Publicerat i Arbetarbladet 2 jan 2012.
Berättelser från Drottninggatan, av fartygshistorikern Ingvar Henricson: “Han skjuter honom rätt i hjärtat. Dagen efter hittas Hedlund död i sin cell.”
— ——————————
Klockan är åtta på kvällen onsdagen 17 maj 1837 och det blåser hårt utanför Kap St Vincent i södra Portugal. Ett litet Gävleskepp som märkligt nog heter ”Rättvisan” är på väg mot Sverige med vin från Cette. Med sina kanaler är Cette en sorts Frankrikes Venedig, lite väster om Marseille.
Skeppare ombord är den 46-årige Mats Hedlund från Ockelbo. Han har mönstrat på två nya styrmän i Cette, Ågren och Österman, och redan hunnit göra sig till ovän med dem.
Sjön och vinden är besvärlig så förste styrman Ågren ställer sig till rors trots att han vet att Hedlund sagt åt honom att hålla kvällsandakten. Han tänker att det kan vänta ett tag innan han går ner i kajutan och hämtar psalmboken. På alla svenska fartyg brukade man ha morgon- och kvällsandakt och skeppare och styrmän turades om att leda dem. Man sjöng en psalm eller läste något ur bibeln trots att denna tegelsten inte innehåller mer om sjön än en skepparhistoria om Röda havet, Paulus haveri på Malta samt konsten att gå på vattnet.
Plötsligt kommer Hedlund upp från kajutan och börjar skälla på Ågren för att han försummat kvällsbönen och går sen ner och hämtar sin sabel, förmodligen för att skrämma honom att lyda order. Då blir han övermannad av andre styrman Österman och en matros och även Ågren griper in och kastar sabeln i sjön. Hedlund har förmodligen druckit lite för mycket av vinet från Cette och blir både rädd och förbannad för att han förlorat i respekt. Kanske ser han framför sig ett veritabelt myteri. Han drar sig tillbaka till kajutan och återkommer med sin pistol och tar upp sitt gräl med Ågren och hotar att skjuta honom. Han försöker visa att det är allvar genom att sätta ett skott i masten men då klickar pistolen. Han laddar om i kajutan och när han kommer upp på däck möts han av Ågren som han tycker ser hotfull ut och han skjuter honom rätt i hjärtat. Hedlund laddar om och hotar skjuta var och en som inte lyder hans order. Ingen i besättningen rör sig och mannen med pistolen lugnar ner sig för ett tag. Han avlossar inga fler skott.
Vad som sen hände är inte lätt att säga. Det rimliga hade varit att besättningen kastat sig över skepparen och låst in honom i hans hytt och gått in till Lissabon men ”Rättvisan” seglade vidare och förliste utanför Dundalk på Irland den 16 juni. Åtminstone räddades Österman och Hedlund, kanske några till, och Hedlund hamnade i häktet. Den 23 juni skrev både Hedlund och Österman ner sina berättelser i ett brev som skickades till generalkonsuln i London. Dagen efter hittades Hedlund död i sin cell. Det mest troliga är att han gjort ett rep av tygremsor och hängt sig.
Norrlandsposten kom ut med sitt första nummer 4 juli 1837 men under hela sommaren och hösten fanns ingenting om den tragiska händelsen. Frågan är om skeppare Hedlunds hustru Brita fick reda på vad som hänt, mer än att han avlidit på Irland.
De hade gift sig i Ockelbo kyrka dagen före nyårsafton 1824 och sonen Per Olof hade kommit till världen följande höst och då hade de flyttat till skeppare Lars Wiklanders gård på Smedjegatan i Gävle och snart hade det blivit tre ungar till i huset. Det finns kvar i dag där Glasmästargränd möter Smedjegatan. En svensk skeppare måste vara borgare i en stad och Hedlund blev upptagen i Skepparesocieteten 1827 när han fått befälet på skeppet ”Enigheten”. I november 1833 hade han förvandlat rederiets brigg ”Neptun” till kaffeved och kanske trodde han att han gjort sig omöjlig som skeppare för han flyttade tillbaka till Ockelbo med hustrun och de fyra barnen. Huset köptes på 1840-talet av en annan Gefleskeppare, Hans Hedquist, som dyker upp längre fram i artikeln.
På hösten 1835 blev Hedlund befälhavare på ”Rättvisan” och resan började med en last av bräder till Cette, fortsatte med vin till New York, en rundtur upp till Pictou i Nova Scotia efter stenkol, från New York till Marseille med stävar, en ny rundtur till Girgenti på Sicilien efter svavel till Marseille och därifrån till Cette för att lasta det vin som aldrig kom fram till Sverige.
——–
”Rättvisan” ägdes av handelsfirman Olof Jernberg & Co, det vill säga av Olof Jernberg och Lars Murén. Lars var son till klockaren Eric Murén i Ockelbo. Även Lars farfar hade varit klockare i Ockelbo och denne var dessutom farfar till Per Murén som i dag vakar över Länsmuseets gräsmattor. Kusinerna Per och Lars hade affärer ihop och lät till och med bygga sig en brigg tillsammans 1840, ”Juno”.
Per Murén. En av många som förlorade pengar på Carl Magnus Norman.
Drottninggatan 10. Här låg Olof Jernbergs gård som August ärvde 1840.
Olof Jernberg var femton år när han 1798 fick jobb som expedit i Ulric Lindgrens handelsbod på Drottninggatan 9. Drottninggatan öster om Norra Kungsgatan kallades Östra Drottninggatan men i den här artikeln blir den bara Drottninggatan. Det pampigaste huset på Drottninggatan hade byggts 1803-1805 av grosshandlaren och redaren Pehr Ennes. Det skadades svårt vid branden 1869 men byggdes om och därifrån styrs Gävle kommun än i dag.
Drottninggatan österut cirka 1830. Målning (här beskuren i övre kant) av G L Boklund efter Ferdinand Tollins litografi från 1832.
I dag. Det enda hus från före randen 1869 som finns kvar vid Drottninggatan är det som Per Ennes lät bygga 1803-1805.
——–
År 1806 blev Olof Jernberg bokhållare i firman Christina Axmar & Son som låg alldeles intill Lindgrens och på adressen Drottninggatan 11 och drevs av en kvinna, Christina Axmar, och hennes son Gustaf Örn. Christina hade gift sig 1762 med fabrikören och handelsmannen Carl Örn och födde honom sju ungar på arton år, den sista på våren 1781. Sen dog Carl på hösten och Christina drev firman vidare och 1804 tog hon in sin son Gustaf i rörelsen. Före 1846 kunde inte kvinnor i allmänhet driva handel men för änkor var det fritt fram att ta över efter den döde maken.
Olof Jernberg köpte 1810 galeasen ”Enigheten” tillsammans med Gustaf Örn men sålde den året efter, lämnade ”örnboet” 1812 och slog sig istället ihop med Pehr Hillberg som hade affär i grannhuset på Drottninggatan 7. De bildade firman P Hillberg & Co och köpte en galeas från Visby som hette ”Friheten” och döpte om den till ”Pröfwa Lyckan”, ett namn som avslöjade vad det var frågan om. En redare kunde kamma hem rejäla vinster i krigskonjunkturen när Napoleons trupper vände upp och ner på Europa men fartygen och deras besättningar kunde också tas av franska, danska, ryska och engelska kapare.
Piraterna var en del i ländernas krigföring men ofta tog de inte hänsyn till om ett fartygs hemland var med eller mot deras uppdragsgivare. Inte så konstigt eftersom regenterna själva, Napoleon, ryske tsaren, kronprinsen Carl Johan i Sverige och de andra, hela tiden ändrade sig om vem som var vän eller fiende.
——–
Lars Murén anställdes som bokhållare hos Olof Jernberg 1816 och sju år senare blev de kompanjoner i firman Olof Jernberg & Co och snart flyttade de in på Drottninggatan 10 vid hörnet av Hattmakargatan. Redan på 1820-talet hade Olof Jernberg anställt en yngling från Falun som betjänt och alltiallo, August Norman, och han blev delägare i firman runt 1830 och bodde också på Drottninggatan 10. Efter några år kom också Augusts lillebror Carl Magnus till det jernbergska huset.
Olof Jernberg fick 1826 en son med sin hushållerska, Anna Maria Lindström. Han gifte sig aldrig med henne men han erkände sonen, August, gjorde honom till sin arvinge och lät honom heta Jernberg.
Hushållerskans son. August Jernberg kunde haft anledning att strypa Carl Magnus Norman. Självporträtt från 1845 (Länsmuseet Gävleborg)
Denne August blev en av Sveriges mest kända konstnärer och anses som den störste koloristen av düsseldorfmålarna.
Länsmuseet Gävleborg har nitton tavlor av honom, troligen Sveriges största samling. Flera av målningarna hänger uppe, till exempel hans självporträtt från 1845.
——–
Philibert Humbla som blev Gävle museums förste chef hade doktorerat på en annan av düsseldorfarna, Kilian Zoll, men utan tvivel var han extra förtjust i August Jernberg. Humbla blev helt lyrisk när museet köpt in den stora målningen med Gustaf Vasa vid sin andra hustrus dödsbädd som Jernberg målat 1858 och han trodde att den skulle bli lika älskad som Nils Forsbergs ”En hjältes död” på Nationalmuseum. Det blev den inte och i dag hänger den visserligen framme men i ett låst rum på museet, i Per Erikssonsalen. Gustav Vasa sägs ha slagit ihjäl sin första hustru med en yxhammare men ingen svensk konstnär tycks ha trott på detta eller ansett det värt en målning. Andra hustrun kunde nog fått ett längre liv om Gustav skaffat sig älskarinnor men istället födde hon honom tio barn på tretton år. Efter hennes död gifte han om sig med hennes systerdotter som kunde varit hans barnbarn.
——–
August Norman gifte sig med skepparen Berndt Anders Bräckes dotter Maria Lovisa. Bräcke har misstänkts vara skepparmyternas ”Brask” eller ”Besk” i Chicots ”Humoresker till lands och sjöss” men det är för mycket som inte stämmer. August och Maria Lovisa köpte gården snett över gatan, Drottninggatan 15.
August hade varit med och hjälpt Lars Bång komma igång med sjöfart 1835 och blev huvudredare för Bångs första egna bygge, skonerten ”Elisabeth”. Samtidigt slog han sig ihop med Daniel Elfbrink längre ner på gatan och startade firman Elfbrink & Norman och hans lillebror Carl Magnus blev bokhållare. Daniel Elfbrink var son till Olof Elfbrink och Ulla Elfstrand och de hade också järnbruket ute i Mackmyra. Genom sin storebror August fick Carl Magnus ett kontaktnät till de ledande handelsfamiljerna i stan. Carl Magnus Norman togs upp i Handelssocieteten 1840 och drev vidlyftiga affärer, både i Sverige och utriket. Mycket tyder på att han var en av de största svindlare som någonsin bott vid Drottninggatan.
För några år sen kom en doktorsavhandling från Historiska institutionen i Uppsala där man kan läsa att August Norman dog 1866, att den sedermera kände rektorn Gustaf Klintberg, alias ”Pricken”, var fabrikör 1849 och att det finns så tidiga exemplar av Norrlandsposten som från 1834, tre år innan tidningen grundades. Det citeras dessutom ur ett brev från ”fabrikören” Klintberg som han uppges ha skrivit till sin hustru Clara 1849. Breven är i själva verket från en kärlekstokig 33-årig ”stalker” som jagade doktor Nordblads dotter Clara sen denne skickat henne till Stockholm för att hon skulle komma bort från galningen. På äldre dar var Carl Nordblad något av en paranoiker och det han mest av allt fruktade var att bli levande begravd som skendöd och vakna upp i kistan.
Man kan undra var dessa Uppsalahistoriker får allt ifrån!
Mittemot det jernbergska huset bodde skepparen, skeppsbyggmästaren och redaren Olof Hillman och hans hustru Christina på Drottninggatan 13, ett stort hus med kontor och butiker i bottenvåningen och nio rum för familjen en trappa upp. I den stora matsalen fanns dessutom en väldig orgel med silvriga pipor som nådde ända upp till taket. De hade en son Adolf Ferdinand som 1838 övertog firman, två år efter deras död. Under de två åren hade Anders Berggren varit Adolfs förmyndare, samme Berggren som i början på 1800-talet låtit bygga den gård vid Gavleån som ännu finns kvar och bär hans namn.
En av Adolfs närmaste vänner var Carl Magnus Norman. När Adolf gifte sig 1843 med Maria Brolin från Söderhamn var Carl Magnus marskalk på bröllopet och året efter stod han fadder till deras första barn. Många i Gävle beundrade Carl Magnus för hans skicklighet i affärer men när han på hösten 1849 gick i konkurs var det inte mycket att hämta i boet för hans många långivare som omfattade de flesta av stadens kapitalister och ett handelshus i Hamburg. Adolf hade lånat honom över 80 000 riksdaler, medräknat borgensförbindelser, och tvingades sälja allt, hus och fartyg, och flytta till hustruns släktingar i Söderhamn. Hans nybyggda skepp ”Cobden” hade seglat i väg med 146 emigranter till New York i juni 1849 och köptes av Robert Rettig. Svärfadern i Söderhamn förbarmade sig över fullriggaren ”Pehr Ennes” som Adolf tagit över vid Eckhoff & Co:s konkurs.
Drabbade av konkursen. Adolf och Maria tvingades sälja sitt hus och flytta till Söderhamn.
När skeppare Hans Hedquist efter två år återkom med ”Cobden” hade hans gamle redare Hillman gått i konkurs och i hans krav på konkursboet kan man se att alla de 146 emigranterna tillsammans hade betalat 8 975 riksdaler. Den störste av Gävles emigrantredare, Carl August Hedman, bodde också på Drottninggatan och hade kontor där. Fast egentligen var han tobakshandlare.
August Norman hade gått i borgen för sin lillebror Carl Magnus och måste sälja sina fartyg och huset på Drottninggatan 15 och hyra in sig hos släktingar på Öster i stan. Hans affärer tog fart igen efter några år och han skeppade en planklast till London med Forsberg & Bångs nybyggda skepp ”Sverige” 1854 och blev sen redare på nytt. Han flyttade med familjen till Stockholm 1861 och fortsatte som grosshandlare där men hade sitt skepp ”Minnet” registrerat i Gävle. Hans son Karl Hugo återvände och var lärare på Vasaskolans föregångare längre än de flesta, i nästan fem decennier.
Inte heller Adolf Hillman tappade lusten för affärer och han blev en framgångsrik företagare i Söderhamn. Huset vid Drottninggatan som han tvingades sälja köptes av hans systerson Carl Rahm och när denne gått i konkurs 1861 blev Victor Th Engwall ägare till huset med den märkliga orgeln. Det kan ha blivit ett rejält drag i piporna vid branden i juli 1869. Då hade Carl Rahm köpt sig ett hus där stadsbiblioteket ligger i dag, bortom lågornas räckvidd, och för pengar han lånat av fattiga sjömän via Sjömanshusets fonder.
August Norman hade varit förmyndare för August Jernberg och hade vid konkursen en skuld till honom på 84 000 riksdaler, pengar som Norman bland annat investerat i fartyg. De som tror på någon sorts öde skulle kanske misstänka att det vilade en förbannelse över det normanska huset på Drottninggatan. August hade köpt det efter Lars Petter Löthmans konkurs och båda hade de haft stora rederier, i synnerhet Löthman som kanske rentav haft det största i Sverige 1845. Båda hade haft ett alldeles för litet rörelsekapital i förhållande till rederiets storlek men Löthman hade dessutom blivit fartblind och häftade i skuld till Söderhielm på Tolffors med över 200 000 riksdaler. Löthmans konkurs gick ända upp till Svea hovrätt och blev inte klar förrän på hösten 1852.
I den Hillmanska släkten traderades en historia om att Carl Magnus i all hast lämnade fäderneslandet och bosatte sig i Paris. Om man får tro husförhörslängderna flyttade han och hustrun till Stockholm 1857 och han avled hursomhelst i Stockholm 1884. Kanske hade han följt med August Jernberg på någon av dennes resor till Paris. Jernberg hade 1847 till cirka 1849 studerat måleri för Thomas Couture i Paris, en auktoritet inom det historiska genremåleriet. Édouard Manet var också där några år. August och Carl Magnus hade bott tillsammans vid Drottninggatan och sen hade Carl Magnus köpt grannhuset Drottninggatan 12 på andra sid Hattmakargatan.
Efter konkursen bodde båda två ute i Sandbacka ett tag, norr om stan. Den unge konstnären borde haft lust att strypa mannen som lätt kunde förskingrat hans farsarv men han verkar ha varit sällsynt god människa och Carl Magnus en charmig bedragare.
Ingvar Henricson
—————————————————————————————
till Startsidan 
Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be Senast uppdaterad: 2012-01-17
