Om en andens lustgård på läroverket och om skandinaviska förbindelser.
På bottenvåningen i läroverket, intill lärarrummen fanns ett rum med inte så stort golvutrymme men högt i tak. Det var skolans utmärkta bibliotek. Där köptes nya romaner in, sådana som man fick köa för på stadsbiblioteket men som här var tillgängliga med detsamma. Ty lärarkåren var inte så intresserad av litteratur, är det intryck jag bar med mig ut i livet. Och här fanns tjocka klassiska biografier skrivna av lärda män om till exempel svenska skalder och författare. Jag minns att jag läste Fredrik Böök om Stagnelius men det jag har i minnet om Stagnelius kommer nog från annan läsning.
Biblioteket tillämpade det gamla lustiga systemet med lånestickor av kartong. I lånestickans ficka sattes in det undertecknade papper som man skrivit med datum och titel och eget namn. Stickan sattes där boken hade stått. Den här metoden återfinns förstås på små bibliotek där personalen har överblick över besökarna. Den som skötte läroverkets bibliotek var ingen mindre än Folke Wejbro, som i sanning var verksam på många håll utöver sin utmärkta lärargärning. Han skrev recensioner i Gefle Dagblad och han presenterade filmerna hos Filmstudion, där man såg klassiska filmer på vanliga biografen Saga som låg där den hemska betongbunkern nu reser sig över vad som var en del av Stortorget. Jag tror han var aktiv i andra delar av föreningslivet i Gävle.
Nu flyttar vi oss i tid och rum. 1983 var jag nygift och vi skulle göra en utlandsresa, min hustru Masja (Maria Nikolajeva) och jag. Resurserna var lite osäkra så vi nöjde oss med att ta bilen till Jylland och såg de härliga sandstränderna, tomma och suggestiva i vintervädret. Men vi for också till Köpenhamn, förstås. Och där skulle vi träffa den produktive författaren och litteraturvetaren Bo Grønbech, 1907-2006, även lektor vid Frederiksberg gymnasium.
Ty Masja hade översatt hans biografi om Hans Christian Andersen till ryska. Kvalificerade översättningar av nordisk skönlitteratur hade hon minsann publicerat i litteraturtidskrifter, som då ännu spelade en mycket viktig roll i Ryssland. Men hon var för ryska förhållanden uppseendeväckande ung för att ge ut en översättning i en separat bok. Upplagan på förlaget Progress var ganska låg, bara 100 000 ex, med tanke på hur populär H C Andersen är även i Ryssland.
Översättare och författare ska gärna träffas – allra bäst förstås medan översättningen utförs, men det hade inte gått i det här fallet.
Bo Grønbech tog gärna emot oss och bjöd på ett glas portvin och det talades sagor och H C Andersen. Masja som är född 1952 var redan då så där utomordentligt beläst och kunnig som ryska intellektuella inte sällan är och jag lyssnade med behållning.
Sedan frågade vår värd hövligt var jag kom ifrån och när han hörde ordet Gävle lyste han upp.
Där var han ofta, berättade han, i utbytet nordiska länder emellan. Där har jag en mycket god vän, sa han, Folke Wejbro som är aktiv i Föreningen Norden. (Eller skötte utbytet, jag minns inte så noga.)
Jaha, sa jag, och han var min klassföreståndare i två år. En av de allra bästa, om inte den bäste.
Och nu kom jag ju ihåg den danske lektorn, gemytlig och puffande på sin pipa i skolkorridorerna och andra ställen där verkligen ingen annars fick röka. Förstås.
—–
Vem är Staffan Skott?
Staffan Skott, född 1943, är författare och en av Sveriges främsta översättare från ryska till svenska, både inom dramatik och skönlitteratur. I februari 2009 tilldelades han Samfundet De Nios Översättarpris. /Lisse-Lotte
Publ. 2016-09-13 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Se även:
Staffan Skotts Gävleminnen, kap 1 (av 4).
Staffan Skotts Gävleminnen, kap 2 (av 4).
Staffan Skotts Gävleminnen, kap 3 (av 4).
