Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 8

 

TOLFTE KAPITLET: ORIGINAL OCH GATUFIGURER

 

Fr. v “Metfursten” (Pole Runer) med Sven Andersson, löjtnant Örtengren och H. Oest.

 

Skalden Daniel Fallströms fader var grosshandlare i Gefle, åtminstone före branden. När han gick, svängde han på något besynnerligt sätt med bakdelen, och därav hade han erhållit vedernamnet Propellern.

 

Pole (Napoleon) Runer var den av mig ovan ut­lovade tredje brodern i klöverbladet. Han var bygg­mästare, och påstods av uppdragsgivarna vara skicklig, men en allmän och högljudd klagan var, att man aldrig visste, var och när man kunde träffa honom. Och han nekade blankt att uppge någon mottag­ningstid. Varför det? Jo, han var så oerhört in­tresserad av fiske, särskilt mete, att han absolut icke ville binda sig att sätta sig inne på ett kontor en dag, då det kanske kunde bli ett förbaskat fint fiske­väder. Åh nej! Och han förde hellre en mycket an­språkslös tillvaro, om han fick meta, än han åtnjöt goda inkomster utan metning. Han kallades därför Metfursten.

 

Han var en glad lebensbroder. Och var pappa till ”Tuppen”, som vi komma att återfinna i skolan.

 

Lång-Forsström var en medelålders lång mager karl med svart helskägg, allvarlig, stel och rak, som om han hade ”sväljt en eldgaffel”. Han var visst handlande, men var mera känd för sin underliga tur och tilltagsenhet.

 

En gång, i skarpskytterörelsens heta dagar, kom han ut till skjutbanan, där han hade några bekanta bland skyttarna. Forsström själv hade aldrig lossat ett skott. När han åsett skjutningen en stund, yttrade han sitt ogillande av deras dåliga skjutning. ”Försök själv, du”, fick han slutligen till svar. Då fick Forsström ett gevär, och sköt — prick.

 

En annan gång passerade han vid Gammelbron, när en tvättgumma föll i från klappbryggan. Där går ån svart och djup, och med ganska stark ström. Fors­ström kunde inte simma, men han gav sig i, han — och tog upp både sig och gumman. Allt med samma orörliga ansikte.

 

Sedan var hans rykte stadgat.

 

”Titulus X.” var en känd man. Det fanns säkerli­gen ingen mansperson av s. k. bättre klass (med un­dantag av läsarna förstås) som icke kände till honom, som icke hört något av hans berömda tal, och som, när hans namn nämndes, kunde återhålla ett leende.

 

X. var en medelålders, stor, grov karl med stora fötter och ett något rödlätt ansikte, prytt av ett par rödgula, stripiga mustascher. Utseendet var okulti­verat: han såg ut som en (dåtidens) brädgårdsarbe­tare. Men han var alltid klädd i svart tillknäppt bon-

jour och kallades Baron Bonde. Han var en hederlig och självständig och hygglig karl, med ett säkerligen mycket gott huvud, men synnerligen råbarkad, åt­minstone när han höll tal.

 

Och han hade, när han fått tillräckligt många glas, en fullkomlig passion för att hålla tal. Ingalunda några humoristiska tal, utan skvatt galna tal, men av ett sådant innehåll, att åhörarna (krog- eller festpubliken) vredo sig av skratt. Och han hade den för en sådan talares skrattsuccés oskattbara egenskapen, att vad han än sade, hur högt än skrattsalvorna ljödo, själv bibehålla ett orubbligt allvar, ja, ett nästan ilsket utseende. Aldrig såg man i hans ansikte det allra minsta tecken på, att han var medveten om att han sagt något som folk skrattade åt. Om man tystfilmat honom, skulle den som fått se filmen, kunnat svära på, att mannen där höll ett allvarligt och kraftigt tal i något högst allvarligt ämne.

 

En gång började han ett tal till en publik av yngre herrar:

”Mina herrar. Även jag har varit ung, kanske yngre än de flesta. Jag blev nämligen född tre månader för tidigt. Man måste lägga mig i ett killingskinn i en kakelugnsnisch” etc., etc.

 

X. var förmögen och gift, lyckligt, men barnlöst, med en mycket väluppfostrad och ansedd, måhända något stel och reserverad dam, vars förnamn var, låt oss säga Laura. Och en lördagskväll, när kaféet på Centralhotellet, laddat av punschångor och cigarrök, var proppfullt av animerade gäster, flyger den onde i X. Att han skall hålla tal för sin säkerligen både värderade och älskade hustru. Och han reste sig, knackade och fick tystnad och vänder sig till hela publiken med ett anförande, som började ungefär så här: ”Mina herrar! Förena Eder med mig, mina herrar, för att dricka en skål för min Laura. Ser ni, mina herrar, min Laura är så delikat.” Och så följde ett beröm som icke gärna låter sig nedskrivas.

 

Brakande skrattsalvor.

 

En annan lördagkväll, också på Centralkaféet, blev det tal om vackra fötter. Då ger sig X. f—n på, att han har ovanligt vackra fötter. Och så demonstrerar han detta genom att draga av sig både stövlett och strumpa på ena foten och noggrant förevisa den för sitt sällskap. Sedan går han med stövletten och strum­pan i hand omkring till vartenda bord i kaféet, allt­jämt med sin allvarliga, nästan ilskna min, slår sig ned och pokulerar och visar hur fina fötter han har. Det näst sista sällskapet, som avlägsnade sig på natten, såg X. sitta kvar med det allra sista sällskapet, fort­farande bar om ena foten.

 

Auktions-Nygren var en i hela staden väl igenkänd person. Det var en medelålders, gulblek och mager karl, som kom knogande på gatorna med allvarlig fart. Han hade en stor karneolsring på högra pek­fingret och använde käpp, ett spanskt rör med horn­krycka, som han höll så långt ifrån sig, att det såg ut, som om käppen stegat på för sig själv. Han hade ett synnerligen enfaldigt utseende, och kallades ”Auk­tionsfåret”. Och man skulle trott honom vara den ordentligaste människa i världen.

 

Men de invigde visste att han i sitt hjärta gömde ett våldsamt begär efter alkohol. Han var supare.

 

En gång i början av oktober kommer rådmannen Johan Hållen hem litet sent, och så berättar han för sin fru:

— Kan du tänka dig, att Auktions-Nygren låg all­deles full på gatan utanför sin port, så jag fick hjälpa in honom och lägga honom. Men det underliga var, att han hade tvåmanssäng.

 

 

– Var bor han då? Sade frun.

Och så uppgav maken och rådmannen bostaden.

– Vad har du gjort, Johan! Utropade frun. Nygren har flyttat. Nu bor unga X:ens där.

 

Och sa nämnde hon namnet på ett ungt nygift par som väl voro borta på kalas vid tillfället.

 

Bokhandlaren Ewerlöf hade en tid ett biträde, grovlemmad, ful och hjulbent karl, som gick mycket illa. Han kallades naturligtvis ”Ewerlöfs Gorillan”. (Observera, att detta var för 6o år sedan, vadan Gefle kanske har kanske har prioritet på denna många gånger efteråt använda kvickhet.)

 

Ewerlöfs bokhandel – Bild ditlagd av webbmaster.

 

Det fanns en inkassobyrå i Gefle, och på denna kassobyrå var såsom biträde anställd en ung man, som väl genomgått några skolklasser, och var son till en  städerska eller något annat anspråkslöst fruntimmer. Den unge mannen hade emellertid av ett oblitt öde råkat få tag i några franska romaner, Octave Feuilllet m. fl. (översatta, förstås) och sedan mera och mera fördjupat sig i liknande litteratur, vilket slutat med att han fått någon släng av högfärdsgalenskap. Han försökte i levnadsvanor så gott han kunde härma sina vicomter och markiser. Bl. a. brukade han ”för att få aptit till middagen” en halv timme före middagen gå in på stadshuskaféet och förtära en apelsin, under njutande av någon av sina älsklingsförfattare, inbunden i fint rött i ögonen fallande band.

 

Nu gick han emellertid illa. Han var nämligen något stelbent, så att överkroppen för varje steg vickade över åt andra sidan och gången blev något raglande. Han blev av Gefleborna kristnad till Lord Raglan (syftande  på den då ännu i friskt minne varande engelske överbefälhavaren i Krimkriget lord Raglan).

 

Tjocka Wallblom, anställd hos grosshandla Kronberg, var intet original, men han var lika stor och tjock, som någon jätte, som brukar visas för pengar. För att få motion företog han om morgnarna ridturer på Kronbergs grövsta och starkaste arbetshäst. Det var ett kolossalt ekipage.

 

ERIK SÖDERSTRÖM

 

Gå till Innehållsförteckningen.

————————-

augusti 06, 2012

  Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av – lisse-lotte@danielson.be