EA Hedin ritade sina hus och komponera fasader på ett drivet sätt. Han tillämpade många sk nystilar som t ex i denna Schweizeribyggnad vid Strömdalen 1886. Byggnaden revs 1958 för att ge plats åt Skogsmuseet Silvanum.
Stadsarkitekten som ritade många hus
Om man är intresserad av vårt lands snabba urbanisering och dramatiska folkomflyttningar till städerna så sitter vi på parkett i vår välbyggda stad Gävle. Här kan vi se effekterna av 1800 – talets industrialisering och många spår av tidens påtagliga teknikoptimism komma till utryck i bebyggelsen. Det var järnvägsbyggandets, elektricitetens, telefonens tid. Vi fick 1874 en ny hälso- och byggnadsstadga som, enligt sin författare justitierådet Albert Lindhagen, skulle tämja de handlingskraftiga aktörer som ”ruskade” om vårt land.
I vår stad verkade kända grosshandlare som G. F. Göransson, P. Murén, P.C. Rettig mfl, som lyckades hävda sig ovanligt väl i den internationella konkurrensen om nyföretagande mot tyska, franska och brittiska kapitalintressen. En del av dessa aktörer verkade efter den stora stadsbranden 1869 i direkt kontakt med eller som medlemmar i stadens styrelse. Exempelvis inkallade översten Nils Ericson och arkitekterna P.G. Sundius samt P. Hallman för att utveckla övergripande stadsutvecklingsplaner, vilka sedan låg till grund för efterkommande bebyggelseplaner. Kapital och teknik kunde mobiliserades till den brandhärjade staden tack vare lån och försäkringar. Uppbyggnadsarbetet skedde imponerande fort. Något att tänka på när man fnyser åt den tidens egenrådiga grosshandlare, vilka levde i ett samhälle på tröskeln till det moderna och före det demokratiska genombrottet. Idag kan vi studera den samlande effekten av detta skeende i stadens övergripande bebyggelsestruktur med sin rikhet på arkitektoniska uttryck hos enskilda hus och platsbildningar inklusive Esplanaden samt parker exempelvis Boulognerskogen. Det kan vara svårt att urskilja de enskilda människornas bidrag och särskilja olika tidsskiktens successiva omvandling till det vi ser idag. Men en person skiljer ut sig. Gävles stadsarkitekt E.A. Hedin.
En stad är som en gammaldags griffeltavla, där äldre text suddas ut men lämnar spår under den nya som skrivs. Hus byggs och rivs men låser samtidigt stadens struktur över hundratals år. Det är en insikt som gjorde att de styrande i vårt land diskuterade att stora städer borde ha kommunalt anställda stadsingenjörer, stadsbyggmästare och stadsarkitekter. Man började tala om stadsbyggnadskonst. Konst skall då förstås i ordets äldre mening som närmast betyder skicklighet eller teknisk förmåga. ( Jämför med läkekonst!)
När Mårten Albert Spieringtillträdde som stadens förste stadsarkitekt 1873 hade han verkat som stadsbyggmästare för att bygga upp staden efter branden 1869.
Endast 26 år gammal tillträdde Erik Alfred Hedin samma befattning vid Spierings förtidiga död 1877. Trots att Hedin verkade som stadsarkitekt under 45 år är det oklart vilka övergripande tankar han hade på stadsutvecklingen eftersom han kom att fullfölja föregångarens planer. Rollen som stadsarkitekt gav honom efterhand en monopol- och maktställning på husbyggnadsområdet. Den fastställa lönen som stadsarkitekt var låg. Det förutsatte i sin tur att han hade eget kontor bredvid det kommunala för att få en försörjning jämförbar med kollegorna. När Hedin slutade 1922 tog de styrande fram en ny instruktion. Först med 1931 års stadsplanelag blev det uttryckligen föreskrivet att en stadskommun skulle ha en stadsarkitekt, och 1947 års byggnadslag satte därtill upp vissa kompetenskrav.
Stadsarkitektens roll renodlades därefter mer till att vara sakkunnig i byggnadsnämnden och mindre utöva den projekterande och byggande rollen för att undvika olika jävsituationer.
Flitigt verksam
Denna stora arbetsförmåga delar Hedin med många av samtidens mer kända aktörer, som ofta arbetade till kollapsens gräns. Det förutsatte givetvis en förstående familj. Hedins arbetsinsats bestod i att arbeta med yttranden, byggnadslov och byggnadskontroll för stadens räkning men kanske främst verkade han som projekterande och ritande arkitekt. Han fick många uppdragsgivare inom staden, kyrkan och enskilda personer som uppskattade hans flyhänta förmåga. Han hade god kontakt med byggarna. Hedin var utbildad arkitekt från Konstakademin och hade likt sina kollegor en stor bredd i sin stilreportoar. I Hjalmar Bergmans roman Farmor och vår Herre skildras en ny typ av arkitekt som på sitt kontor har stilplancher från egyptiska, bysantinska, romanska, gotiska, renässanska, barocksa, moriska och fornordiska epoker o s v och i sitt praktiska yrke tar de nystilar han behöver. Man brukar kalla det för stilmaskerad och det talades i samtiden om arkitekturens kristillstånd. Men vi kan om vi vill läsa det som ett uttryck för tidsandans formglädje snarare än osjälvständighet. Man ser att Hedin hade nära till det hantverkliga och var öppen för att pröva nya tekniker t ex elektricitet och varför inte då också använda olika stilar när de passade?
Erik Hedin har vissa likheter med denna Bergmanska eklektiker men utvecklar likväl något eget som blir tydligt i hans kyrkor och höga hus på stora socklar i staden. Många av husen är rivna. Om man sätter sig in i med vilken takt det byggdes blir man ganska imponerad av hur väl han löste uppkomna problem och balanserade sina många roller. Och vi fick på köpet en intressant stad att leva i. Man kan göra ett litet tankeexperiment och ställa sig frågan hur vår stad skulle se ut om vi inte haft denna febrila besatthet att rita hus för alla upptänkliga sammanhang? Det skulle därför vara intressant att med det rika material som författarna Lindh – Lundblad tagit fram i sin bok: Erik Alfred Hedin. Stadsarkitekten som byggde halva staden, försöka skilja ut vad Hedins inflytande i sin roll som stadsarkitekt och andra sidan stadens flitigaste husbyggare betytt. Lars Lindh och Birgitta Lundblad har gjort ett omfattande arkivarbete att förteckna allt som den flitige och flyhänte arkitekten EA Hedin gjort under sin långa yrkesverksamhet i staden. Och visst måste vi instämma med Hedin att han under 45 år hann med mycket. Det visar den långa verksförteckningen som författarna utarbetat. Det blir 13 trycksidor med mer än 250 verk av skiftande slag. En närmast otrolig arbetsinsats av en enskild person. Vi får vidare i boken ett urval av Hedins mer kända verk i bilder och foton. Många byggnader känner vi igen i dagens Gävle som landmärken och märkesbyggnader t ex Sjömanskyrkan 1890, Hellbergska magasinet 1893, Gevaliapalatset 1891-1892, Engeltofta 18982, Södra gosskolan 1890, Brynässkolan1903 som exempel. Men många hus har rivits. Boken om Erik Alfred Hedin är ett bra bidrag till studierna av vår stad som jag varmt välkomnar och har haft stor glädje av. Det har också blivit en vacker bok formgiven av Dietmar Design.
Marknadskrafterna går inte hand i hand med långsiktig stadsbyggnadsutveckling var den insikt som formulerades för hundra år sedan. Stadsarkitektämbetet borde vara en institution för att väga av hela stadens markanvändning och gestaltning på ett sätt som närmast kan liknas vid en finansministers i en regering. Vi kan med lite ansträngning se själva stadslandskapet som en begränsad budget. Allt kan inte realiseras. Den kvalitet som säkerställs har vi inget enkelt ord för på svenska. Vi kan låna det engelska townscape och eller urban designsom innebär en känsla av omsorg om mänsklig skala, rumssammanhang, former, material, växtlighet, ljus mörker. Kvaliteter som varje medborgare lätt upplever när vi åker till städer som ofta lanseras vara attraktiva turistmål. Denna kvalitet skapas givetvis inte av en person utan växer fram genom generationers stadsbruk. Stadsarkitekten kan verka för att stimulera denna framvuxna praxis, se till att stadsbilden i dess helhet diskuteras, artikuleras och tillämpas med spännande avvikelser. Beakta att vår stad inte är ett enhetligt bygge utan har en mer än femhundraårig historia som skapats genom att ett ”knippe” parallella bebyggelse- och fastighetsprojekt griper in i varandra och skapar stadens genuina gatumönster och stadsbild. Tänk på Gamla Gävle och jämför med 1950 talets Söder. En oerhört sammansatt process som mår väl av att beskrivas och diskuteras. Det sker givetvis inte utan konflikter. Men tystnad är inte det vi behöver.
Stadsarkitektrollen har sedan dess varierat under åren och till slut avskaffats 1999. Jag tror det var synd och frånvaron av diskussion beror på vår oförmåga att hålla själva karaktären i de olika beslutsprocesserna isär rent beskrivningsmässigt och logiskt. Att rita och bygga hus för en byggherre är konkret och påtagligt, att forma stadsbilder, skapa stadsrum och gestalta stadskvarter, parker, ange utbyggnadsriktningar, forma stadslandskap är att förhandla om investeringar och bemästra strategiska frågor. Städer byggs inte djupare besett. De blir till och speglar olika maktförhållanden och mångviljeproblem. Det stora hotet mot våra städer är att de trasas sönder och vi drabbas av det som kallas urban sprawl. Läs den amerikanska bilstaden.
Den ideologiska kampen kan skymma vad vi ser. Det behövs uppenbarligen en beslutsnivå inom kommunen som försöker se till den historiskt framväxta stadsbygden i dess helhet. Om denna institution inte finns kan sannolikt uppkomna frågor inte synliggöras eller diskuteras förrän det är för sent.
Gösta Carlestam
Lundblad Birgitta och Lindh Lars (2007):
Erik Alfred Hedin ( 1852-1925) Stadsarkitekten som byggde halva stan – en monogafi.
ISSN-nr 0280-5936
232 sidor
———————————————————-
Gösta Carlestams material är länkat av Lisse-Lotte Danielson.
