Ulf Kriström
Det fanns ingen journalisthögskola när jag började skriva i Gefle Dagblad. En del kom till tidningen från universitetsstudier, men jag tror att de flesta hade börjat som jag.
Med känslan av att jag kan skriva.
Vill skriva.
Måste skriva.
I mitt fall började det redan i…ja, jag tror det var fjärde klass i Kyrkskolan i Stråtjära där jag växte upp. Jag var ingen särskilt flitig skolgosse, men när det handlade om uppsatsskrivning tändes en glimt i ögonen. Jag skrev långa, långa berättelser och minns att läraren sa att han inte skulle bli förvånad om jag blev författare.
1960, när jag var 13 år, flyttade familjen till Gävle och jag började på läroverket. Jag var en av de sista som tog realen där innan skolreformen kom och suddade ut den utbildningsplattformen och förvandlade läroverket till Vasaskolan.
Sedan blev det handelsgymnasiet på Borgarskolan.
En klasskamrat som heter Åke Nilsson skrev lite sport i Gefle Dagblad, och när jag 1963 frågade honom hur man skulle kunna få in en fot så sa han att det bara var att gå upp och prata med Larry.
Åke Nilsson
Larry Wiklund var sportchef (på den tiden var det en titel som var reserverad för tidningsbranschen), och jag knallade dit och frågade.
Jodå, visst fick jag prova på att skriva.
Det började med matcher på lägre nivå, men samtidigt som min kompis Åke klev av för att satsa på sin karriär som spjutkastare (han blev en världsstjärna med tiden) så avancerade jag på sportredaktionen. Redan hösten 1964 fick jag börja skriva referat från elitmatcher i ishockey, och högre kunde man inte komma som frilansskribent på GD.
Jag blev så småningom (tror det var 1968) anställd på sporten, och 1972 gick jag över till allmänna redaktionen. Jag fick efter en tid för mig att jag skulle göra större nytta för tidningen om jag blev redigerare och jobbade med andra skribenters texter. Och så förblev det i princip under hela min karriär.
Under några år i början på 1980-talet levde jag alla journalisters dröm: jag gav ut en egen tidning. Nästan alldeles egen i alla fall – vi var tre avhoppare från Gefle Dagblad som i början av 1980-talet bildade ett bolag som bland annat gav ut den lokala söndagstidningen Norrlands-Posten (namnet tog vi från en dagstidning som gavs ut i Gävle för många år sedan).
Det var en härlig tid som tyvärr slutade med konkurs. Och 1990 var jag tillbaka på Gefle Dagblad, där jag under några år återvände till rötterna – det vill säga sporten.
De sista åren innan jag gick i pension fungerade jag dock som nattchef, det vill säga den som under kvällen läste igenom allt som hade producerats och såg till att det inte var några fel. Försökte i alla fall.
Numera finns det om jag förstått rätt inte längre någon nattchef. Ibland tycker man kanske att det syns också.
I mitten av 1990-talet kom jag med i ett gäng som producerade den digitala uppslagsboken Gefle från A till Ö som länge fanns tillgänglig på GD:s hemsida.
På det sättet blev jag intresserad av lokal historia och började skriva artiklar på fritiden. Så energiskt att chefredaktören vid en sammanräkning kom fram till att jag var den som skrev mest av alla på GD:s redaktion, trots att det faktiskt inte var mitt jobb.
Nu är jag pensionär men sitter ändå vid datorn dagarna i ända och skriver. Men nuförtiden är det böcker. Så till slut fick min lärare i Stråtjära rätt.
Ulf Kriström
—————-
Public. 27/3 2016 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
