Publicerat i Gefle Dagblad Fredag 19 januari 2001
Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
Den 17 september 1962 var en stor dag i Gävle. Jordbruksminister Eric Holmqvist invigde Böndernas hus, den biblioteksfastighet söder om Gavleån som i dag föreslås bli kulturknuten Gefle Wapen. Landshövding John Lingman höll också tal och det dansades folkdans på det då platta Slottstorget. Den imponerande byggnaden, ritad av Henning Orlando och Kaj Sucksdorff vid Svenska riksbyggen i Stockholm, hade kostat hela 4,5 miljoner.
In flyttade institutioner och organisationer som betjänade jordbrukarna i Gästrikland och Hälsingland och i viss mån också Dalarna och norra Uppland.
Nio jordbruksekonomiska föreningar plus RLF hade bildat ett nytt bolag för driften. I gatuplanet inrymdes hemslöjden, en pressbyrå och en herrekiperingsaffär och i en vinkellänga mot ån fick stadsbiblioteket nya lokaler.
Slottstorgets utsmyckning var bara på diskussionsplanet. Det ska gärna vara något med vatten, ansåg de nyinflyttade. Med tiden kom Moores tredelade kvinnofigur dit – som vackrast när det regnat och hennes svärta blivit som blankast och djupast.
Det var anknytningen till jord- och skogsbruket i Dalarna som medförde att jag deltog, som reporter från Falu-Kuriren. Jag hade aldrig förr varit i Gävle. Min kulturhistoriskt intresserade fotografkollega K G Svensson, som hade en fot på tidningen och en i Dalarnas museum, visade mig kvarteren bakom den nyuppförda höga huskroppen:
– När vi ändå är i Gävle, kan vi se oss omkring.
Det var inte svårt att bli förtjust i Gamla Gefle. Ett par dagar senare var jag tillbaka, hemma hos konstnären Sven Olow Olsson på Övre Bergsgatan, den gata som löper österut i en backe ner från Snus- Majas tomt. Gitarrer, banjo, balalajka och en uppstoppad vadarfågel samsades om utrymmet i hans ateljé med explosions- och landskapsmåleri.
– Målar man tillräckligt nervigt, behöver man inte ta nervmediciner, förklarade den tidigare jazzmusikern Olsson för mig.
Man kunde nästan se på hans konst att han gillade elektronisk musik. Där fanns rymdstationer och robotvisioner, raketstart- och infernofantasier i expressiva koloriter. Men tuffheten i motivvalet var inte den enda dimensionen. Hans ytdekorativa måleri hade också drag av dalakurbits. Det var litet av Elie himmelsfärd i rymdåldern.
Både svenska kungen och marskalk Tito i Jugoslavien har köpt av mig, berättade han. Och i Sandvikens stadshotell och Gefle sparbank hade han gjort väggmålningar – finns de kvar i dag, månne?
Han satt i ateljén med ett ulligt, gulligt lamm, stort som en kalv, i knät. Fast egentligen var Chico en vit bedlingtonterrier.
Johnny Mattsson i hörnet av Rettigsgatan och Västra Islandsgatan, granne med stadens museum, tyckte inte om att tituleras snidare.
– Det ger associationer till rena allmogeslöjden. Jag kallar mig trätäljare, för en täljare kan också skulptera.
Fadern P J Mattsson var sågare på Korsnäs och gjorde hemslöjdsföremål i trä som hobby – sybord, brickor och dylikt. Vid en internationell skidutställning i Falun 1907 hade han fått pris för sina välgjorda skidor.
Johnny ärvde hans känsla, eller kanske lidelse, för trä och blev en känd konsthantverkare i staden. Inte minst hans ölgäss och kåsor blev populära och såldes även i Stockholm.
Vid entrén till den mattssonska gården låg några väldiga träbumlingar i furu.
-Jag brukar passa på vid rivkåkar, sa Johnny.
– Man kan finna mycket användbart där. Och så letar jag drivved i skärgården i min båt. Bitar från gamla skepp kan ge fantastiska effekter. De blir nästan svarta i färgen.
Han visade mig knappar av körsbär och av det tvåfärgade gullregnsträt, dörrhandtag i trä som var en vila för handen att hålla i, pappersknivar i två träslag: mörk jakaranda inlagd som ett mittstreck i ljus lönn – och vice versa.
Trekantiga taktpinnar – för bättre grepp i handen än vanliga runda – var en av hans uppfinningar. Flera dirigenter hade köpt såna av honom. Hans musikintresse var påtagligt. Inte bara hade han gett ut några skärgårdsvalser, text och musik Johnny Mattsson. Han hade instrument för en hel orkester: tre dragspel, varav ett magdeburgerspel med handsmidda basar, mandolin, två gitarrer, en gammal orgel, två fioler…
Ibland, erkände han, kunde han bli besvärad över alla flockar av skolbarn, turister och vanliga gävlebor i den lilla försäljningslokalen och ateljén i huset.
-Visst får de komma på studiebesök och eventuellt handla av mig, sa han.
– Men det är inte så lustigt när de fortsätter in över gården och utan att fråga om lov invaderar min privatbostad…
I den lilla trädgården, helt skyddad från insyn från gatan, trampade duvor bland krasse, rosor, dahlior och penséer. Under en väggfast smideslykta klämde Johnny, med halmhatt på skulten, i på sitt blommiga magdeburgerspel.
-Nästa gång du kommer ska jag bjuda dig på nejonögon. lovade han. Men jag visste inte vad det var för sorts ögon och påminde aldrig om löftet.
På nedre Bergsgatan höll Dalerik till. Han hade sin silversmedja där Gunnar Cyrén med tiden skulle efterträda honom. Dalerik varnade för journalistik:
– Det är slitsamt och jäktigt och magsårsbefrämjande. Att vara redaktionssekreterare är inget för den som vill ha ett fritt och obundet arbete.
Han talade av erfarenhet. Eric Ericsson, som han egentligen hette, hade haft Dalerik som sin signatur på Gefle-Posten och Norrlands-Posten. (Alla journalister hade signaturer på den tiden. Jag kallade mig Dixie, efter min systers hund.) Sen sadlade han om, studerade på Konstfack och började som silversmed på Glasmästargränd i Gamla Gefle 1956. Året därpå flyttade han till Nedre Bergsgatan 11 där han drev konstsalongen Svarta Katten parallellt med sitt eget silversmide. Han gjorde smycken, bägare och bruksföremål och ledde även kurser.
– När mina silversmidesintresserade damer, kursdeltagarna, kommer, brukar jag sätta på mig en alldeles ren arbetsrock, sa han och skrattade utan att släppa tändernas grepp om pipan.
– Men ibland hänger jag en skylt på dörren: “Stängt på grund av det vackra vädret.”
Visst, friheten är skön. Men alla är inte konstnärligt begåvade. Jag framhärdade som journalist och blev aldrig silversmed. Däremot hamnade jag, tretton år senare, i samma lilla stadsdel. Härifrån får de bära mig.
BARBRO SOLLBE
————————————–
Oktober 07 2012
Sammanställt av– lisse-lotte@danielson.be