Rock´n Roll, idoler och musik på 50- och 60-talet - Christer Carlsson

Sommaren 1956. Vi hade flyttat från den omoderna 1 rummaren på Brynäs till den moderna 2 rummaren på Hamiltongatan. En ny tid började. Jag skulle fylla 10 år i december. Jag hade börjat att lyssna på Rock ´Roll. Självklart via den Amerikanske artisten Bill Haley med den i hela Västvärlden så oerhört populära låten Rock Around The Clock. Den dittills största “monsterhiten” i världen sedan Bing Crosbys White Christmas på 40-talet.

Bill Haley

Sveriges Radio som enbart innehöll en radiokanal på den tiden förhöll sig dock kallsinnigt till den nya flugan Rock’n Roll. På inskickade frågor, och nedringda telefonväxlar i radiohuset från ungdomar som liksom jag blivit ordentligt intresserade av den nya musiken, svarade en torr radioröst: “Sveriges Radios policy angående den bland vissa ungdomar nu så populära “Rock and Rollmusiken” innebär ett beslut att inte tillhandahålla denna typ av musik i etern enär Sveriges Radio anser att denna skadliga så kallade Negermusik kan anses uppvigla den Svenska Ungdomen!!” Jo så sade man! Det finns arkivklipp på detta även om det låter otroligt. Men sån var tiden. Synen på svarta människor var på den tiden oerhört nedvärderande och i USA liksom i vissa delar av Europa och andra delar av världen t.ex. Sydafrika rådde Apartheid. Vi var inte bättre här i Sverige. Svarta framställdes i reklamsammanhang och i övrigt som en sämre klassens människa. Marabous populära 5 öres Lakritskola “Nigger” är ett av många exempel.

Rock n´Roll bestod från början av en mix av allehanda Amerikansk musik, som de färgades Blues och Jazz samt de vitas Country and Western och Rock a Billy. Musikstilen kallade Rhythm and Blues från början, men den populäre Amerikanske Radio Disc Jockeyn Allan Freedman döpte 1951 musikstilen till Rock n´Roll. Från början bestod alla Rock ´n Roll band liksom Rock a Billyn av en gitarr, en ståbas och en trummis. Oftast sjöng gitarristen (som i Bill Haleys fall). Några band hade också en solosångare (typ Elvis Presley). Eftersom populära svarta musiker och låtskrivare som trots att dom sålde massor av skivor, inte ens fick framträda i Amerikansk radio eller TV valde de i många fall att sälja sina populäraste låtar billigt till hugade vita musiker och sångare. Det var ju ett sätt att ändå tjäna några dollar i royalty när de spelades på radio och TV. Därför var de första populära Rocksångarna i Europa enbart vita killar! Detta trots att svarta artister som Chuck Berry, Little Richard och Bo Diddley sålde miljontals skivor både i USA och Europa, men så länge som segregationen rådde, spelades dessa artister inte på radion, hindrades på alla sätt och blev därför inte lika kända som de vita artisterna.

Chuck Berry Little Richard

Bland de vita artisterna nu som lugnt kunde plocka bland ett dignande smörgåsbord av bra Rocklåtar från de svarta förbjudna artisterna och på det viset blev världskända, märktes Amerikanarna Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Paul Anka, Pat Boone, Carl Perkins, Gene Vincent, Buddy Holly, Eddie Cochran m.fl. Även i England blev naturligtvis Rocken stor och där hette de första populära artisterna Cliff Richard, Tommy Sands, Lonnie Donegan och Tommy Steele.

Tommy Steele Elvis Presley

Denne Tommy Steele blev märkligt nog betydligt populärare i Sverige än hemma i England. Detta tack vare en skicklig marknadsföring och flera turnéer till Sverige. Tommy Steele visade sig vara en väluppfostrad trevlig och ordentlig kille med en stor portion humor och detta gick hem hos de Svenska ungdomarna. Han hade inte den tuffa och råa attityden som t.ex. Elvis Presley framställdes med i svenska ungdomstidningar som t.ex. Bild Journalen. Tommy Steele var till typen nästan lite helyllesvensk tyckte man…

Tommy Steeles konserter i Sverige var kaosartade och flickorna grät och svimmade var han drog fram. Nu kom någon marknadsförare på Bild Journalen på den geniala idén att anordna en popularitetstävling mellan Tommy och Elvis. Anledningen var naturligtvis att höja tidningsupplagan ordentligt genom att rida på den plötsligt uppkomna Rockvågen bland de Svenska ungdomarna.

Ett marknadsföringstrick som de Svenska ungdomarna helt struntade i. Nu skulle det röstas! Denna tävling fick stort genomslag i media och snart hade landet delats upp i två grupper. Man kunde i (den förvånade) kvällspressen läsa om hur slagsmål ibland utbrutit på ungdomsgårdar runt om i landet. Elvis hade ett inte så litet handikapp här, han var i princip helt okänd för den Svenska ungdomen som hade tagit Tommy Steele till sitt hjärta genom alla reportage i Expressen och Aftonbladet samt naturligtvis turnéerna. Dessutom hade han likt Elvis gjort ett par filmer som drog fullsatta salonger.

Filmerna hette “The Tommy Steele Story” och The Duke Wore Jeans”, medan Elvis första film 1956 hette “Love Me Tender“. Året därpå gjorde han “Loving You” och kioskvältaren “Jailhouse Rock“. Elvis chans var trots filmerna, som sagt inte stor. Han spelades visserligen i Sveriges Radio, men de program som upplät den dyrbara tiden för en rocksångare var lätt räknade. Dock fanns det ett (1) radioprogram som renodlat handlade om den senaste schlager, jazz och rockmusiken.

Det hette ”Spisarparty” med Johan Sandström och Kersti Adams Ray och jag tror det gick tisdagskvällar klockan 17,30 och en hel timme framåt. Där kunde man få höra allt möjligt, det var schlagers blandat med Rock ´n Roll. Jag gillade det mesta.

Den första skivan jag köpte för egna pengar var dock med en svart rocksångare. Den hade ju inte spelats på “Spisarparty”, anledningen vet ni ju, men jag hade läst nånstans att en svart rocksångare som hette Little Richard var oerhört populär i USA bland rockdiggarna och eftersom en av låtarna (Tutti Frutti) var en låt som jag gillade med Elvis så chansade jag helt enkelt. Denna min första dyrgrip var en 78 varvare (stenkaka) med Little Richard. Tutti Frutti/ Long Tall Sally. En fantastisk skiva. Den kostade 3,50 på Norborgs Radio på Kungsgatan. Minns att etiketten var röd med guldfärgad text! Skivmärket var Decca. Jag tycker faktiskt fortfarande att dessa låtar och denna inspelning med Little Richard håller ännu! En oerhört bra skiva.

Norborgs Radio

Jag hade blivit en riktig Rocknörd, gick ständigt och i tid och otid omkring och sjöng på allehanda rocklåtar. Jag som gillade Engelska språket lärde mig snabbt massor av slanguttryck och annat användbart. Jag såg alla filmer med engelsk text.

På radioprogrammet Sveriges Bilradio med C.G. Hammarlund på lördagarna kunde man ibland också få höra någon bra låt om man hade tur. . Han hade nämligen en programpunkt som hette ”veckans ungdomsskiva”, men om man hade otur kunde det lika gärna bli ”Skiffel i ett skafferi”, med Grodan Boll! Sen fick man vänta en hel vecka till nästa. När Paul Anka så kom med sin stora Hit Diana, fick jag ännu en favorit. Jag minns när Paul Anka var i Gävle och skulle uppträda i Furuvik. När jag gick till Solängsskolan den lördagen så tänkte jag den hisnande tanken att självaste Paul Anka just nu befann sig i samma stad som mig. Såå stort att marken gungade. Att få se showen i Furuvik var inte att tänka på. Hur skulle det gått till? Jag kände ingen med de pengarna.

Pau Anka

Den klasskompis som hade samma musiksmak som mig dvs. rock ´n roll hette Pelle Broberg. Han hade dessutom en bror som spelade trummor i ett band. Sa han i alla fall. Vi diskuterade musik var och varannan rast. De övriga i klassen verkade inte alls intresserad av den nya musiken. En dag slog en bomb ner tyckte i alla fall Pelle Broberg och jag. Vi fick reda på att 3 av våra klasskompisar hade bildat ett band och skulle uppträda i skolans aula! Helt utan vår vetskap. Vilken chock! Det var ju precis det som Pelle och jag hade pratat om, att vara med i ett rockband. Så kom lördagen när killarna skulle uppträda i aulan på Solängsskolan under “roliga timmen”, som dessutom skulle vara gemensam för alla klasserna eftersom det nya bandet skulle uppträda. Där kom dom in på scenen iklädda gula skjortor och en varsin gitarr. Börje Wallén, Stig Forsberg och Erik Ersson. Efter att ha tackat för välkomst applåderna spelade dom den enda låt dom kunde nämligen “Tom Dooley”. I gengäld fick dom så mycket applåder (mest av flickorna) att dom spelade den 3 gånger. Man kunde kräkas för mindre. Jag vet inte vilket som var värst, att dom fick alla flickhjärtan att bulta eller att dom de facto hade ett band..Förmodligen kombinationen. Jag var ordentligt avundsjuk..

Idag är Börje Wallén känd teaterpappa i Gävle, Stig Forsbergs största merit är väl att han är pappa till trummisen i Refreshments Mats Forsberg. Erik Ersson är känd naturfilmare stationerad i övre norrland sedan många år.

Vi var ett gäng på gården hemma på Hamiltongatan som stod och diskuterade musik. Kanske 1957. Olle Hedblom en kille som var ett par år äldre än jag (idag pappa till en professionell golfspelare som heter Peter) frågade mig om jag hört Elvis Presley. Det hade jag inte. Jag visste dock två saker om honom. Ett, att han såg ut som en farlig raggartyp och två, att det var den killen som min farbror Roland sett uppträda på ett lastbilsflak i Texas 1956 och sagt till mig på Limön: ”Den killen kommer att bli världsberömd! Olle fortsatte, ”om du vill höra Elvis så kan du följa med mig upp”. OK sa jag. När jag kom ner tillbaka på gården igen så var jag vimmelkantig! Vilken musik, vilken sångare, jag var helfrälst. Dessutom berättade Olle om hela Elvis historia. Vilken fantastisk saga..Tommy Steele och Paul Anka var efter detta bara juniorer i jämförelse.

Så kom en mängd filmer med Elvis som jag naturligtvis såg med välbehag. Däremot förstod aldrig min familj, farsan, morsan eller broder Stefan Elvis storhet. Eftersom jag inte hade egna pengar att köpa skivor för (jag fick en krona i veckopeng, och den räckte bara till matinéfilm och en tablettask) så fick jag lyssna på radio eller hemma hos någon som hade rock skivor. Vilket inte var så många. Farsan köpte dock en dag Söders fräsigaste radiogrammofon. En Blaupunkt med barskåp. Ett tungt ljud med mycket bas. Han var mest intresserad av jazz och köpte därför bara sådant. Under denna tid förbryllade han mig och Stefan genom att vara oerhört egensinnig. Jag har funderat hela livet varför. Det hela gick väl ut på att ingen skulle tala om för honom vad som var bra och vad som borde inhandlas.

När så den nya musiken kom tappade han dock kontrollen. När det sedan också visade sig att jag var intresserad och kunnig om dessa artister gick det väl prestige i det också. Men så här yttrade det sig.. När jag bad pappa om att han skulle köpa en skiva med Bill Haley, så kom han hem med Freddie Bell and The Bell Boys (ingen har hört talas om dem varken förr eller senare). När musikstilen Skiffle kom och jag frågade honom om han kunde köpa Robbans Skifflegroup som var populärast, (Robban Broberg alltså) så kom han hem med en skiva med Chilos Skifflegroup (helt okända). När Calypson slog igenom frågade vi om han kunde köpa en skiva med den populäre Harry Belafonte. Han köpte då Nina & Fredrik (ett Danskt par). När Stefan och jag unisont klagade på det valet kom han hem med, nix inte Harry Belafonte utan Naturbarn med Povel Ramel som visserligen också var Calypso men… Så där höll det på..När jag ett par år senare ville ha Buona Sera med den Svenske Rock Kungen Little Gerhard så kom han hem med Louis Primas inspelning av samma låt. Visst låten var minst lika bra i den tappningen och som ju var originalet dessutom, men det var ju mer Little G. som person man var intresserad av.

Little Gerhard

Apropå Little Gerhard. Våren 1961 stod jag faktiskt i 2 timmar på Domus i hörnet Kungsgatan-Drottninggatan och köade för en autograf av denne Rock Kung. Little Gerhard var omåttligt populär. 45 år senare stod samme Little Gerhard och bredde en smörgås åt mig i orkesterrummet på Tyrol i Stockholm. Jag hade precis genomsvettig kommit av scenen, sjönk ner i en soffa med en handduk om skallen och en kall öl i handen. Nöjd efter ett framgångsrikt gig med Sooner Or Later. Är det OK med ost o skinka? frågade Rock Kungen, ja tack sa jag, att jag i ren eufori hade kunnat äta en med daggmaskar på låtsades jag inte om. Stort kändes det..Stort också att på Tyrol få spela med sin gamla ungdomsidol och som dessutom berömde oss väldeliga.

Ett radioprogram som jag heller aldrig missade var ju ”Timmen Tumba” som jag tror sändes lördagskvällar. Jag var helt förbluffad, tänk att min hockeyidol Tumba hade ett eget radioprogram och där han spelade i stort sett bara bra rockmusik. Otroligt! I det programmet hörde jag för första gången ”Rockligan” från Nalen. D.v.s. Rock Ragge, Rock Olga, Burken, Rock Boris, Jerry Williams och allt vad de hette. Dom var alla enormt populära och Nalen var alltid utsålt när de spelade. Ungdomarna buggade så det stod härliga till (som man sa på den tiden)..

Rock Olga (Birgit Magnusson) var från Gävle. Det var också stort. Jag minns en gång när hon besökte Limön under en logdanskväll. En sådan sensation! Hon hade en folksamling runt sig hela kvällen och vi grabbar tog naturligtvis autografer. Jag sa att jag hörde henne på Timmen Tumba. Hon sa ”hur många av mina autografer går det på en av Tumba då”. Jag vet inte vad jag stammade fram för svar, det var bara stort att hon, Rock Olga Sveriges Rock Drottning hade pratat med mig..

45 år senare övernattade jag med mina kompisar i Sooner Or Later hemma hos henne i närheten av Göteborg. Anledningen till detta besök var att vår basist i Sooner Or Later Lasse Mattsson sedan massor av år är gift med Rock Olgas syster Barbro och att vi besökte Birgit (Olga) för att hämta hem en P.A. anläggning vi köpt av henne. Hon hade köpt en ny utrustning och den gamla passade oss perfekt. Hon sjöng ju och spelade i ett dansband med sin man Christer ända fram till sin död för några år sedan.

I ett annat program av min absoluta idol Tumba Johansson i ”Timmen Tumba” var en annan av mina absoluta idoler Sören Nordin (Sveriges största Travtränare genom tiderna) gäst! Jag höll på att svimma av förtjusning. Hur kunde det komma sig? Mina två största idoler tillsammans i samma program. Fattades bara att Elvis dykt upp också. Sören var ju mycket äldre än Tumba, och när Sören skulle välja sin favoritlåt (som alla gäster i programmet fick göra) så valde han Per Grundén och “Två mörka ögon”. Ganska långt från det vanliga rock ´n rollandet alltså. Jag lyssnade med spetsade öron på Sören Nordins och Tumbas mysiga snack och tyckte (helt hjärntvättad av situationen) att Per Grundén var lysande! Om någon annan valt låten skulle jag förmodligen buat framför radion. Nu tillhörde Per Grundén plötsligt en av mina favoriter. När jag försökte sälja in den idén hos mina kompisar tittade de bara på mig. Jag fick lägga ner Per Grundén grejen ..Men jag försökte i alla fall.

Tumba