Den unga kvinna på bilden är beredd att försvara Norges självständighet, med vapenmakt om det skulle behövas.
Den 9 oktober 1905, i dag för hundra år sedan, godkände norska Stortinget Karlstadskonventionen från den 23 september, den konvention som innebar slutet på unionskrisen 1905. En radikal minoritet i Stortinget röstade emot. Den 13 oktober ratificerade den svenska riksdagen konventionen. En konservativ majoritet kritiserade överenskommelsen, men röstade inte emot den. Karlstadskonventionen undertecknades i Stockholm den 26 oktober.
Oscar II avsade sig samma dag den norska kronan och unionen var därmed formellt upplöst. Man kan alltså ange olika data för när unionskrisen tog slut. Själv är jag böjd att ange den 14 september, då förhandlarna i Karlstad gick med på att Norge skulle riva tre gränsbefästningar, men få behålla den fjärde, Kongsvinger. De återstående besluten var formella, kompromissbeslutet om gränsbefästningarna var avgörande. Men nu återstår flera frågor.
Hur uppkom unionskrisen? Hur löstes den? Varför blev det inget krig? Hur skulle ett eventuellt krig ha slutat? För att börja med, den första frågan. Den 7 juni 1905 förklarade Stortinget att unionen var upplöst sedan unionskungen, Oscar I, vägrat skriva under ett stortingsbeslut om eget norskt konsulatsväsen. Det rörde sig om en statskupp. Behandlingen av den åldrige Oscar I väckte stark indignation i Sverige och åtskilliga protestmöten, bland annat i Gävle, avhölls.
En urtima riksdag inkallades och i sitt trontal den 20 juni betonade Oscar att han inte ville möta “orätt med maktmedel” och att regeringen begärt riksdagens bemyndigande att lösa krisen med fredliga medel. De organiserade arbetarna i Gävle, som i princip var republikaner, hyllade vid ett möte i Strömdalen genom ett telegram kungen för hans fredsvilja. En ny regering bestående av ministrar från skilda partier under ledning av den konservative brukspatronen Christian Lundeberg från Forsbacka, tillsattes.
Efter hårda förhandlingar i Karlstad 31 augusti till 23 september – dagarna 8-13 september var särskilt kritiska – löstes krisen. Det blev inget krig. Varför? Flera skäl har angetts. Kungahuset med Oscar I var inställt på en fredlig lösning, likaså de båda chefsförhandlarna, Christian Lundeberg och norske statsministern Christian Michelsen. Stormakterna Tyskland och Storbritannien verkade också för en fredlig lösning, upptagna som de var med andra kriser.
Men vad skulle ha hänt om det blivit krig. Även om de ansvariga förhandlarna ville ha en fredlig lösning kunde ett krig ha utbrutit de kritiska dagarna 8 till 13 september på grund av ett intermezzo, sådant har hänt. Det fanns en svensk krigsplan från 1893, som gick ut på ett svenskt angrepp på Norge och en erövring av huvudstaden Kristiania, nuvarande Oslo, innan de norska styrkorna i västra Norge hunnit bli stridsberedda och effektiva. Norge skulle besegras.
Den norske professorn i modern historia vid universitetet i Oslo, Öystein Sörensen, har i en uppsats i samlingsverket “1905-unionsupplösningens år. Nya perspektiv på ett svenskt drama” (red Torbjörn Nilsson och Öystein Sörensen, Carlssons förlag) närmare beskrivit krigets förlopp. Det rör sig givetvis om så kallad kontrafaktisk historieskrivning – vad skulle ha hänt om inte det eller det inträffat. Metoden ansågs förr vara ovetenskaplig men är numera accepterad av seriösa historiker.
Här en kort sammanfattning. Gränsbefästningarna kringgicks. Svenska styrkor landsattes på västsidan av Kristianiafjorden och ryckte fram mot Kristiania. Den svenska flottan var överlägsen – Norge hade 1905 fyra pansarskepp och Sverige satte in åtta. Den norske amiralen ville inte utkämpa en omöjlig strid utan drog tillbaka sin flotta, något som möjliggjorde den svenska invasionen i Kristianiafjorden. Efter fyra veckors belägring föll Kristiania.
Den snabba svenska militära segern blev dock verkningslös. Den norska regeringen visade inga tecken på att vilja kapitulera. Visserligen var stora delar av den reguljära norska krigsmakten satt ur spel, men kampen mot de svenska ockupanterna kunde föras på annat sätt. Regeringen uppmanade till och försökte organisera en norsk “folkstorm” mot svenskarna. Mot slutet av oktober var visserligen avsevärda områden ockuperade, men samtidigt växte den norska gerillarörelsen.
Den svenska ockupationen var inte särskilt populär hos Europas stormakter. Norge bedrev en effektiv propaganda för sin sak, anförd av storheter som Fridtjof Nansen och Björnstierne Björnson. Särskilt i Storbritannien var sympatierna för Norge stora. De kulturella, politiska och ekonomiska kontakterna mellan Norge och Storbritannien var sedan länge påtagliga. Svensk motpropaganda, där norrmännens motstånd likställdes med upproret i Sydafrika, hade ringa effekt.
Än värre var den svenska oron för vad arvfienden Ryssland kunde ställa till med. Sedan kriget mot Japan avslutats ökade risken för att Ryssland kunde utnyttja det svenska nödläget i gerillakrigets Norge och återuppta den ryska framryckningen mot varma hav, en oro som var vanlig på den tiden. Det kunde i värsta fall orsaka ett europeiskt storkrig med den skandinaviska halvön som krigsskådeplats. Allt var möjligt de skenbart lugna åren före 1914.
Men det finns ett annat tänkbart kontrafaktiskt scenario. Unionen kunde ha bestått utan krig och kompromisslösningar i Karlstad. Någon unionskris borde inte ha inträffat över huvudtaget. Så sent som sommaren 1904 höll förhållandet mellan de två länderna på att bli lugnare. Besinningsfulla krafter på båda sidor såg ut att kunna lösa den ständiga konflikten om utrikesstyret och konsulatsväsendet. På norsk sida fanns det få som uttryckte en önskan om brytning.
Det var den svenske statsministern Boströms så kallade lydrikessynpunkter som åstadkom en strömkantring. Lydrikespunkterna, som handlade om att den svenska regeringen ville lägga grund för en svensk dominans inom utrikespolitiken, väckte ett ramaskri i Norge när de publicerades i november 1904. Vad hade hänt om den svenska regeringen gått Norge till mötes och accepterat den norska regeringens förslag till tolkning av konsulatslagarna? Hade unionen bestått?
Stämningen hade lugnat sig och unionen på kort sikt hade blivit befäst och stärkt. Den hårdföre konservative politikern Christian Lundeberg lyckade ju till allmän överraskning lösa unionskrisen vid förhandlingarna i Karlstad. När Lundeberg mot alla odds kunde vara en kompromissvänlig statsman i augusti och september 1905 varför kunde inte hans föregångare Boström vara det hösten 1904, frågar sig Öystein Sörensen och betonar därmed personlighetens betydelse i historien.
Unionkrigens upplösning 1905 firades med buller och bång i Norge tidigare i år, något som väckte anstöt hos många. Men uppmärksamma tv- tittare kunde notera att många norska kvinnor och män, särskilt kvinnor, beklagade unionsupplösningen eftersom de tyckte att vi stod så nära. Främst i språk vill jag säga. Vid ett turistbesök på Island i somras frapperades vi av att norskan var så lätt att förstå i motsats till isländskan och danskan. Frändskapen upplevdes som påtaglig.
Till sist en personlig kontrafaktisk fundering. Vad hade hänt om unionen mellan Norge och Sverige hade bestått i april 1940? Hade Hitler angripit och ockuperat Norge? Den tankegången förde jag fram på ett föredrag för många år sedan och fick svaret från en i publiken att det svenska försvaret då var så svagt att tyskarna kunde ha klarat av att även ockupera Sverige. Först efteråt kom jag på att Hitler måste ha avdelat betydligt större militära resurser i Skandinavien med konsekvenser som resultat.
LENNART ÖDÉEN
———————————-
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget 2014-08-2.
