Staffan Skotts Gävleminnen, kap 2 (av 4).

Norra gatan 2

Där bodde vi bara ett par år. Jag har två aparta djurminnen. Jag har inte sett någon annan nämna följande företeelser på de två gävleforumen på nätet, som är mig till stor glädje och väcker många egna nästan försvunna minnen till livs.

Från balkongen kunde man se polisrytteriets anspråksanlösa anläggning där hästarna ibland rastades på en ganska liten gård. Jag ser på en gävlekarta att gatan heter Stallgatan, hörnet Norra Köpmangatan. Det finns inga hågkomster för mig att jag sett ridande polis ute på stan i Gävle, och jag antar att ridande polisen i Gävle lades ner för länge sedan.

( Se: Utdrag ur Folke Löfgrens barndomsminnen:

Ridande polisen

Längst bort på Norra Köpmangatan låg ridande polisens stall. Tidigare hade de haft såna lokaler i samma kvarter som pantbanken (Norra Köpmangatan 16). En av de ridande poliserna var Bertil Clevestål. Han slutade sin polismannabana för att helt ägna sig åt ridsporten. Utan någon hjälp från kommunen startade han en egen ridskola till hundratals ungdomars glädje och nytta. En fostrargärning så god som någon annan.

Om Norra Köpmangatan, idyllen som försvann

Gefle Dagblad 8 juni 1983)

Nu en utvikning. Jag har länge följt de två gävleforumen på nätet. Det är många bilder och inlägg som väcker minnen som jag inte visste av, som länge legat gömda i hjärnans skrymslen och vrår. Och denna process tar fram ytterligare nya minnen. När jag forskade på nätet efter polisrytteriet i Gävle, och inte hittade mycket, kom dock fram ett namn som jag genast kände igen. Fast jag aldrig träffade personen ifråga!

Min syster och många av våra jämnårig gick och red, som det hette. De talade ibland om ridläraren och ägaren av ridskolan Bertil Clevestål, som uppenbarligen var en Personlighet. Jag hittar följande om honom:

”I Lerviks herrgård har Lerviks ridcentrum sin verksamhet sedan början av 1980-talet då Bertil Clevestål gick i pension och sålde sin ridskola vid Tolvfors till ryttarsällskapet.
Clevestål, (1917-1993) levde för hästar. I mer än tio år var han kavallerist vid K2 i Helsingborg, därefter i 13 år ridande polis i Gävle innan han startade sin ridskola, den första organiserade i Gävle, och bildade Gävle Ryttarsällskap. Han drev ridskolan till 1982 då han gick i pension.”

Åter till Norra gatan 2 och norr utfarten. Åt andra hållet från det stora hyreshuset låg Tollerz stora anläggning för bilhandel och bredvid den, längre bort från stora genomfarten, fanns en sorglig syn. En räv som var fängslad med lång metallkedja och som hade grävt en massa små gropar, patetiska gryt. Marken var kal och sandig. Vi aktade oss naturligtvis för att komma nära den.

TOLLERZ, CARL HERMAN, direktör, Gävle. Född 12/7 1894 i Kopparbergs län. Arbetat som verkstadschef inom mekaniska verkstadsindustrier. Innehavare av ovanst. företag.

Åter till boendet. Norra gatan kallades från början Norra Centralgatan och den förträffliga HSB-fastigheten var lång och byggd i vinkel. Vi hade en stor och rymlig våning mot Norra rådmansgatan. I fastigheten bodde längre bort en pojke som hette Dick Skoog som var min närmaste kamrat. Vi barn lekte ofta i källaren där det bland annat fanns rätt små skyddsrum med luckor till de måttligt stora ingångarna, man fick krypa in. Vi hittade väl inte på så mycket bus, det fanns inte mycket att göra där, men vi undersökte vad som fanns. För äldre, för tonåringar som ville vara ifred, kanske på tu man hand, erbjöd de vissa möjligheter.

Under de här åren cyklade jag omkring mycket i staden, mest på norra sidan av ån, fiskade vid den långa järnvägsbanken mot Fredriksskans där det var gott om abborre vid svängbron. Över huvud taget hade vi småkillar gott om svängrum, trafiken var ju måttlig till och med på genomfarten och inte mycket att bry sig om på smågatorna. De fina kvarteren på Öster med gedigna tvåvåningshus i rutigt gatunät är borta nu; jag vägrar tro att de var ruffiga och mogna att skatta åt förgängelsen. Det är återkommande struntprat och svepskäl när man vill riva fina gamla kvarter med mänsklig atmosfär, både i Gävle och på annat håll. Där husen får stå kvar blir de ompysslade och hålls i gott skick, städer som får behålla sådana kvarter kan skatta sig lyckliga. Det hus på Öster som jag var in i var det då inget fel på och det andades en stilla trivsel över hela stadsdelen.

På andra sidan genomfarten, norr om Kungsgatan, fanns ett öppet obebyggt område där frikyrkofolket ibland reste tält under den mindre kalla årstiden. De hade ju riktiga byggnader att hålla till i men det var någonting med stämningen från den tiden då de varit hänvisade till enklare förhållanden. ”Tältkampanjer”, man skulle också nå ut till nya proselyter. Vi barn smög in ibland och lyssnade men försvann fort igen, det var ganska tråkigt för oss. Dock minns jag inte att vi någonsin störde dem med hyss eller bråk.

Längre ut längs utfarten, efter järnvägsviadukten, lockade Gävletravet. Tills man plankat in en gång, jag minns inte hur det gick till, och fann att det för icke bevandrade småpojkar var ganska ointressant. En gång betalade jag nog entré när det var en grupp ”Donkosacker” som visade ryttarkonster, dzjigitovka säger man på ryska med ett exotiskt lånat ord, och när hästarna vilade satte sig ryttarna ner och sjöng. Det var förstås inte i klass med Sergej Zjarovs (Serge Jaroffs) kör ”Donkosackerna”, som man kan lyssna till från högklassiga inspelningar.

Gävletravet