Naturintresserade föregångare

Naturintresse och biologisk forskning har förnämliga traditioner i Gävle.

Det kan förtjäna nämnas, att två av Linnés mest kända lärjungar kommit härifrån. Per Löfling, född i Tolffors 1729, utförde värdefulla botaniska forskningar i Spanien och senare i Sydamerika, där han avled i klimatfeber 1756. Erik Acharius, som föddes i Gävle 1757, gjorde sig känd som sin tids mest framstående specialist på lavar. Han blev läkare i Östergötland, där han dog 1819. Ingen av dessa tycks dock ha visat något större intresse för naturförhållandena i hembygden.

Erik Acharius

Det första stora namnet i detta avseende är Carl Johan Hartman, son av en klensmed från Uppsala men född i Gävle år 1790 och uppfostrad hos sin styvfar, glasmästare J. Hartman. Från år 1833 till år 1849, då han avled, verkade han som provinsialläkare i Gästrikland med placering i sin hemstad. Som läkare blev han kanske mest känd genom sitt populära arbete Husläkaren, den tidens mest spridda läkarbok. Trots en ofantlig arbetsbörda i tjänsten hann denne märklige man med botaniska undersökningar, ej endast över Gävletraktens växtvärld utan hela Skandinaviens, vilka gjorde honom till landets obestridde auktoritet på växtkännedomens område. Härom vittnar främst hans huvudarbete, Handbok i Skandinaviens flora, innefattande Sveriges och Noriges vexter, till och med mossorna. Denna flora utgick under hans levnad i fem upplagor, successivt utökade och förbättrade, och betecknas av auktoriteter som ett klassiskt verk. Han ägnade sig bland annat rätt mycket åt de tidigare försummade mossorna och inledde därmed en märklig tradition bland Gävles botanister. Hans och sönernas stora herbarier förvaras i Uppsala Universitet. Redan 1838 blev han vald till ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.

Två söner förde hans verk vidare. Carl Hartman, född 1824, fil. dr. 1848, var under åren 1852 — 59 lärare vid Gefle högre elementarläroverk och vid Ateneum (en föregångare till Borgareskolan). Handboken i Skandinaviens flora utgav han i ständigt nya, ytterligare förbättrade upplagor. Den sista av dessa, den elfte, underkastade han en särskilt genomgripande bearbetning, som tillvann sig fackmännens beundran. Carl Hartman utgav även publikationer om Gävletraktens växter och fåglar. Beträffande fågelarbetet hänvisas till denna skrifts sista uppsats.

Brodern Robert Hartman, f. 1827, d. 1891, var adjunkt vid läroverket. Han fortsatte faderns mosstudier och vann internationell berömmelse genom sitt exciccatverk över mossorna (en för vetenskapligt bruk avsedd samling av mossor, som försäljes till vetenskapliga institutioner). Detta har betecknats som det dittills förnämsta i sitt slag i hela världen.

Hampus Wilhelm Arnell, f. 1848, d. 1932, verkade som lektor vid läroverket 1894—1901. Dessförinnan hade han varit docent i botanik vid Uppsala Universitet. En av hans specialiteter var fenologi, d. v. s. läran om tiden för periodiskt återkommande företeelser i växt- och djurvärlden, t. ex. växternas blomning. Hans huvudarbete härom är ett standardverk, till vilket man ännu måste hänvisa i många hithörande frågor. Hur Gävletrakten förhåller sig i detta avseende har han skildrat i en särskild uppsats, Våren vid Gefle. Han var också specialist på mossor och anses vara den, som mer än någon annan bidragit till kännedomen om dessa växter i Sverige. 1 förbigående kan det förtjäna nämnas, att hans son Sigfrid Arnell, vår förenings förste ordförande, fortfarande upprätthåller den märkliga traditionen, att en mosspecialist med internationellt anseende skall finnas i Gävle. För övrigt bör det om den äldre Arnell nämnas, att han måste ha ägt en häpnadsväckande arbetsförmåga.

Trots sin lektorstjänstgöring hann han med att författa närmare ett hundra vetenskapliga uppsatser eller större verk.

Arnell var en av dem, som år 1895 stiftade föreningen Dvalin, en föregångare till vår förening. Det för oss främmande namnet är tidstypiskt, det bars av liknande sammanslutningar på andra håll i landet. I Jönköping lever en sådan ännu kvar. Dvalin var namnet på en av de fyra hjortar, som enligt den fornnordiska mytologien betade av asken Yggdrasils grenar.

Bland stiftarna var fem läroverkslärare, utom Arnell adjunkterna E. H. Eklund, A. E. Sandberg och J. F. Westerlund vid läroverket samt läraren vid Gefle Borgarskola fil. kand. J. A. Östlund. Övriga var H. W. Arnells bror, Fil. dr. K. E. Arnell, kemist och bakteriolog — han hade bland annat studerat för Pasteur — och innehavare av Gefle kemiska station, samt agronomen fil. kand. K. Ringholm.

Enligt stadgarna avsåg föreningen att vara ett föreningsband mellan naturvänner. Den sammanträdde en gång i månaden, dock med uppehåll för sommaren och januari månad. Vid sammanträdena skulle lämnas meddelanden och hållas föredrag eller diskussioner över naturvetenskapliga ämnen. Det rörde sig sålunda ej om en enbart biologisk utan en allmänt naturvetenskaplig förening.

En förteckning över medlemmarna, utgiven vid tioårsjubileet 1905, finns bevarad. Den förvaras, liksom stadgar och protokollsböcker, i Gävle Stadsbibliotek och omfattar 66 personer, varvid dock fem är medtagna, som avlidit under tioårsperioden. Nästan alla är akademiker eller högskoleutbildade — läkare, tandläkare, veterinärer, apotekare, läroverkslärare, ingenjörer finns det många av, advokat, polismästare, pastorsadjunkt, sjökapten, bankdirektör, post tjänsteman, trafikdirektör är andra förekommande titlar.

Protokollsboken ger utförliga referat av föredrag och demonstrationer av apparater och experiment. Framställningen har tydligen ofta stått på rent vetenskaplig nivå, och man tycks med stor påpasslighet ha följt tidens framsteg inom de flesta naturvetenskapliga discipliner. Även ett antal viktiga expeditioner, t. ex. Andréexpeditionen, blir föremål för uppmärksamhet. Ibland förekommer redogörelser för egna undersökningar. Dr. K. Arnell hade undersökt bakteriehalten i Gavleån år 1898 och funnit, att den vid utloppet var sju gånger så stor som vid badhuset i nuvarande stadsträdgården (en ringa mängd jämfört med förhållandena i våra dagar!), samt att någon självrening icke kunde märkas. Löjtnant H. Fogelberg gav 1896 en utförlig redogörelse för »grundvattensströmmen under Sätraåsen, hvarmed man afser att ersätta åvattnet i vattenledningen i Gefle.» Man påminnes om idrottsrörelsens barndom, när man läser, att dr. E. Danielsson år 1899 undersökte deltagarna i en skidlöpning mellan Ockelbo och Gävle. Han fann många exempel på hjärtförstoring, men trodde dock att sådana tävlingar var ofarliga. H. W. Arnell, som var föreningens ordförande 1895—1901, gav många redogörelser för både botaniska och zoologiska undersökningar. Tekniska apparater demonstrerades ofta, till och med »armens nya repetergevär». Bland de talrika referaten av olika vetenskapliga avhandlingar förekommer även ett omnämnande av August Strindbergs uppsats »Stenarnas suckan.» Denna säges riktigt nog innehålla »ett mycket anspråksfullt svammel af fraser, som vittna om fullkomlig brist på begrepp om vetenskaplig forskning.»

Ibland gick man utanför naturvetenskapens råmärken. Sålunda ventilerades exempelvis »Spencers synpunkter rörande uppfostran» och »Romarnas kommunala och borgerliga anordningar enligt fynd i Pompeji.»

Sammanträdena kunde ofta bjuda på ett digert program med två eller flera längre anföranden. Den avslutande programpunkten tycks regelbundet ha varit en supé, om vilken man ibland antecknat, att »stämningen höjdes betydligt genom kvartettsång af föreningens sångare.»

H. W. Arnell efterträddes som ordförande 1901 av brodern K. Arnell och denne år 1908 av lektor I. Damm. Ett år senare skrevs det sista protokollet. De sista sammanträdena var mycket fåtaligt besökta, och måhända var detta anledningen till att föreningen upplöstes.

I Dvalin invaldes år 1902 lektor Karl Starbäck som blev en flitig föredragshållare. Den största betydelsen har emellertid denne mångintresserade man haft i större sammanhang. Han var en av de första, som förstod att naturen måste vårdas, ej endast exploateras, och på grund av sin riksdagsmotion i denna angelägenhet har han blivit kallad den svenska naturskyddsrörelsens fader.