Publicerat i Gefle Dagblad fredag 21 juli 2000.
Detta materiel kommer från Åke Nyléns privata Tidningsurklipp
■ “O, forna tiders danshak!” Så vill jag med en formulering lånad av självaste Selma Lagerlöf inleda denna lilla inventering av de inomhusställen inom Gävle, där det dansades då jazzen var bruksmusik och tango och stilla vals kunde vara alternativen. Lokalerna var många, betydligt fler än de som finns i dag.
Denna artikel gör inte anspråk på någon fullständighet och minnesgoda är välkomna att komma med kompletteringar.
DANSADES GJORDE det förstås på hotell och restauranger som Grand Hotel, Centralhotellet och Baltic. Ett populärt ställe som levde upp till den inledande beteckningen var Maxim.
När tågen 1933 slutade att stanna vid Södra Station förvandlades den till danspalatset Maxim med den forna väntsalen som danssalong.
Man kan säga att Fox Swingers orkester i stort sett var stationerad där. Andra Gävleband som man kunde svänga runt till var Straight, Jamboree, Red Fox och andra. Dessutom gästspelade ibland främst Stockholmsorkestrar.
Damerna radade upp sig kring dansgolvet i väntan på dansanta kavaljerer medan de speciella spisarna brukade samlas vid estraden.
Själv var jag mycket stolt över att vara bekant med Bertil Åberg, “Hot-Åberg” kallad och insöp med välbehag hans soloprestationer på tenorsaxen.
NÄR DET SVÄNGDE på den här tiden var det foxtrot det var fråga om och gick det litet långsammare hette det slowfox. För att tillfredsställa olika smakriktningar spelade orkestrarna emellanåt framför allt tango eller stilla vals.
De som ville dansa hambo, schottis eller annan gammeldans fick gå till ställen där sådant spelades. Här var det så kallad modern dansmusik som gällde.
En trappa upp ledde till en balkong ovanför estraden där man kunde ta igen sig, betrakta folkhavet eller kanske inleda en stilla flirt. Det gick väl litet lugnare till förr.
Det serverades också förfrisk ningar i form av kaffe och läsk. För en elev vid dåvarande läroverket ansågs tydligen stället inte lämpligt, så lärjungarna fick hålla korpgluggarna öppna för eventuellt utsända spionerande lärare.
På sommaren då det dansades i Furuvik och andra utomhusdansbanor var Maxim stängt.
EFTER VÅREN 1946 som följdes av utställningssommaren i Gävle, stängdes om jag är välunderrättad, Maxim för offentlig dans. Södra Station kom att användas som gymnastik- och idrottshall och till föreningslokaler för SJ:s anställda.
Det förekom också abonnerade fest- och danstillställningar och 12 december 1966 lyckades Mats Hjelm samla ihop gamla Fox Swingersmusikanter till en uppskattad comeback med dans.
Sedan 21 augusti 1986 är Södra Station – “kanske det förnämsta stationshuset i svenskt tjugotal” – klassad som byggnadsminne.
“RANCHEN” MINNS VÄL många dansanta. Så kom Strömdalens Värdshus att kallas. Det låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Att det under danshakstiden benämndes så ska ha berott på att den såg förnämare ut än den stora dansladan som låg intill och som också hade kägelbana.
Dans kunde förekomma parallellt på bägge ställena. 1946 revs “Ladan” och “Ranchen” kunde helt ta över och upplevde en ganska kort storhetstid.
Från Jan Sterner har jag hämtat uppgifter om band som spelade där: Sören Månsson (1948-1950), Eivon Larsson (1951), Evald Nyberg (1952) och Åke Eriksson från 1953.
Det kunde vara liv i luckan där minns jag, men 1957 var det slut med dansen. Huset var för nerslitet och i slutet av november 1959 revs det för att lämna plats för den tomtmark som behövdes för bygget av Silvanum.
PELARSALONGEN ELLER “Pelarn” kallades Borgarskolans gymnastiksal, då den under jullovet förvandlades till en livligt frekventerad danssalong. Varför hette den så? Jag har inget minne av några särskilda pelare.
Jag vet inte när det började, men redan under trettondagshelgen 1930 spelade enligt en annons “Stig Young and his orchestra” till dans. Dessutom var det sång av Hälsing- Olle.
Senare kunde det svängas till tonerna av kända Gävleband och gästspelande orkestrar främst från Kungliga huvudstaden.
FOLKPARKEN VAR FÖRSTÅS alltid ett ställe för de danslystna och under 50-talet kunde man inte bara lyssna till konserter utan på Rotundan också svänga runt till tonerna av Count Basies och Duke Ellingtons orkestrar.
På Drottninggatan 29 en trappa upp låg Restaurant Savoy. I samma hus fanns Fogelbergs kappaffär och Bryntes skoaffär. Nu är det Telia som huserar på samma plats (2000).
En annons från 1933 talar om “Förstklassigt kök” och “Humana priser” med frukost, lunch, middag och supé på bestämda tider. Dessutom musik varje dag 1-2 och 7.30- 10.30 e.m.
Arthur Werner musicerade där och även jazziga tongångar till dans kunde höras med jazzlegenden och klarinettisten Åke Hasselgård som var inkallad i Gävle under krigsåren. Karl-Einar Johannesson noterar att tipsoraklet Putte Kock, som även var god pianist, vid några tillfallen spelade dansmusik på Savoy.
FENIX ÄR ETT namn som likt den berömda fågeln återuppstått på olika lokaliteter. Så hette det hotell som låg nere vid ångbåtshamnen och som revs 1937. Men Fenix hette också en mindre samlingslokal som låg vid Norra Rådmansgatan ett kvarter bakom Södermalmstorg.
Stället ägdes av NTO och där förekom kring 40-talet dans till småband. Senare återuppstod namnet när det invid Kungsgrillen en trappa ner blev en danslokal med servering. Det var kring 60-talet.
I CENTRALHOTELLET FANNS också “Centrum“, en lokal med dans på söndagseftermiddagarna. Dit kom man om man tog en halvtrappa upp genom ingången till nuvarande Skeppet. Lokalen var dekorerad i morisk stil av Carl Sjöström. Det torde ha varit redan kring 20-talet.
Ännu på 70-talet spelade “Jojjen” Björklund med en egen grupp till torsdagsdans i CH:s restaurang, där det kunde vara riktigt knökfullt. Senare skulle andra tongångar ljuda där.
Det kan också nämnas att man på 30-talet kunde dansa på Grand Restaurant Engeltofta till violinsten John Hugos Orkester. John Hugo var den som skrev “Gävle Segelsällskaps jubileumsvals” till text av Erik Wickberg.
Var tid har sina ideal och sin musik. Samma sol och samma måne lyser ännu över vår gamla stad, men den epok som vi upplevde med musik och dans under 30- 40- och 50-talen kommer aldrig tillbaka.
BERTIL LINDEROTH
mars 07, 2012
—————————————————————
Gå till Startsida 
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be
