österfärnebofunten har en rikare och intressantare utformning än någon av de övriga importerade funtarna, och inom landskapet kan endast funten i Gävle Heliga Trefaldighetskyrka tävla, ett verk av inhemsk eller möjligtvis upp­ländsk verkstad” skriver experten Ingrid Swartling i en uppsats i Från Gästrikland 1965.

 

På 1100-talet var den kristna kyrkan relativt ny i vårt land. Sverige kristnades sent, senast i Europa. Vad kan det bero på?

 

I sin svenska historia pekar Alf Åberg på några orsaker:

 

“För det första verkade kyrkan i ett isolerat land och för det andra var detta land delat i en rad självständiga landskap som vart och ett hade egna lagar. De mis­sionärer som kom till Sverige knöts till ett landskap. Missionen trängde fram från söder och väs­ter… Uppland och Uppsala tycks ha varit asatrons sista fästen“.

 

Kristendomen spreds från Västergöt­land mot norr och öster under 1000-talet. När den kom till Mälaren blev det stopp. Det värsta hindret anses vara det som fanns i Gamla Uppsala.

 

Just i fråga om Uppland och Uppsala finns det en litterär beskrivning, en av de ytterst få från denna tid. Den är författad av Adam av Bremen en präst i ärkestiftet Hamburg-Bremen, på 1070-talet. Själv besökte mäster Adam aldrig Sverige, hans berättelse bygger på hörsägen.

 

Adam berättar om ett stort gyllene tempel som fanns i Uppsala:

“I detta gudahus, som överallt är prytt med guld, dyrkar folket bilderna av tre gudar och det så att Tor, som är den mäktigaste av dem intar högsätet i mitten, medan Oden och Frej har sina platser på var sin sida om honom”.

 

Man har inte velat ta Adam av Bremens uppgifter på allvar. Alla germanska folk, däribland vikingarna, dyrkade sina gudar utomhus, i lundar eller vid högar eller källor. Inga uppgifter om guldskimrande byggnader för gudadyrkan finns i andra källor. Nordborna är också kända för att ta lätt på sin religion, fanatism i olika former var dem främmande.

 

Men det kan ändå vara så att det i Uppsala faktiskt fanns ett slags tempel just på den plats där nuvarande 1100-talskyrkan står. Vid en utgrävning inuti kyrkan fann arkeologiprofessorn Sune Lindqvist hålen för tre mycket tjocka stolpar, lika tjocka som de bärande stolparna i klockstapeln invid kyrkan.

 

Dessa stolpar markerar en kvadrat med tio meters sida, som inte har något samband med kyrkans arki­tektoniska struktur. De tre grova stolphålen bildar ett mönster tvärs över grunden för kyrktornet och kan därför inte på något sätt ha ingått i detta.

 

Islänningen Magnus Magnusson, känd för sin briljanta TV-serie om vikingarna, spekulerar i sin bok “Vikingarna i öst och väst” utifrån det faktum att ett hednatem­pel verkligen funnits i Gamla Uppsala:

 

 

“Det skulle förutsätta att det funnits ett organiserat yrkesmäs­sigt prästerskap, varom inga vitt­nesbörd finns vare sig i vikingalit­teraturen eller i arkeologin. Men om det har funnits ett sådant, så skulle det i icke ringa mån ha bidragit till att förklara varför Uppsala förblev hedendomens sista fäste i Skandinavien ända till de första åren av 1100-talet, långt efter att den övriga vikingavärlden hade underkastat sig kristendo­men”.

 

Det är frestande att gå ytterligare ett steg. Innebar inte existensen av en etablerad hednisk kyrka med ett professionellt prästerskap i det gamla Sveariket att konflikten mellan kristendom och hedendom gick betydligt djupare än man tidigare trott? Kanske hade kristendomens utbredning i Sverige under 1000-talet karaktären av en verklig väckelserörelse liknande den på 1800-talet då frikyrkorna växte fram.

 

Denna hypotes går stick i stäv med den etablerade synen på Sveriges kristnande. Det har ansetts ha gått så till att kungar och hövdingar av politiska och kulturella skäl låtit sig döpas och att deras underlydande därefter följt efter. Någon religiös omvändelse skulle det inte ha varit fråga om.

 

Det finns ytterligare ett tecken på att det rörde sig om en religiös omvälvning, inte bara en ytlig anpassning till den kristna kulturkretsen ute i Europa.

 

Bilderna på vävnanden från Skog i södra Hälsingland vittnar om hur tvekampen mellan hedendom och kristendom rasade i Sverige för nio­hundra år sedan. Man ser en stavkyrka och en kyrkomenighet utsatt för angrepp av de gammaltroende och av djävlar och demoner, i själva verket de gamla gudarna.

 

Bonaden ger intryck av folklig-religiös strid mellan det gamla och nya, mellan det onda och det goda. Kristendomens framträngande var en angelägenhet som gick på djupet i den svenska folksjälen.

 

Mellan Gamla Uppsala och Skog i Hälsingland ligger Gäsrikland. Hur mycket upprördes sinnena där av den religiösa striden? Var det för att styrka själarna i kampen som de förnämliga dopfuntarna från Gotland införskaffades?

 

LENNART ÖDEEN

————————————————————————————-

juni 27, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be