GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 5 Vikingatiden

Publicerat i Gefle Dagblad ? 1985.

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

ÖLKALASEN I HEMLINGBY VAR INGA FYLLESLAG.

 

Under rubriken “En släktgrav från vikingatiden” i tidskriften Från Gästrikland 1933 beskrivs resultatet av arkeologiska utgrävningar i Hemlingby. Författaren hette Holger Arbman och titulerades amanuens. Han skulle med tiden bli professor och en internatio­nellt känd fornforskare.

 

Att utgrävningarna över huvudtaget kom till stånd berodde på ingripande av en folkskollärare A Forsmark. Man höll på med att schakta bort jord från en kulle för att lämna plats åt en byggnad, då ett lager kol kom i dagen.

 

Forsmark, som passerade förbi, uppmärksammade att en gravhög höll på att tas bort. Med hjälp av skolbarn började han samla ihop föremål som spritts ut på åkern. Forsmarks ingripande ledde till att arbetet stoppades och att där­igenom värdefullt material rädda­des åt forskningen.

 

Fyra brandgravar från vikingatiden undersöktes, två mans- och två kvinnogravar. Innehållet gav en bild av vikingatidens, sociala liv.

 

Mansgravarna innehöll vapen av olika slag, klingan till ett stort, tveeggat järn­svärd, rester av en huggkniv, en välvd järnbuckla till en sköld, pilspetsar, en stridsyxa, kantbeslag till en sköld, en spjutspets med mera.

 

I kvinnogravarna fanns skålformiga bronsspännen, ett halsband med fyrtio pärlor av olika slag, en sax av järn, en tvåkloig järnnyckel, ett rörformigt nålhus, en hornkam med fodral, hängsmycken av brons, förvaringsskärl och dryckesbägare.

 

 

Bilden är den traditionella. Männen under vikingatiden var i första hand krigare, därav vapenutrustningen. Kvin­norna skötte hushållet och prydde sig med smycken för att behaga mannen.

 

 

 

Alltså ingenting nytt. Men, ett fynd är intressantare än de andra. I en av mansgravarna hittade man en starkt skadad järnkittel sammannitad av järnplå­tar. Järnkitteln tolkades som att den döde skulle ha med sig något för att kunna tillreda sin föda.

 

Vikingakrigarna förutsattes alltså kunna laga mat. Vad slags mat åt de? Sedan utgrävningarna i Hemlingby har vikingaforskning­en gått fram även när det gäller vikingatidens kosthåll. Vi har nu­mera en ganska god uppfattning om vilken mat och dryck männi­skorna i Hemlingby för över tusen år sedan satte i sig.

 

Man åt grönsaker, bröd, kött och fisk, drack mjölk, öl och mjöd. De vanligaste odlade grönsakerna var olika slags kål, ärtor och lök. Brödet bestod av torkade ärtor och bark av tall. Det innehöll en mängd stenmjöl från den grova stenen i handkvarnarna, som smu­lades sönder och kom med i mjölet när säden maldes. Vikingarnas tänder torde därför med tiden ha blivit tämligen nedslitna.

 

Vikingarna åt kött av får och lamm, oxe och kalv, svin, get och häst. Dessutom vilt, man jagade älg, hjort, vildsvin och björn, fångade småvilt som hare och fåglar, exmpelvis änder för att skapa variation i kosten.

 

Fisk verkar ha varit särskilt viktigt i de stora vikingametropolerna som Hedeby, Birka, Lund och York. På alla dessa ställen har man funnit bevis för att man åt en ansenlig mängd fisk. Torsk, kolja och sill var de viktigaste fisksorterna. Det är troligt att fiskinslaget i dieten också var stort i Hemlingby under vikingatiden.

 

Både kött och fisk konserverades, så att de kunde användas på vintern eller som skeppsproviant. Färsk mat åts rå eller tillagad på en rad olika sätt. Man använde sig av grytor av järn eller täljsten, som placerades över elden på en trefot. Andra kärl av lera sattes ned i glöden i stensatta eldstäder. I dem lagades kraftiga köttstuv­ningar, soppor eller gröt.

 

Maten serverades vanligen i träskålar och åts med skedar av trä eller horn. Kött åts förmodligen med fingrarna med hjälp av den egna medhavda kniven. Gafflar fanns ännu inte. Mjölken dracks färsk eller också gjordes smör och ost av den. Den separerade vasslan användes också till konservering.

Kvinnorna bryggde också öl till speciella fester. Annars var alko­holkonsumtionen under vikingati­den betydligt mindre än man föreställer sig.

 

När Olof Haraldsson, kung i Norge 995—1030, gästade sin styvfar ser­verades varannan dag fisk och mjölk och varannan dag kött och öl. Inte ens i kungliga miljöer var alltså öl en daglig dryck. Det blev ölet först under medeltiden.

 

Redan under vikingatiden var man för övrigt medveten om alkoholens skade­verkningar. I Havamal konstateras att “öl är inte så bra som de säger; ju mer man dricker desto mindre kan man styra sitt förnuft”. Rådet följs av en varning: “var försiktig men inte för. Var mest försiktig med öl och en annan manshustru”.

 

Det är obekant om de fyra hemlingbyborna i de 1932 utgrävda gravarna kände till Havamal. Däremot är det inte omöjligt att de ändå följde rådet av egen erfarenhet.

 

LENNART ÖDEEN

————————————————————————————-

juni 24, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be